En bristande underhållning

Mitt i alla denna frenetiska skaparglädje och projekt-hysteri, mitt i allt detta så klyshigt inspirerande och eufor-gäckande, smyger sig sakta en rädsla på, en rädsla jag inte känner igen men som jag länge väntat: Den som förtäljer om soppatorsk, om kreativitetens död och framförallt överskridande av gränsen mellan hoppy och arbete. Och där, någonstans, rädslan av att glädjen ska försvinna...

Men!

Vi spelade i ordenshuset i helgen, det var tänkt som ett musikcafé, men det växte i Tottes och mitt huvud. Vi skrev oss ett manus om en familj, ett fint manus med edwalls musik, en bra story. Vi sex medverkande repade i minimala två dagar mitt i påskmaten, men vi satte det!
Så kom dagen. Vi hade kanske räknat med att 40 pers skulle dyka upp, inte mer, men några dagar innan sa Bergvall:
- Jo det är så att folk har ringt och bokat biljetter och det har aldrig hänt förut...
När vi stod bakom ridån, 5 minuter innan vi skulle entra scenen, sa kassören att 220 pers hade betalt,...

Den där lyckokänslan, den kommer och går. Just nu smet den för att ge plats åt lite sentimentalitet förorsakat av Fredrik Lindström, folkmusik i moll och dialekters förgänglighet. Lustigt, att bli rörd av svt-play är en underlig känsla, inte illasinnad, mer mysig, men framförallt underlig.
Det har dock inte med så mycket annat att göra...

Jag frågade i går under mitt besök hos självaste biskopen om jag kunde få något roligt, men gärna gott, det behövs! Bartendern skrattade och sa att det var samma sak. En porter stacks i min hand, det var vackert, smakade lite som himlen. (Tack Ebba och din nota i eget namn för det). Det räddade situationen och mitt humör.
För igår var en underlig dag, som en efter dyning av teaterredovisningen. Jag vet inte riktigt varför, men luften gick ur mig. Kanske för att 10 minuter på scen efter 3 månaders arbete är otillfredsställande, kanske för att jag inte lyckade njuta tillräckligt mycket av dom 10 minuterna jag fick, utan ägnade större...

Det fortätter, det svindlar, det överrumplar. Jag vill fånga den här känslan, nu, låta den genomsyra allt, uppsöka hemsöka och penetrera varje hörn av lägenheten så att den alltid ska vara närvarande. Så många stenar som fallit från muren nu, hjärtat är åter lätt. Så många saker och händelser som flätats samman till ett mästerverk av feel-good karaktär, nästan från ingenstans.
Och kreativitet i dess renaste form susar runt i luften runt mitt huvud, den uppstår om och om igen, reinkarnerar i olika gestalter och tappningar.
Hur ska jag hinna fånga allt? Hur ska jag bemästra detta?
Lyckan, jag sprang ikapp den tror jag, men skorna är slitan, dom behöver påsk.

Jag vet!
Det var länge sedan nu det kom något vettigt ur dessa förtorkade tangentbords-fingrar. Jag undrar hur det kommer sig, vad som gjort att lusten sinat lite?
För min ständiga inspirationskälla ångesten har definitivt inte tagit semester, utan rullar snarare på med än mer symfoniorkester-liknande proportioner, håller mig vaken till småtimmar och bombarderar mig med stressfaktorer...
Det kanske bara blev tjatigt? Att ständigt gotta sig i ågren och hur svårt det är att hitta tid till ledighet?
Jag vet inte...
Knausgård har nog ett stort finger med i spelat också, läsande ger skrivande, men jag har inte vågat öppna 3e delen av min kamp. Jag vill spara på den. Totte berättade att han sett att 4an precis kommit ut i bokhandeln och det blev smärtsamt tydligt för mig att om jag fortsätter läsa kommer böckerna att ta slut. Det är en idiotisk insikt, endast slagen av det idiotiska i att låta bli att läsa för att det kan bli slut på läsning.
Nåväl...

