En bristande underhållning

Detta har varit en lång dags färd mot natt... Kanske inte på Norens vis men på mitt alldeles egna tidsfördrivliga vis. Men spänningen var dock som högst i början:

Kl 07.45 ringde min mobiltelefon.
Jag har ett sånt där alarm som verkar vara skapat för ett "mjukt uppvaknande", att genom sina blida änglaklockor snarare lirks upp människor ur sängen än skrika på ett öronbedövande militärsikt vis. Problemet är väl att jag efter 3 år med samma mobil och brist på vett att byta alarmsignal börjar ganska tydligt se en officer stå där bredvid sängen och argt skrika något obegripligt på tyska.
Så vettskrämd, som alltid, och med tankarna på världskrig, hoppade jag ur sängen, gjorde den ack så klassiska zombie-walken (alias jag har inte förstått att jag inte längre ligger i sängen-walken) till köket och slog på kaffebryggaren.

Drack kaffe, borstade tänderna, gick ut, insåg att det är vinter, såg mig förtvivlat omkring bara för att inse att det inte fans någon i...

Jag har verkligen gjort mitt yttersta för att inte finna mig här, i denna gröndjävliga situation, som jag alltid tycks sätta mig i. Men nu... Ja det är precis på samma sätt. Det fyller upp min tillvaro till bredden och alla tappra försök att undanröja tanken på det möts av det största stridslarmet man kan trycka in på den yta min hjärna försöker husera på. Jag gör mitt bästa. Flyr, springer, spelar badminton, sjunger en sång om ett nyår i new york på Perssons vis, dricker en öl på tranans vis. Men det hjälper inte. Det fortsätter att eka slagborrar och kanoner runt om mig. Hur gick det så här långt? Jag var ju osårbar och oslagbar. Jag hade byggt mig ett pansar av tanken på frihet och allt det goda som den skulle föra med sig. Men så mitt i det så tillsynes vackra projektet insåg jag att jag inte gillar frihet. Jag gillar att vara fast, att konstant tänka på samma sak. Att ha ett mål.
Jag förbannar situationen, hela upprinnelsen till den, kastar egen komponerade...

Juldagsmorgon glimmar, eller ja den gjorde kanske ett tappert försök att göra det sådär vid halv 7 tiden när jag och far min tog vår första kopp kaffe och rullade iväg längs en isgata till väg (vi skyler det på USA och klimathot, jävla skit väder) emot hällbokapell och dessa julotta i okristligt tidigtimme.
Så här, 6 koppar kaffe senare, sitter jag åter i husets inte allt för lugna vrå. För se jag har inget "rum" längre, inget ställe att fylla med Queen affisher och underliga instrument, ingen tillflyktsort för ensamvarg. Så istället får jag försöka flytta runt till dom delar av vårt avlånga hus som inte befolkas just för tillfället, ett fantastiskt svårt projekt då samtliga medlemmar av familjen är utrustade med ett par ack så rörliga ben. Snart kanske jag kan klassa mig som nomad-stam...

Jaja... Till saken.

Jag tänkte utvärdera detta besynnerliga år. Kanske lite för besynnerligt till och med... Och jag ska göra mitt bästa för att inte vara allt för...

En vecka hemma.
Känns på ett sätt som en evighet och på ett annat som... en evighet...
Sorry!
Det är förbaskat fint att vara hemma; Fin familj, fin snö, fint jobb, fin spelkväll, fina vänner, fin badminton, fin glöggkväll. Men tiden där emellan... Ack o ve så saker kan gå långsamt fram. Varför? Samma anledning som vanligt, eller som vanligt när det gäller den senaste månaden; grubbleri (tror jag iaf). Sen kan det ju också ha att göra med att kontrasten blev för stor till det tempot som uppehölls dom två sista veckorna i pasadiest. Från 8-21 full packat med rep/plugg/nervositet till 24-7 med super-mega-extra-chill, endast med sparsamma avbrott för ovan nämnda (fina) aktiviteter.
Jag gillar inte att vara ledig, det är väl hela sanningen. Lata sig är det tråkigaste som finns...
Så nu ska jag rimma, det blir fint!

