En bristande underhållning

Det kan ha att göra med endorfiner. Den där bristen. Den uppstår sådana här dagar. Problem gör tappra försök att äta upp en och hela tillvaron ses genom ett inte helt behagligt töcken.

Man gör val. Det räcker nog att säga det, det är det hela tillvaron baseras på, ingen större överraskning... Men när valen görs åt helvete fel eller när dom framförallt görs lite för sent eller till och med när man inte ens uppfattade att man gjorde ett val. Då är det inte lika lätt och luftigt att leva och man sitter i sin soffa med ett Disney-åskmoln över huvudet och undrar varför det regnar så förbaskat just här...

oh så allt blev krångligt...

Som grädden på moset, i detta ångesttillstånd, blåser det något gröndjävligt utanför. (SMHI rekommenderade allmänheten att hålla sina katter innomhus eftersom det finns risk att dom blåser bort i natt.) Och jag har varken lussekatt eller julmust att tillgå denna första advent...

Ack o ve...

Inte skit flitig kille på denna bloggfront, men det hela har att göra med att uttryck som att trötthet kommer smygande inte längre känns relevanta. Den överfaller snarare, tröttheten alltså, när man som minst anar det hoppar den fram bakom en av kaffemuggarna i mitt lilla kök och klubbar ner en till golvläge på ett synderligen barbariskt och våldsamt sätt. Så ligger man där på golvet, stirrar i taket, upptäcker att jag borde dammsuga och funderar i största allmänhet över hur fan jag ska få benen att lyda igen.

Jag tror att denna trötthet beror på att istället för att ta lov (som varmt rekommenderades av ett gäng annars ganska flitiga förespråkare av träning) ställde mig vid ett packbord, lyssnade på P4extras örontrakasserier och försökte förstå när man skulle använda stort- respektive litet "bubbel".
Fyra av fem dagar fortgick i detta mekka av prydnadstomtar med dåliga ben och fågelstugor inte allt för olika Alcatraz. Och på den 5e dagen var jag så bakis att...

En viss hemlängtan har hopat sig. Kanske för att min förbannade förkylnings-förbannelse håller mig inomhus och tillåter mig endast att utföra aktiviteter i stil med grubbleri och arga-leken med köksfläkten.
Det börjar bli rätt tröttsamt...
Så i detta känslosval har jag klivit upp i ottan, eftersom jag lite pensionärsaktigt var i säng innan 22 en fredagskväll (en sanning med modifikation), och ägnat mig åt all sentimentalitet hemtrevlighet jag kan komma på att finns hemma i lilla Kilafors en liknande lördagsmorgon:

Melodikrysset är på.
Jag har inget egentligt melodikryss att lösa och jag skulle tro att min kunskap i ämnena hockey-orgel och wagner-opera är lite för liten för att ens göra ett vettigt försök, men eldemans röst är trevlig och jag vet att mamma löser det 65mil bort.

Världskuppen i alpint är på.
Jag blir alldeles lycklig av att se en massa snö och skidåkning. Och är det något jag med all säkerhet vet är det att pappa tittar på samma sak 65mil...

Så kom då slutligen denna dag. Denna dag jag ömsom fruktat, ömsom förnekat att överhuvud taget kan drabba mig och mitt helylle immunförsvar.
Jag skulle bli den sista ståndaktiga, den sista att falla offer för detta, den siste med komplett närvaro. Men vad hade jag egentligen att vänta när jag ångat på i det tempo jag gjort? Det var dömt att misslyckas...
8-10 danspass i veckan, läxor upp över öronen, ett ständigt behov av att hitta på saker på kvällarna och ett ständigt helg-festande. Sviten med att gå ut varje helg får nog ta och brytas nu...

Det jag vill komma till: jag är förkyld och hemma från skolan. Jag skulle kunnat pallra mig dit, jag mår egentligen inte sämre i dag än igår, men då hade jag kanske fortsatt på denna halvfart jag nu håller och dessutom kanske till och med utvecklat en än mer otrevlig feberfrossa.
Samtidigt är det lov snart, kunde jag inte ha lyckats klara mig till dess och tillbringat lovet i sjuksäng ala pistvackt? Kanske, men någon gång...

