I Goes Bloggis!

"you seem to me to be in every way
the visible personification of absolute perfection."

Har reggat företaget nu. Gått till banken. Kommer bli hektiska månader.

"The road's end is getting nearer
We cover distance but not together"

"On n'hérite pas de la terre de ses ancètres, on l'emprunte à ses enfants."

- Antoine de Saint-Exupéry

Kvällen är här.
Nu ska vi ut och göra sta'n.

Jävla skit.
Jag vill inte vara en del av det här längre. Jag åkte till andra sidan av klotet för att komma undan, men vissa saker är snabbare än flygplanet.
Jag vill inte vara delaktig längre.

Och jag har inte en blekaste om vad problemet är. Jag vet vad som avfyrar det, men varför? Vad fan gick fel?

Ibland känner jag mig så jävla tappad i backen. Fast jag är smartare än de flesta jag känner.
Det har ju i alla fall inte varit till min fördel.

Fan vad jag gnäller. Men det skiter jag i. Egentligen ville jag bara skriva av mig. Jag känner inte er ändå. Och jag kan ju inte visa vad jag känner i hotellrummet. Då går allt åt helvete. Jag är ändå inte särskilt intresserad av att mina kompanjoner ska veta vad jag tänker.

Man får ju ta och fråga sig. Vad är det egentligen som krävs för att komma undan? Räcker det inte med semester? Räcker det inte med tre veckor på ett underligt luktande ställe med en kvävande värme och hundratals 7-elevens?
Knappt någon som pratar engelska och min...

Klickar jag på knappen så finns det ingen återvändo.
Klickar jag på knappen så är jag på väg neråt.
Klickar jag så är jag delaktig.
Klickar jag så är allt förgäves. Så har jag inte lärt mig någonting. Ingenting.

Jag klickade.

"I drink your milkshake!"