I Goes Bloggis!

Tänkte på en sak idag.

I skolan "bråkar" vi alltid om vart vi bor och vad för status man har om man bor där.
Vad spelar det för roll?

Alla samhällen är desamma, bara i olika skalor. Fulla av i grunden godsinnade men dömda människor, dömda att evigt klättra uppför stegen i hierarkin som de själva inbillat sig existerar. Fast beslutna att bli större och viktigare, men i själva verket har beslutsamhet inget med saken att göra.
De är bara fast.

Det är därför nästan alla människor som föds in i olika samhällen växer fast, snarare än växer upp. Visst, alla tror på globaliseringen, men i själva verket kommer man sällan längre än till närmsta storstad.
Och då tror man helt plötsligt att man är en del av något större. Och man måste ju vara del av något större för att vara någon.
Man är inte värd någonting om man inte syns. Man är inte någonting, om inte andra känner till en.
Jag vet att jag aldrig kommer bli sedd. Inte för att jag inte kan bli sedd, utan för att jag inte vill bli sedd.

Just...

"I know this time of year ain't right for you."

Ska börja skriva på en lista.
En topp-tio-lista.

Över de topp tio värsta sakerna jag vet, de tio bästa, de tio bästa uppfinningarna, lite allt möjligt jag kommer på.

Att notera är väl att mina inlägg som vanligt är ämnade åt mig snarare än någon annan.

(Skönt att skolan börjat igen, förresten.)

"And you don't want to be here in the future
so you say the present is just a pleasant
interruption to the past."

Tillbaka igen. Har varit lite här och där, på ställen jag aldrig trodde att jag skulle hamna.
Det har varit trevligt iaf.

Men allt är som vanligt;
hundra dagar utan update, och så kommer jag och lägger in en låt.

Eller som Stewie sa när han försökte smälta in i det coola gänget på high school:
"I took a bunch of pictures, you can see them on my Myspace-page, along with my favorite songs and movies and things that other people have created but I use to express my individualism."

Haha.

Fortsätter att göra samma misstag.
Jag är hemskt korkad ibland.
Nu får det fan räcka.
Jag förblindar mig själv med hopp och önskan om att vara speciell för någon.
Jag är inte speciell för någon.
Dags att sluta önska och öppna ögonen.

Min nya favoritlåt för tillfället.

Ja, precis som ni tänker.
Mainstream.
Gungigt.
Meningslöst (meningslöst då jag faktiskt inte förstår franska).
Härligt.

Jag kollade upp vad texten betydde och insåg att det var en jävligt djup låt.
Och jag insåg i samma veva hur jävla idiotisk jag var som lyssnade på den. Men hur jävla skönt det var att lyssna på den, också.
Utan att veta vad den betyder.
Utan att leta efter meningen.
Utan att leta efter djupet.
Utan att bry sig.

Dumbing down.

Och jag insåg hur skönt det är att inte bry sig.
Att faktiskt inte vilja ha ett djup i livet.

And so we dance.

Been around the world and found that only stupid people are breeding,
the cretin's cloning and feeding.
And I don't even own a tv.

Ett tag funderade jag på ett inlägg som hade någonting med någonting att göra. Men det sket sig, haha.

I don't want to let you down,
I want this to feel the same.