En bristande underhållning

Jag kom hem, sprättade ett paket blodpuddig, stekte, åt halva portionen. Men så, vipps, innan jag visste ordet av, tittade jag in i kylen, tog tag om en flaskhals, öppnade besticklådan och forcerade av kapsylen till en vacker falcon pilsner (tillfällig i systembolagets sortimentet).
Även om det kanske inte låter så revolutionerande så inser jag nu när jag tänker efter att detta är den första gången i hela mitt 23 åriga liv som jag dricker en öl själv (många kanske ställer sig frågan hur en sådan ölfanatiker som jag själv lyckats med detta... och det undrar jag med faktiskt).

Nu finns det ett tydligt val:
1. Jag kan se detta som att jag slutligen har uppnått någon form av stereotyp manlighet och fröjdas åt att nu börjar det verkliga vuxen livet med all sin outforskade njutning.
2. Jag kan inse att öl är något socialt och att detta endast är ett tecken på att jag ger efter för djävulens frestelser och att gud nu kommer vända mig ryggen och skicka ett oväder med...

Min dag har varit ett hetskt föreställningsmarathon och jag väljer att citera Sofia Christensen som en tolkning av mina intryck:

"Jag gillá r t!"

West side story, göteborgs operan.
Låt oss kasta lite skit på en föreställning som ej lämnat rep-perioden (förlåt på förhand).
Helt sjukt dålig översättning stundtals (när "dagen" nödrimmas med "i magen" är det inte längre okey).
Replik kastande i gruppdialoger som gör mig mörkrädd (hur svårt ska det vara att vara "i karaktär" när någon annan snackar och inte ramla in på stickrepliker).
MEN
En Tony med en pipa från himlen som levererade låten Maria (en av dom svåraste låtarna någon kompositör ställt till att skriva för den annars så poppiga musikalvärlden) på ett fenomenalt sätt!
Och koreografier som bara gör mig lycklig och barnsligt imponerad (många gånger fick jag hissa upp min långt ner-tappade hacka i allt virr var av piruetter, volter och barelturns).

Apatiska för nybörjare,...

Rätt grådaskigt utanför fönstret, rätt mycket mat i kylen som skriker lite dovt genom kylskåpsdörren att "nu får du fasiken ta dig i kragen och tillaga oss!"
Men det är inte så lätt när kroppen nyss blivit överkörd av en ångvält. Rätt trevlig och tillfredsställande med träningsverk förvisso, men det här andra, som orsakas av öl, är kanske inte fullt så ljuvligt...
Helt enkelt: aningen ynkilig kille, som i brist på endorfiner går igenom alla konstigheter man kan hinna med på en kväll i alkoholenstecken.
Ack o ve.

Men faktum kvarstår; PAS är nice!

Muntert möte tog mig ner under jord. Inte ner på jorden som brukligt är, utan hutlöst djupt ner i skiten och dess like. Men det kommer väl vara på detta viset, man kan inte undvika möten, inte i samma stadsdel, inte ens om man är omgiven av 800000 goa gubbar, inte ens om man inte har någon högre önskan på tomtens önskelista. Tyvärr. För att vara brutalt ärlig: Fy fan vad det suger...

Men:

Det är tur att män som stierna finns och att dom gillar att äta pizza framför Idols meningslöshet.
Det är tur att Totte dricker kaffe och att han gillar att nostalgisera i Die mauer.
Det är tur att PAS drar igång på allvar med sina mördande 8 danspass i veckan.
Låt oss med stor nyfikenhet följa hur levande jag är på fredag...

Hej

Kvällen började på mildvädersgatan, ett fyndigt namn på ett ställe som ligger åt helvete för långt hemifrån för mitt eget bästa. Men ett mycket trevligt ställe, trots Sveriges bristande förmåga till att jaga en rund boll.

Hemfärden nalkades:
Jag tog mig smärtfritt fram till valand på 5an. På 5an där en spexig serb bjöd alla på rose från sin bag-in-box eftersom han "snart skulle av" (vilket han hävdade i ungefär en halvtimme).
Där, på valand, stod jag på mitt högst oskyldiga sätt och studerade fulla människors balans-bravader när en herre med stora ögonbryn tog kurs rakt mot mig. Blicken sa "Va i hela hälsingland glor du på?", vilket jag besvarade med ögonkonsten "oj jävlar vad mycket intressant det fans att titta på i din motsatta riktning" för att sedan göra en lättare matrix-move för att undvika hans axel som passerad, vänligt men bestämt, ungefär där jag brukade stå. Men inte mer med det. Han vandrade vidare, jag klev på 760.

Så:
Vid vasa viktoria...

Herre min skapar vad tomt det kan vara i Toltorp kl 21 en tisdagskväll. Det smått klyschiga begreppet "det är så konstigt att man kan känna sig så ensam fast grannen spelar tecno på skadlig decibel nivå" (en viss modifikation av original begreppet). Men det är verkligen så. Jag tror och hoppas att det är en fas, för även om jag alltid ansett mig som en ensamvarg så är det en sjuk kontrast att helt plötsligt inte ha en kotte man känner inom en 5 kilometers radie. Nu finns det ju förvisso något som heter buss, så det tidsmässiga avståndet är ju minimalt, men ändå. Från att ha haft en hel sommar med la familja och innan det troklat sig igenom 3 år av folkhögskolans nästintill tvångsmässigt hettsumgänge så blir detta konstigt.
Nu drog grannen igång en Dolly Parton-wannabe på vägg-skärande ljudnivå i alla fall, jag tror jag låtsas att det är lösningen på problemet... eller dunkar ett kvastskaft, vänligt men bestämt, i väggen?

Regn regn regn - man vad fan gör det?
Nu har det börjat. Med buller och bång har allt dragit i gång på största och mest artistiska allvar.
Det känns förbannat fint även om dagen bjöd på en stadig rumänsk utskällning där vokabulären både bjöd på "katastrof" och "värdelösa".
Men ändå:
Allt velande kanske äntligen är över...

Jag gick ner till affären. En ganska smärtsam upplevelse med någon typ av bakfyllesvettning förorsakad av sömnbrist, även kallad hällagården (dvs ej förorsakad av dryckenskap, men med reservation för handspritspåverkan).
Jag tänkte, med lite helplessness blues i öronen, melankoliska tankar.
Snart åker jag, far till den stora staden och dess skolstart, dess nystart och dess nya människor, dess dansantitet och dess lägenhet. Men det ända jag kände var att jag trivs...
Jobbet kan var en jobbigare än helvetet självt. Men jag gillar det, jag gör nytta och jag är förbannat bra på att hålla pensionärer i handen när dom kissar, övertyga dom om dygnets rätta tid, lägga dom tillrätta, mata dom med piller. Kanske inte glamoröst, men meningsfullt.
Och människorna i min närhet, familj, vänner jag känt sen jag "tappade min första tand". Kanske inga större överraskningar, men en trygghet större än vad jag själv kan ana.
Och Hälsingland i sin helhet. Bergens blånande rand,...