De som läste bloggen under 2010 vet att detta för mig var ett år som bäst kan beskrivas som ”innehållsrikt” – för att säga det minsta. Gamla country dängan ”Pick Me Up On Your Way Down” börjar inte ens att beskriva hur det kändes. Det var nästan som man kan tänka sig att det är att hamna i ett svart hål. Allt går åt pipsvängen så skjortan står rakt ut. Det slutade med att bolånet blev sagt upp, och mycket tid har gått åt på att skaka fram alternativt boende, och inte minst sälja det jag har för ett vettigt pris. Det har inte gått så bra, så jag föreslog banken en lösning som blev accepterad, så nu kan jag bo kvar i Villa Korsdrag så länge jag betalar. Det skall sägas att stålbadet har gjort ekonomin bättre, men samtidigt har värdet av min pension gått ner eftersom valutan i landet jag får den från har tappat gentemot svenska kronan – men när jag ser på allt jag lämpat överbord, så funderar jag på hur jag kunde få det att gå ihop så länge som jag gjorde: Jag har slängt ut fasttelefonen, det fasta mobilabonnemanget, Canal Digital. Kvar är bredbandet och kontantkortstelefonen. Men det räcker fint. Jag hade kompisar som tyckte att jag fick ringa dem, men de lade aldrig – eller mycket sällan pengar på att ringa mig. Behöver jag säga att kontakten med dem har upphört? Jag var där för dem när de behövde en vän, men sedan? En anledning till att författare och diktare sätter vänskapen lika högt som kärleken – eller rentav högre, är att den minsann inte växer på träd. Nyttig idiot är vad jag insett att jag var. Men allt det där tillhör numera det förflutna. Jag måste erkänna att lärdomen jag drar är att mitt resonemang från barndomen: Ensam är stark, är lika giltigt nu som tidigare. Jag har i stort sett ensam kämpat mig genom mardrömmen 2010, och det är jag förbannat stolt över.
Vägen framöver måste väljas med hänsyn till vad som är bra för mig själv – inte vad jag tror att andra förväntar av mig. Lätt att säga, svårare att efterleva. Vanans makt är stor, men under de år jag bott själv har jag äntligen börjat känna mig själv. Det är inte existentiell svada det där med att hitta sig själv: Om man som jag växt upp i den hotfulla skuggan av en våldsbenägen, oberäknelig, psykopatisk mor som höll hela familjen i ett järngrepp, så blir alla pseudojag man utvecklar för att inte trigga ragnarök så många att man tappar synen av sitt autentiska jag. Lägg så till att den jag uppfostrades att bli, inte platsade vare sig i gatan eller i skolgården, så behöver man inte vara professor i psykiatri för att förstå att den nödvändigtvis måste ta sin tid att städa ut all den bråte som ett sådant förflutet lämnat efter sig. Jag klarade ämnena i skolan med framgång. Höga betyg blev mitt vapen i kampen mot mobbarna. Många av dem finns väl inte bland oss längre eftersom livsförväntan för brottslingar vanligen är låg – och brottslingar var vad de ändade upp som de flesta av dem. Några få stycken har gjort det bra ekonomiskt eftersom de saknade de hämningar som de av oss som är förbannade med samvete har.
En sak som faktiskt hjälpt mig att börja uppskatta mig själv mer, är att jag lärt mig vilka vedermödor flera av mina förebilder från barna- och ungdomsåren, bland dem Chet Atkins, finge utstå. Det tog Chet Atkins det mesta av livet att inse att han inte var en odugling. Det var inte förrän han blev gammal att han insåg att han faktiskt hade varit duktig, och att det inte var vare sig flax, andra människor eller Gud som skapat framgångarna. Chet Atkins ville aldrig höra: ”Jag kan inte, klarar inte” från andra människor. Hans inställning var att kunde han, så kunde minsann andra. Ingen vågade mucka, så de gjorde som Chet befallde och levde upp till sin fulla potential och blev strålande framgångar. Listan är lång. Chet var musikdirektör och producent hos RCA under större delen av sitt yrkesliv – något RCA tjänade ofantliga summor på. Tillsammans med Owen Bradley skapade Chet Countrypolitan stilen – eller the Nashvillesound med hjälp av artister som Jim Reeves, Eddie Arnold och flera andra. Chet Atkins har blivit en förebild för mig därför att han var en sorts man som fick fram det bästa i andra, och som skapade förtolkningar av andra människors musik som gjorde att den nådde en publik som den annars skulle missat. Duktig är ett för svagt ord. Killen var ett geni, men han ansåg sig som en odåga med flax. Nu 10 år efter sin död hjälper Chet mig fortfarande med det exempel han satte. Man behöver inte vara musiker för att inse vad den mannen betydd. Det räcker att vara människa. Den som hjälper andra fram, och får att andra att leva upp till sin potential, är en hjälte större än någon härförare, någon statsledare eller strateg. En man som med gitarr i hand går ut och vinner världen förtjänar att kallas stjärna. Den som går ut med maskinpistol och sprängdeg och gör världen till en soptipp, är ingen hjälte, men en förbannad idiot. Men alla kan skjuta med maskinpistol, och alla kan förstöra. Det är skillnaden mellan en konstnär och andra.