Det är såndär...

Jag vill inte sova, jag känner inte något sånt behov. Jag vill titta på mörkret som omger lägenheten, snegla på en stjärna, ta ner månen osv. Sånt man borde göra i stället för att klubba huvudet mot en kudde. Låtsas vara svår poet med skev dygnsrytm.
Visst jag är trött.
Visst jag har gått i skolan hel dagen lång och borde sova.
Visst visst.
Men det är tråkigt att sova, det ger inget. Drömmar har dessutom aldrig varit riktigt min grej. Inte för att jag är någon mardrömmare av rang, utan för att jag inte drömmer om något. Eller ja.. Kanske ibland; någon ihop rörd kompott av intryck, oftast lätta att placera i vardagsstressen. Men inget underhållande...
Det här börjar likna allt för många dåliga ursäkter.
GÅ OCH LÄGG DIG!

Det är fredag, det står så i almanackan, människor på stan har tjatat om det hela dagen och vart jag än tittade viftade folk med lila klirrpåsar.
Jag firar detta med att koka pulvermos, steka felix köttbullar och avnjuta härligheten direkt ur kastrullen. Ungkarsromantik... eller det är nog snarare bara ett begrepp som lite desperat försöker försköna situationen, som är så smärtsamt fri från lila klirrkassar, på ett positivt sätt förvisso.
Nåväl.
Igår fick jag ett infall; Göteborgsvarvet närmar sig! MÅSTE springa! Så jag åkte hem, snörade skorna och galopperade från Mölndal till Järntorget med the knife hotande i öronen. Kom till skolan, åt något med ost för att sedan dansa jazz tills hjärtat brast. Skalade en blodapelsin, läste om Karl Ove och låtsades sedan i en timme att jag hade bounce i knäna.
Idag?
Ja man mår ju...
Det är inte träningsverk, inte än, den förvandlingen kommer nog att ske i natt. Det är mer någon form av stickande smärta i kombination...

"Helvete! Bussen går om 1 min"
Jag sprang ner för trappan, kastade mig handlöst ut genom dörren, vidare i överljudshastighet på gångvägen, fram till övergångsstället...
Bussen-fan-skapet visade ändan med texten "det här är ett ställe att värma sig på".
"Satan"
Så jag vände på klacken för att gå in och vänta på nästa, men där, på marken precis framför mina fötter låg en plånbok.
"Hm"
Jag tog upp den, öppnade den, men hann inte riktigt titta i den förrän tanken slog mig.
"Vad ända in i glödheta ska jag göra med den här? Det är ju ett jätte projekt att lämna tillbaka en plånbok".
En stunds parallysering innan snilleblixten slog mig.
"Jag lägger tillbaka den på marken, han går säkert förbi här igen"
Och så gick jag vidare. Cirka 3-4 steg, när nästa tanke slog mig.
"Hur dum i huvudet är du egentligen? Har du ingen medmänsklighet i kroppen?"
Så påhejad av mitt ilskan samvetet vände jag och tog upp den.

Tog mig till slut in till stan, träffade...

Jag finner inte riktigt ro. Allt går på högvarv, hela maskineriet från tanke till fingerspets, från ide till fotvalv, från huvudbry till maggrop, allt allt allt.
Måste hinna, måste öve, måste inse, måste lösa, måste massor av måsten.
Jag gillar inte måsten, har aldrig gjort. Det är en fix ide. Men ändå fortsätter malandet. Det finns kanske en liten lockelse i det; att ha fullt upp, att inte behöva bekymra sig om tristess och lappsjuka och allt vad liknande ting och tillstånd innebär.
Men den här veckan har haft allt för många likheter med en ångvält.
I morgon tar jag ett extra djupt andetag, ser döden i vitögat och överlever med all den spänst och flär jag kan uppbringa. För på lördag spelar Nalta upp till dans och får Göteborgs gator i gungning.