Strandad i soffan på ett obehagligt bokstavligt sätt.
Dagen har spenderats med att försöka göra sig av med alla människors överblivna åkbiljetter på Liseberg, ett ganska angenämt jobb om man bortser från att temperaturen hade siktat in sig på att ge oss förfrysningsskador. Men trots det en ytterst trevlig tillställning.
MEN:
I fredags beslutade sig jazzen för att på ett mycket målmedvetet sätt bryta ner oss stackars PAS-studerande. Underliga övningar avlöste varandra för att nästan aldrig ta slut och mitt i allt detta råkade jag tänka av någon underlig anledning: "äh, det här är väl inte så farligt".
Så här i efterhand undrar jag hur i hela fridens satans dagar jag lyckades få den tanken innanför mitt arma pannben.
Jag kan inte sätta mig ner utan att utstöta underliga grymtande ljud.
Jag kan inte resa mig utan att samtidigt fundera om det kanske inte är lika bra att ansöka om särskiltboende inom äldrevården.
Jag kan inte gå... Eller för att förtydliga: JAG...

Dekadensen gjorde åter sitt inträde i mitt liv igår:
Fantastiskt fint Norrlands-häng i den toltorpskadalen följt av en utgång av sällan skådat slag.
En snubbe sa: vi åker till 2a lång, dom andra tre steg på 753, väl medvetna om att den bara kunde ta dem till ett ställe: allas vårat staggen. Löfte om att dricka en öl i trängsel gjordes, löftet bröts, något som fick konsekvensen att undertecknad lekte trippad-budbärare mellan rökruta och bord, vilket i sin tur ledde till hysteri i dess renaste form och att en abnormt jobbig kille skapades.
Men så fick snubben som han ville, 2a lång intogs. Och det var... som det brukar: Blaskig men billig öl, folkskock, pissoarande, förtvivlad kamp för att få ett bord, får ett bord, inser att dom ska stänga om 5, går.
MEN
Det hela slutade med efterfest, något jag inte varit med om en ända gång i min Göteborgiska historia. Jag trodde nog till och med att fenomenet inte fans här på Sveriges framsida utan var endast förunnat...

Tänka att ett "bra" och att leende kan få världen i sådan lycko-rullning. Att det händer mitt i den värsta tänkbara rumänska ilskestormen i mannaminne, en storm som skulle kunnat mörda möss på mils avstånd, gör saken än mer trevlig.
Jag toppar detta med ett leende och ytterligare ett "bra!" (observera utropstecknet) på kvällens jazz.
Oförskämt nöjd kille... men eftersom jag inte tänker hyckla mer med min pessimism så ska vi säkert se att morgondagen ändrar på detta tillstånd av komplett eufori.

Jag är ju knappast mannen som står för skrällar, så idag, lördag, mår jag inte bra.
Som vanligt tänkte jag i början av gårdags kvällens bravader:
"åh, idag ska jag bara ta det chill, dricka lagom mycket för sinnet och ekonomins räkning och kanske låta bli att leka koala på främmande människor".
Jag lät bli att leka koala... Mer behöver jag kanske inte säga.
Och eftersom buss-fan-skapet inte går mer än en gång i timmen, frös jag halvt i gäl under min heroiska promenad från sahlgrenskahållplatsen...
Eller ja "promenad": jag beslöt mig, i ett svagt ögonblick, för att spring. En inte skit bra ide med en duktig promille i blodet och halvt nerhasade stuprör pressade runt underkroppen. Det hela blev inte direkt bättre när man möter folk som stirrar frågande på min hurtighet kl 03 på natten.

Jaja...

Men man får en grillade kyckling och ett halvt kilo kaffe om man flyttar till Mölndal. Jag ska flytta till mölndal fler gånger, kyckling är ju gott, speciellt den...