En bristande underhållning

Förbannat bra magkänsla! Huxflux så att säga.
Det hela började på den Söderqvistiska gräsmattan, med fin-wirre, musiknörderi och krökeri.
Det drogs vidare till ett stycke mycket otippad krogkväll ala kilababa, där ölen var billig nog för att få mina redan vingliga lemmar att slå judokullerbyttor bakom Knöttas IP:s stolta omklädningsrum.
Sen, som genom ett trollslag, lyckades jag trilska mig ur Björn Rosenströms planerade grep (främst pga en abnormt krånglig smirnoff och dess tillhörande omvägar på Frivy).
Så, med sick-sack gång, gick jag längs Hällagatans slingrande gestalt, bra mycket tidigare än planerat, och hamnade slutligen, som grand final till denna underliga kväll, på efterfest med mig själv och en telefon. En fruktansvärd kombo vid alla andra upplevda tillfällen, men nu... Ja jävlar vilket drag!
Så nu sitter man här, lycklig som ett barn på julafton, och märkar knappt hur otroligt less min kropp är på mig.

Nice!

Den nattliga kreativiteten slog mig. Den sitter nog i den avslappning som smyger sig på runt ett-två tiden på nattkröken. Och kanske också lugnet som för tillfället fyller hällagårdens korridorer.
Fläkten surrar något så infernaliskt och får mitt trötta öga att fälla en tår av obehag. Stina, katten, vankar av och ana och undrar troligen när jag ska lägga mitt bidrag till hennes fetma. Men eftersom skadeglädje alltid varit lite av mitt signum så... Ja ni förstår... Och alla annars så kiss-glada pensionärer sussar sött.
Så på det hela taget är det rätt trevligt att säga att man tjänar en hacka på att skriva ett blogginlägg. (Vilket förvisso gör att jag ansluter till en grupp människor jag kanske inte direkt brukar associera mig med).

Annars då?
Jo, Kårböle levererade! Och det med råge. Mycket hälsingeromantik förpackat i 4 halvmesyr-mäns halvt vilsegångna myr-marks vandringar. Fiskandes gris-abbore, monstermört och diverse kommentarer. Förkovrade sig i...

Svinalängorna slog mig precis i skallen. Människoöden... Hur det kan gå? Tragiken var så stark att jag, när efter-texten rullade igång, bara satt helt stilla framför datorn med en illande känsla längs ryggraden som liksom bultar och kramar åt även i brösttrakten. Orörlig.
Jag har hört många åsikter om filmen. Alla förundrade över hur bra den är, men inte kunde jag ana detta.
Hur saker kan gå så långt och hur obehagligt sannolikt det är att detta sker. Överallt... Och vad man kan göra i den blinda kärleken, vilken skada den ensam kan orsaka.
Nåväl...

Imorgon har 9 dagars konstant slit tagit slut. Jag har redan nu förberett en smörgås, preppat kaffebryggaren och mentalt ställt in mig på att direkt från sängen hoppa in i en vit volvo efter sådär 4 timmars sömn.
Den kommer att föra mig till kårböle skans, dess omtalade dans och den himelska kombinationen abborrfiske och min vikt i åbro sigill.
Det har gått så långt att jag drömt mardrömmar om att bilen ska...

Det finns en viss ironi. Det här med PicBadges.
Det är en våldsam och helt jävla fucked up tragedi som hänt i Norge.
Men kom igen: Vilken symbol skulle Breivik helst vilja att alla slöt upp bakom?

Jag kan inte påstå att jag är ett fan av symbol-smutskastning, som ofta blir fallet när man dissar t.ex. en flagga för att extremister använder den för att hävda sin nationalism och för att få tillfälle att på något bisarrt vis koppla ihop det med 30-40-tals tyskar. Det skulle dessutom inte bli många symboler kvar om man följde det exemplet.
Men nu? Ja jag är nog lite delad...

Sympati för Norge? Det finns väl inget tvivel!
Norskflagga på profilen? Aningen scheptisk...

Hej

Nu har jag inte lyckats med det här med sömn igen. Kalla mig dum, men jag börjar ana att det är rätt viktigt med framgång i ämnet.
Det hela handlar kanske egentligen mer om att jag inte lyckas ställa om dygnet längre efter nio dagar på fel ända, utan är dömd att inte somna innan 4. Jag skyller det på att varje ledig dags fylls av festlighet i sommarljus (när jag räknar efter har jag konsumerat någon form av alkohol varje ledig dag dom senaste två veckorna, nu råkar det visserligen vara så att jag inte är speciellt ledig, men ändå...).
Men nu, när jag så innerligt velat sova vid 2 i alla fall, så får jag istället kasta smärtsamma blickar på klockradion som envisas med att digitalt ticka vidare medan den lämnar mig åt klarvakenhetens öde.

Så djävla trött!
Och jag som ska prova på det här med brännboll i ösregn (djävulens sport även utan regn och sömnbrist).

Blöt i ögat (kan vara tröthet det med,...

Tiden i hälsingeskogen har beslutat sig för att krypa fram... och nu öser dessutom regnet ner.
Halvtid har nu uppnåtts på min sommar och optimismen har kanske aldrig varit mitt starka kännetecken bland -ismer, men nu har det bestämt gått överstyr. Kanske var det tre "dagar" i hemtjänstensnattens tjänst med en förkylning utsänd av djävulen själv som var droppen för det hela.
Dessutom regnar det, sa jag det?
Det är liksom som att något/alt. någon inte vill att saker ska rulla på. Jag tittar i almanackan och tänker "nu har det väl baske mig gått en vecka", men inser då snabbat att almanackan själv vikt sig dubbel av skratt över min naiva inställning till livet. Med den här tideräkningen kommer jag, förutom att hårfästet kryper uppåt, aldrig att flytta ner till gbg och dundra igång med den förbannade nystarten (den nya planen för att tänka på annat, den andra tycks ju skitit sig).

Men nu, efter ett kortare toppmöte med mig själv som ända röstberättigade...

Ett stycke Pink Floyd inspirerat epos/musikal.
Ett stycke electropopdänga.
Lite vidgade vyer för Valter.

Lyssna och förundras:
http://www.myspace.com/internationellevalter

Annars då?
Jo förkylningen tog mig, förde mig djupt in i ett berg och på trollvis förgrep sig på mig med en sten i papp.
Som grädden på moset jobbar jag hela helgen....
Men dricker man sprit till fyra två dagar i rad och på den andra beslutar sig för att avsluta det hela med en språngmarsch på 35min och dessutom tycker att det är en bra idé. Ja... vad ska man säga?

Jag drömde om dom två i natt. Hand i hand. Dom skrattade, inte med varandra utan åt mig. Jag gick, mannen med solglasögon nöp mig i armen, sa att lugnande ord.
Sen... Hon, den tidigare, stirrade på mig, så som hon gjorde sådär vid sommaren 2007. Sa något jag inte hörde men förstod allt för väl.

Det gick en dag och dom två igen.
Det gick en till och ännu en gång.

Hur länge ska det här fortsätta?
Sorg och saknad. Ilska, aningen obefogad, men det är nog ända sättet.
Att börja jobba skulle ju vara min livlina, nu sitter jag nätterna igenom och väntar på larm och tänker påtok för mycket. Fantiserar...

För mycket tid, "ber han klockan skynda på, snälla ta mig tusen dagar härifrån" gammalt men gångbart.