En bristande underhållning

Jag skriver en liten notis av ren besluts ångest...
Bör jag gå och duscha? Om en timme BÖR jag befinna mig på station, det vore i alla fall bäst så... Och då BÖR jag ha duschat. (Ack, ett sådant meningslöst resonemang)

Det goda mfmb presterade ytterligare en i raden av alla väl betygsatta spelningar. En förstörda basförstärkare och sönder rykta sladdar gjorde den kanske ännu bättre, mer arbete för belöningen. (Skryt, skryt, skryt).

Efter detta beslöt sig samtliga för att mysa järnet mot Rhenshammar (som jag innerst inne vet att inte stavs så där). Där satt jag mitt i det hysteriska kaoset som uppstår där elefanter, påverkade av rusningsdryck, staplar fram, spelar gitarr, spelar biljard, spelar punk.
Det var rikligt trivsamt, men inte i all evinerlighet… "Mogen-nog-att-snacka-pansion-sinnet" dök upp och föste iväg mig in i min röda bil vid tre tiden. Hemma fyra, sov sov sov...

Där av mitt otroliga dusch behov. Sandviken väntar, kanske inte otåligt stampande,...

Otroligt sömn druckna ord/knapptryckningar avlöser varandra...
Man kan verkligen undra vad jag gör upp denna hyfsat sena timme (jag kan inte påstå att den är "sen" egentligen)?

LimeWire är min nya vän här i livet... Jag förutspår en ljusframtid med varierat nöje.

Ångest... I största almänhet... Lite ångest får jag, men jag hittar på planer. Avancerade sådana! Dom handlar mest om hur jag ska övervinna stolthet, feghet och Lathet ( det sista är kanske lite orelevant, men dock). Men ibland lyser det till och en förvånasvärd taktik dyker upp. Ljus, som om något som inte borde växa i jord helt plötsligt gör det (exempel: Stol? Bord?)
Det känns som det har gått lite för långtid för att lösningar ska vara något som ens kan komma upp på dagordningen i det här fallet. Hopplöst är vad det är! Det kommer in överallt, i alla scenarion, i alla vardagliga moment. Till och med min vanliga drömmar och kvälls-filosoferande blir hemsökta och sabbade i grunden!
En lösning...

Alla samtal med mig själv börjar bli påfrestande.
Denna första vecka på detta ack så nya år har varit som en enda lång depressiv-dekadans (det är ett otroligt snyggt ord!).
Jag har tillbringat större delen av min tid framför denna härliga uppfinning, (som bestämt heter dator, men jag tänker kalla honom Clase) och spekulerat hur vida jag kanske, inom den närmaste framtiden, skulle kunna hitta något annat att sysselsätta mig med. Jag har gång på gång nekat mig själv detta tafatta förslag och fortsatt att borra ner mig i omöjligheten att ha råd att gå på en folkhögskola utan att ta något lån överhuvudtaget...

För att nämna ännu ett nöje, så har jag febrilt försökt hitta något vettigt att fylla ut danshistoriauppsatsen med. Det har lett till en upptäckt: det kommer inte handla om dans, vilket utan tvekan var syftet, utan det kommer att handla om hur lite jag egentligen kan om ämnet och hur mycket jag kan låtsas att jag kan...

Slutsats: Jag tror jag kommer få...

Söndagen var en lyckad företeeles/händelse/evenemang/Nyårsafton, kalla det vad du vill, jag känner mig öppen för kompromisser dagen till ära.
Jag vet förvisso inte om mina resultat i sälskapsspelssammanhang kan räknas som imponerande på något vis, men jag tror å andra sidan jag borde börja praktisera uttrycket "man kan inte vara bäst på allt" lite mer.
Jag drack även denna klassikt bubbliga dryck för första gången i mitt liv. Jag vet inte vad jag ska säga om det. Kolsyrad sand skulle vara lite för nedlåtande då jag trots allt drack mig lullig på det. Efter det konstaterade jag i mitt stilla sinne att jag nog inte kommer att göra något så snobbit mer i livet, hur mycket snobb jag än får höra att jag är i fortsättningen. (Tyvärr stämde ju inte den tesen; det finns bestämt något som heter champanje-frukost påpekade en vänligt upplysningssam människa)

Jag borde kanske få ner något om detta år, vad jag egentligen har uträttat, misslyckats med och framför allt...

Jag har inget vettigt för mig.
Jag försöker inte ens få något vettigt för mig.
Jag har inge lust och definitivt ingen inspiration till att uträtta stordåd( sånt som jag i vanliga fall hela tiden tar mig för).
Inte ens tanken på att dräpa en drake och bli hyllad av en stor folkmassa för bedriften, lockar mig. Underligt....

Har det hela med företeelsen "jullov" att göra? Jag har en stark förnimmelse av det, och av den slutsatsen får jag fram (efter noggranna beräkningar där pi ingick) att jag börjar tröttna på det hela.

Men å andra sidan är jag, som vanligt (allt är i sin ordning), less på det mesta. Min törst efter att överösa någon med beklaganden om min högst pikära situation blir allt starkare för varje sekund som går. Snart kommer min jässa att explodera likt domedagsklyftan i saga om ringen. BANG! Skulle det säga och vipps fans här ett moln av konfetti!

Min överdrivna konsumtion av "Populärmusik från vitula", Sims 1 och "Sagan om ringen filmerna"...

Julen har fortlöpt utan bränder och sura miner. Med andra ord så som det ska var. Min släckts manliga hälft har i vanlig ordning förätit sig på sill och sedan spenderat tim tal på soffan i vånda och plågade gnäll över "hur otroligt dumma dom kunde vara som åt den där sista rullströmmingen". Jag tillhörde tyvärr den hälften i år...
Att slutligen, efter ack så många års vägran, börja äta ALLT på julbordet har sina svartetsade baksidor... och insikten över varför släkten skrattar extra gott under julmatsintagandet är kanske inte en så positiv erfarenhet, men dock en lärdom: snaps suger! Ingen tradition har tagit sin början där för min del... (Det beror kanske inte på min släckt, utan mer på smaken)
Min vithet tänker fortsätta ett tag till!

Det känns lite ovanligt med lov. Jag har inget att göra, ingenting att ta itu med. Det är inte riktig det jag brukar syssla med till vardags, att vila! (som min käre kusin sa: Glöm inte att schemalägga det viktigaste:...

Okej... Det här känns lite ovant... En känsla av lättare "missplacering" infinner sig i mig från topp till tå. Jag känner inte riktigt igen det här stället. Men trender är definitivt till för att brytas! Lunarstorm har liksom torkat, det liknar en sån där skön torkad sill som min mormor brukar köpa till sin katt. Så nu är jag här... Kanske tillfälligt, kanske för evigt, vem vet?

Vilken plåga denna vecka har varit. Visst alla veckor brukar föra med sig någon typ av plåga, men hela veckan brukar inte gadda ihop sig till någon typ av "kännslosås" med ett uns ångest och stress i sig.
En typ av kompakt kollos. Jag gillar honom inte, om han nu kan identifieras som "han"

Det hela kan sammanfattas i två enkla slutsatser:
Man pussar inte folk man inte känner på hallsen (gäller för övrigt på dom flesta personer man känner också), speciellt inte på tranan. Speciellt inte alls! Det med för ångest, åtminstone en vecka framåt (JAG ÄR SÅ JÄVLA DÅLIG!!!).
Man tar...