Otur och skicklighet på samma gång?
Jag har avnjutit ett antal spridda dagar de senaste två veckorna hemma hos mina föräldrar. Eller hos min mamma - min pappa har rymt till USA i två veckor så jag har hållit min mamma lite extra sällskap. Tur att jag har ett jobb som jag kan ta med mig, det är riktigt trevligt att sita med pappas laptopp på uteplatsen och kika ut över nejderna - och samtidigt jobba.
Mina föräldrar har en hund som jag tycker väldigt mycket om. Hon är ungefär lika studdsig som jag, så ibland blir jag rätt trött på henne. Men hon är så smart och tillgiven att man snart smälter och förlåter henne. Och jag älskar att ta skogspromenader med henne, framförallt när jag kan ha henne springade lös och hon alltid håller sig inom synhåll för mig. Inte för att hon är särskilt lydig utan för att hon tycker det är så roligt att jag är hemma och hälsar på.
I söndags kväll när jag var ute på vår vanliga skogsrunda så somnade jag nog till en stund, åtminstone så tappade jag koncentrationen och drog benen efter mig. Vilket resulterade i ett ordentligt snubbel-bubbel. Jag kan inte utskilja exakt vad som hände, men jag vet att det involverade min stortå och en hejdundrande smärta! Tur att jag var ensam i skogen, för det gjorde så ont att jag lät en hel del - och det var inte vackra saker som kom ur min mun.
Men vad gör man? Mitt ute i skogen lixom... Tja, man haltar sig hemmåt! Den omedelbara smärtan la sig ganska snart och det gick hyffsat att ta sig hem. Men när jag kom hem och tog av mig skon så kändes det att något helt klart var fel. Stortåns inre led var svullen, öm och dunkande och stortån gick varken att böja uppåt eller nedåt. Och tillståndet var kvar även dagen efter.
På vårdguidens telefonservice sa de att det inte var någon mening att besöka läkare med tån, oavsett om den var bruten eller stukad så fanns det inte mycket att göra. Så nu har jag tejpat ihop stortån med granntång och det funkar rätt bra. Bäst är det när jag har ett par ordentliga skor på mig. Och jag märker stor skillnad redan idag på smärtan och fotens rörlighet. Jag hoppas bli ytterligare bättre till imorgon.
För i morgon hade jag sedan länge planerat att springa Vårruset. Och jag har tränat rätt hårt inför sommarens lopp. Min ambition var att springa på 27 minuter, men det känns som om jag kan glömma. Om jag över huvud taget är med känns det som om jag kommer kandidera till sistaplatsen. Men någon ska ju göra det också. Det går int fort när jag haltar fram. Men jag hoppas att under ska ske under natten så jag iallafall kan småjogga runt!
Men det är inte bara elände med mig! I dag så gick jag upp och försvarade min masteruppsats, och det var en förvånandsvärt trevlig tillställning. Jag har nästan drömt mardrömmar om att de tre professorerna sliter mig i stycken, men det blev bara lite småsvettigt emellanåt. En trevlig försmak på disputationen kanske :-) . Så nu är jag nybakad master, vilket jag hoppas få fira ganska snart!