Yngstadottern har varit en sväng ner till sjukhuset ikväll igen. Akut. Maken följde med den här gången. Jag gav henne adrenalin innan. Jag hatar att ge henne spruta. Verkligen, men behövs det så. Hon blev kvar för observation och medicinering ett par timmar. Personalen var samma som sist, så nu blev det effektivare. Nu lär de i alla fall fatta att det inte är blåmärken hon har utan, som hon själv kallar det: Smurfsjukan.
Yngstadottern har en alldeles egen teori. Hon har en Aschberger (Ja, det heter Aspergers, men hon säger så.) i nervsystemet och immunsystemet och i alla system. -Ja, om kroppen har svårt med förändring så... Och när inte allt liksom flyter på, så brakar det ju loss och hela skiten bara kopplar ner. Måste vara Aschbergers.
Jupp, hon var på bio innan jul och såg "I rymden finns inga känslor". Vilket gjorde att hon efter bion i princip gjorde en lista över alla likheter mellan huvudrollsinnehavaren i filmen och undertecknad. Jaja, man är ju som man är liksom och har lite grejor för sig.
Jag har gett ungen filmförbud.

