Jag använde i mitt föregående inlägg uttrycket "snorisjour". Har fått lite frågor om detta.
För det första så är det ett hittepåord. Jupp, jag har hittat på det alldeles själv. Larma Nobelkommittén.
Snorisar är alltså en utveckling av snorungar och vilka är då snorungar? Jo, småbarn.
Stora barn blir då snorisar, då de inte är så mycket ungar som ungdomar. (Och oftast inte lika snoriga.) Snorungdomar är alltså förkortat till snorisar. Låter lite coolare eller hur?
Logiskt? Nej inte mycket, men skit i det nu.
Snorisjour innebär att man som förälder sitter hemma som på nålar, är alldeles alert och redo att rycka ut.
Snorisjour innebär att två föräldrar gör sten-sax-påse, om vem som får slappna av och dricka ett glas rött. (Eller som i det här fallet då, en förälder som tar till fibrokortet och en som får dricka Fanta.)
Vi har alltid gjort så om ungarna är iväg någonstans. Turats om att "ta ledigt" liksom. Nu är de så stora att vi båda kan slappa om de är hemma, men då de var yngre så turades vi alltid om även om de var hemma allihop. Mest för det att om något händer, så är en icke-alkoholdoftande förälder att föredra om man till exempel måste till sjukhus eller så. Skulle dö av skam att komma in till sjukan med en unge och lukta alkohol, även om det bara handlar om ett glas vin till maten.