Detta har alltid varit en del av min filosofi varför jag aldrig tagit till våld efter att jag blev vuxen eftersom jag insåg hur huvudlöst och dumt det är. Världen behöver inga flera vettvillingar. Världen behöver flera som tänker, skapar och sparkar andra i arslet framöver och uppåt. Jag upptäckte att det faktiskt ofta är lättare att hjälpa andra än att hjälpa sig själv, och då kom jag på att: ”Nu håller jag på att förlora stöga, medan jag är mer upptagen med att hjälpa grannen som föll i trappan och skadade handleden än att hjälpa mig själv.” Nu utesluter givetvis inte det ena det andra i sådana sammanhang, men när grannen blev så pass restituerat att hon kunde börja köra bil igen, så finge Bergatorparen ta tag i sitt eget liv och få sakerna att klicka på plats. Villa Korsdrag skall bli det projekt jag fullföljer och inte lämnar därför att annat står i vägen. Denna sommar skall jag isolera, och bygga bulkförråd för pelletsen. Jag är urless på rör som fryser, och enorma pelletsräkningar. Nu vill jag göra det jag gått och hittat ursäkter för att undvika. Det största hinder är ens eget psyke: Man ser för sig hur andra förväntar sig att det skall göras, man räknar på det och kommer till att det inte låter sig göra därför att man inte själv har kompetensen, och att banken har fattigförklarat en. Utflykter! Där det finns en vilja, finns det ett sätt, säger de i engelskspråkiga världen – och visst är det så. När man talar med folk får man höra att de där flashiga dyra metoderna är mindre prevalenta än man skulle kunna tro. Ute bland folk är det fix och trix som gäller – och ger det bättre resultat än dyra lösningar som innebär att man måste förvandla hela fastigheten till en anläggningszon för längre tid, så varför inte. Det jag tänker på är givetvis dräneringen. Jag har puttat den framför mig utifrån att jag såg för mig ett 100 000 kronors projekt, men med de förhållanden som råder här, så kanske det räcker med 10 000 kronor? En mer hanterlig summa.
Jag har upptäckt att antroposoferna har rätt: Man måste greppa dagen. Beviset kom i form av att jag nu kan sitta kvar i Villa Korsdrag i stället för att behöva flytta in i en liten lägenhet och inte ha något ställe att sätta ifrån mig vare sig bilen eller de andra grejorna utan andras medgivande. Såsom situationen är så har jag utrymme för de sakerna jag har och tycker om. Inte minst ryms min livsstil här ute på Bergatorp – och sådana grannar som jag har här lär jag nog inte få annorstädes. Vissa saker kan inte skaffas för pengar.
Är mardrömmen över? Det hoppas jag verkligen. En 51 år lång mardröm förtjänar man verkligen att få vakna av och uppleva positiva saker resten av livsdagen. Det sorgliga är att man ser i efterhand vilken potential det förflutna hade för att ha kunnat bli bra, men den potentialen såg man inte när det begav sig. Man blir klok för sent i livet. Ett medium frågade en gång en ande vad meningen med livet är. Anden svarade: ”Det är enkelt: Att leva och lära. Konstigare än så är det inte”. Så om det inte var så att man upptäcker i efterhand saker man tycker man borde sett, så kanske man inte skulle komma att lära så mycket hellre. Vedermödor finns i allas liv, men många vill framstå som framgångsrika så de döljer sina besvär för omvärlden. Men vi skall leva och lära, det är skälet till att vi är här. Glöm allt högtravande filosofiskt eller religiöst svammel. Det finns ingen Gud, ingen Himmel, intet Helvete (såvida vi inte snickrar ihop ett eget), bara det universum som vår art skapat, och då talar jag inte om människan, men om den immateriella intelligens vi kallar andar. Vi är alla andar, och vi har uppdrag här – vilket innebär att inget liv levs förgäves även om det kan kännas så ibland. Även bebisen som kanske bara levde några dygn, har inte levd förgäves även om det kan synas så för omvärlden. Alla liv har betydelse, och det är när man inser innebörden av det, att känslan av meningslöshet ger vika för en känsla av att vara med om något viktigt och bra. Därför har jag vald den grekisk mytologiska gudinnan Athene som min ledstjärna. Hon står för vetenskap, konst och kultur – just de saker jag gillar. Så med Athenes hjälp hoppas jag nu att ljuset vinner i mitt liv.
