En bristande underhållning

Kl 11.30 Hemma

Som titeln antyder så kommer det antagligen bli mycket skriverier i dag. Det brukar bli så när sj är med på ett hörn, inte för att jag har så mycket emot sj längre (dom har börjat hålla tiderna när jag åker med) utan för att, hur man än vänder och vrider på det, så tar det lång tid att åka hem till Kilafors.

Kl 17.18 Någonstans nära någonstans

Jag ställde mig i kön till McD, flyttade av en händelse på väskan bara för att upptäcka en blöt fläck under den. Vattenflaskan tom och öppen, allt vatten? I väskan och plötsligt insåg jag varför mitt högra byxben agerade som om någon kissat på det.
En rösta sa på perrongen "har du också haft läckars?" medan han studerade mig där jag satt och vred ur mina blöta underkläder. "mhm" suckade jag.
Så satte jag mig på tåget och en känsla smög sig på. Antagligen för att jag kände samma känsla senaste gången jag satt i en stökiga kupén, kanske inte exakt samma känsla, men...

Jag kokade precis kaffe, eller ja kokade var kanske lite väl smickrande för min aningen starka kopp snabbkaffe, men i alla fall. Anledningen till detta påfund var så enkel som att det känns som att allt mitt huvud någonsin innehållit har, i något obevakat ögonblick, rymt och håller väl nu som bäst på att upptäcka alla användningsområden för Konrads kalasklister (långsökt Pippi-parallell).
Saken är väl den att det var länge sedan jag skrev, jag tror jag behöver det, fast samtidigt har ju min tillvaro stagnerat lite. Vardagen har liksom fastnat, laggat fast i samma bildsekvens. Jag har en jagande känsla av att det inte borde vara så. Samtidigt gör sammanhanget att det inte finns så mycket att välja på. Jag vet inte vart jag vill komma med dessa funderingar och samtidigt är väl det temat för det hela. Villrådigheten, viss förvirring och mållös på så många sätt och vis att jag tappat räkning och riktning.
Men; nu nalkas lov och allt vad som kommer med detta....

Det sa pang och vips hade min nacke och ett gäng ryggkotor mellan skulderbladen anslutit sig till en 70-talsaktig passifiströrelse och, till följd av detta, kedjat fast sig i allt de kunde uppbringa för fastkedjningsbruk.
På deras ilskna plakat står texter som uppmanar till minskad vårdslöshet i deras hemtrakter och vädjar till ett lugnare rörelemönster. Men som den syrien-like diktator jag är tänker jag inte lyssna till min kropp och all dess vädjan om förnuft. Istället tänker jag ta ett dopp i voltarentubens djupa ocean och lite lagom retligt och njutningsfullt öppna kvällens första öl.
Vissa lär sig aldrig...

Söndag. Jag bränner några mackor som jag gjorde när jag var liten och oförstörd, omatad med canserrisker och ohälsosamhetens ödesymfoni. Äter dom och gillar det skarp mitt i långfrukostens härlighet. För idag är jag rebell! Eller ja... Jag försöker i alla fall.
För grannar: frukta!
Idag är dagen då jag reser mig ur mitt tysta förtryck, dagen då inte ens den argaste dörrklocka kan få mig på fall, dagen då jag åter skall fatta dragspelet och spela den mest smäktande fallande vatten-vals ett öra kan förnimma.
Tag er i akt!
Fast lite rädd är jag nog ändå...

Klockan var 21.07 när jag gick över övergångsstället och in genom centralens dörrar. Vid första vänstersväng stannade jag för att vänta, in vänta, förvänta.
Men där. Där gick hon, på väg mot mig. Jag log lite inombords av förväntan och rullade hörlurarnas sladdar tätt och frenetiskt. Tankarna slog några råbandsknopar på sig själv innan de insåg att deras tappra försök till slutsatser var meningslösa, det var bara att vänta de återstående sekunderna tills hon var framme vid mig. Och så, ett leende, de bekanta. En kram och freden var sluten, efter sex månaders kyla.

Jag fann mig en kväll stirrande i väggen. Inte för att jag inte brukar roa mig med detta, det är ett av de mer fantastiska nöjena jag har i min arma lägenhet på gränsen till Mölndal. Jag fann mig dock där denna gång för att tele2 insåg att mitt syndiga leverne definitivt inte förtjänar någon internet anslutning. Så ledningen i bolaget struntade i sagostund och gick rakt på delen med "snipp-snap-snut". Inget internet...
I vanliga fall brukar min telefon i nödlägen som detta kunna göra en heroisk insatts som världens långsammaste modem. MEN för att krydda det hela lite extra hade halebop just denna kväll bestämt sig för att besvara alla min nödanrop med texten "nätproblem" med den tydliga undertexten "vi gillar inte dig".
Så, strandad i ingenmansland, utan någon som helst möjlighet till konstakt med omvärlden kändes Hell's Angels högkvarter, rakt över gatan, närmare än någonsin.
Så, För att på något sätt försöka blidka detta ångestladdade tillstånd beslöt jag...

Försökte finna dom rätta orden, svaret. Men jag valde tystnaden, en tystnad som får det att eka, själva, kanske smärta? Gymnasiet ljuder lite trött och förstrött där i tomrummet som blivit. Skrattar lite åt situationen. Ignorans som leder in på svårigheter. Spänning, en sötma, men en vetskap om fel.
Ett steg till och benen ramlar av. Inte av okunnighet i gångens sälla konst, utan i vanmakt mot dansens kroppsliga påverkan.
Där finns lyckan! Under en promenad mot det ena, från det andra.
Och så ska jag gå, försöka i alla fall. Och det kommer gå, för en sak står tydligare och klarare där på sin upphöjda plats. Kapitel är aldrig avslutade förrän jag ser till att dom blir det och på det här viset kommer jag att skriva mig fördärvad.

Hehe

...men det går inte att börja såhär. Jag vet ju att jag måste ha en handling, en struktur som jag sen kan fylla med ord. Djävla ord... Jag har insett det, när jag läst saker jag skrivit, att det bara är ord. För hur jag än vänt och vridit på saker, hur mycket jag än försökt måla upp saker, händelser, känslor och fenomen så är dom aldrig verkligheten trogen. Dom blir en låtsaspoetisk förklaring av vad som hände, inte vad som hände, hur det såg ut, hur det kändes. Inget går att spara genom ord! Kanske får man en liten svag aning om vad som hände, men inte mer, men vet allt för väl att verkligheten var mer, är mer.
Jag vill bevara, jag vill minnas, men jag gör inte det. Kanske har min ständiga strävan efter nuet och den härlighet det verkat utstråla kapat av minnesfunktionen. Det är klart att jag kommer ihåg, men aldrig helheter och det färjas ständigt av något oväsentligt, eller hur situationen är nu i nuet, dået genom nuet är en tråkig föreställning. Jag vill...