Gävle station, medelålders-fylla i alla riktningar jag vågar snegla åt utan att se ut som att jag verkligen vill ha en lagom blöt kommentar om vad dåligt Brynäs spelade i kväll eller om hur fruktansvärt otippat det är att julbocken brann ner i år.
Hur jag hamnade där? Jo jag stirrade mig blind på det orimligt låga priset på tågbiljetten och missade det faktum att det ingick en timmes tidsfördriv i ett Gävle som någon, just vid det här tillfället, ville kasta all världens blötsnö på.
Men jag överlevde även det och genomled dom andra åtta timmarna som kunde varit sex, kom till Kilafors station och som om jag var med i en hysteriskt klyshig disnay-julfilm föll stora vita flingor från skyn i skenet av epatraktorers blida strålkastarljus. Hemma, och när jag drog upp rullgardinen efter en natt i den mest bekanta slaf var världen precis så vit som man kan tänka sig.

Lycka!

Nu tänker jag äta julbord på det där härliga sättet som gör att man efteråt undrar om man...

Då ska vi se...

Sångredovisning:
Överlevnad, med bravur! Kanske några klantiga topptoner, men när superlativ börjar hagla är det bäst att hålla tyst, gråta en tår av lycka när ingen ser och bara fröjdas åt att det är gjort.

Musikalredovisning:
Ett typexempel på hur latheten lyckas dölja sig bakom ett groteskt sliskigt leende, några hopp i sidled, och en gb-glass-tröja. Men det var ju roligt, så wtf... Ambitiös kan jag vara när jag i mitt nästa liv reinkarnerar som myra...

Imorgon vankas det åskådarplats för undertecknad, dock spexigt avbruten av en och annan malplacerad stångövning och ett smyg-trevligt whisky-sippande framåt kvällens sena timmar.
På torsdag ska strupen luftas i Hagakyrkan, om och om igen... 9-21...
Och fredag... Ack fredag!
Dagen då spexet skall avklaras, genomlevas och framföras.
Dagen då den första julmaten äntligen skall passera mina suktande läppar
Dagen då jag ska gör mitt yttersta för att kalkylera ut den perfekta berusningen...

Jag tänker. Det snurrar runt något så infernaliskt. Hela tiden nu. Den minsta sak blir till den största för att sedan lätta och blåsa bort likt en västen-vad-det-nu-heter-boll, för att sen slutligen göra ny-premier i sinnets centrum. Det är tröttsamt. Jag vaknar kl 4 och fortsätter där jag slutat. Somnar en stund och gör samma frukost som vanligt. Tänker. Jag har tagit på mig mycket för att inte riskera att finna mig i situationen där jag inte vet vad jag ska göra, där jag är lämnad åt mig själv och... tankar. Det är mycket nu på alla plan. En klyshigt ondcirkel. jag tror jag har klantat till saker, rört till det för mig själv, tappat känslan för upp och ner, tid och rum. Men nu är det läggdags... Yes!

Mina ben rycker lite av sig själv. Hela tiden. I alla fall i kväll. Sendrags-fest. Dom gillar inte mig verkar det som. Dom liksom skriker ut sitt förakt genom krampaktiga rykningar:

"Sitt still människa, har du aldrig tänkt på att du kan göra saker som inte involverar kroppsrörelse?"
"Öva dig på något mindre smärtsamt än spagat"
"Hallå! Hör du dåligt? Tror du att du är med i fantastic four? SKÄRP DIG!"

Allt det andra då?

Jo, det blev precis som jag tänkt mig. Lite så där härligt underligt, mycket tankeverksamhet, lite ågren allt toppat med lite härlig dekadens.
Jag ger det lite tid, hur mycket? Bara tid... Normaltillståndet inväntas.