Har jag laddat med rätt kost, druckit tillräckligt dagen innan, sovit ordentligt, är förkylningen borta helt, har jag tränat backintervall så det räcker, vilka skor ska jag välja, hur mycket ska jag äta till frukost, vilka strumpor...?
Många frågor var det som for genom min skalle på morgonen för loppet, jag var riktigt nervös. Jag har en tendens att vilja vara framme i god tid till avresor och annat, väldigt i god tid. Ska vi i familjen flyga, åka tåg eller båt vill jag vara framme minst tre timmar innan avgång. Min terapeut lyckades inte lösa den knuten, trots envisa försök.
Men denna morgon var jag ganska cool, när jag väl hade fått styr på min utrustning. Mitt entourage körde ut mig till ett knökat Lidingö och det kändes riktigt bra att se att jag inte var sist och vädret lämnade inget i övrigt att önska. Solen sken och termometern visade 19 grader, perfekta förhållanden.
När jag hämtat chip och nummerlapp tog jag en tur genom sportmässan vilken jag fann något bizarr, trots det försökte jag desperat inhandla en funktionströja. Men säljaren fick ingen kontakt med banken, vilket jag såg som ett tecken på att jag egentligen inte behövde ännu en pryl.
Jag kom helskinnad ur tältet och fick i mig en halv pastasallad serverad av mitt följe och det drog ihop sig till start.
Starten var en bökig historia, min grupp var den sista och största för dagen, det var trångt och svårt att komma förbi. Men missförstå mig inte, detta var loppet som jag tränat för i ett år och jag var så obeskrivligt lycklig över att äntligen få starta. Jag sprang med ett stort leende på läpparna till tonerna av Kents Palace and Maine. Vid första vätskekontrollen stannade jag inte när jag drack vilket ledde till att jag kastade Powerrade över hela ansiktet, men jag tröstade mig att det skulle finnas vätska var femte km. Jag lärde av min läxa och drack ordentlig vid alla senare stationer. "-Kom ihåg att dricka ordentligt i början." hade Moggy sagt.
Vid Kyrkviken stod mitt följe och hejade och det kändes fantastiskt att se dem där, hela vägen var jag överlycklig...hejade på publiken, dunkade mina medtävlare i ryggen och gav high fives e t c...många kanske upplevde mig som en förståndshandikappad, men det gjorde riktigt gott för orken att ha en positiv attityd. Ska jag vara riktigt ärlig så är det nog det som jag minns mest av loppet att jag var så himla glad över att ha kommit så långt med min träning. Jag kan inte ta ut några detaljer från sträckan och det sägs att den ska var väldigt vacker och så. Men hela upplevelsen var vacker i sig. Vad jag minns starkast är nog att jag aldrig funderade på att bryta, bara det är fint tycker jag.
När en markering talade om att det var 10 km kvar så kände jag att det skulle gå vägen, 10 km är bara en runda i Pålsjö skog, ingenting...Maskinen trampade vidare och vid 3 km kvar fick jag gråt i halsen...det låter inte klokt men känslan var nästan religiös...tror jag...och på upploppet stod familjen med en egenhändigt skapad segerkrans och då mina vänner brast det för Springfritz han grät av lycka...och killen som hängde medaljen runt halsen på honom undrade hur det var fatt med honom då han säckade ner i gräset...han svarade honom att han grät av lycka och då sa killen att det låt underbart...
Abborrbacken är, i alla fall i folkmun, för många Lidingöloppets Golgata, men jag sprang i alla backar och håller definitivt Karins Backe för den värsta, den kommer då det är tre km kvar och är inte en trevlig överraskning för trötta ben.
För nyfikna kan det meddelas att undertecknad anmält sig till nästa års Lidingölopp men innan dess, 7 maj 2011, kommer Lidingöloppet 50 km. ;-)
Stort tack för allt stöd här på bloggen !
