En bristande underhållning

Jag vill klottra lite, så jag vänder mig hit... Men nu inser jag: Jag har inget av värde, eller vätt för den delen, att säga till den dystra omvärlden. Så hur bör man promenera vidare? In i en ost? Kanske rent av en med Schweiz ursprung...

Föresten: Jag hatar alla amatörteaterföreningar i hela världen! Speciellt sådana äckliga saker som spelar sina teatrar på herrgårdar, på nedlagda bruk eller i random skogar (som råkar vara fina). Jag förstår inte syftet! Jag hatar kanske mest deras sätt att berätta om deras evenemang och kanske framför allt tiden det tog för dem att klämma ur sig informationen som lika gärna kunde ha tagit 2 sekunder (som jag inte ville höra!). Istället tog det 2 timmar!

Jag vet inte varför jag ska röra mig mot bollnäs i kväll... Någon proppsade på det, jag stod och tänkte efter, sa "ja", insåg att svaret borde ha varit "nej", insåg att om svaret hade blivit nej skulle jag i nästa sekund finna mig dränkt av tusen övertygande kommentarer i stil...

Jag satt vid tv:n idag... Mycket märklig känsla! Jag började fundera över hur alla gubbarna kom dit, varför dom inte stör mig på nätterna och framför allt: hur i hela helsefyr dom kan få plats...
Jag insåg, efter en tids mödosamt funderande, att man inte bör fundera så mycket och att kaknästornet säkert sköter det där på ett snyggt och prydligt sätt...

Jag har upplevt, erfarit och gått igenom ett gäng saker sen sist... Jag vet inte om jag bör ta upp dom, men vad ska jag annars ta upp?

Jag har utnytjat alkohol (igen) och som bonus gjorde jag bort mig (IGEN!)... Dumt dumt, fy på sig fy! Jag gör det ack så ofta! Tätare och tätare. Jag ska nog sluta, snart men inte än... kanske... äh!

Jag har plötsligt fått något som jag tror (åt minstone kan liknas vid) "självförtroende". Det skrämmer mig! Jag gillar det inte! Eller kanske lite...
Det överföll mig en natt, det väckte mig inte ens, jag vacknade bara plötsligt upp dagen efter och tänkte "jag är kanske inte...

Lov... Igen...

Termen "lov" ger utrymme för tankar i stil med "Det behöver jag ju inte ta itu med nu, jag väntar till LOVET istället". Lovet kommer och personen i fråga väljer att stirra in i väggen och tänka på ostrånens livsuppgifter. Typsikt

Man kan utröna att jag inte har någon förkärlek för det hela. (Även om det egentligen är otroligt nödvändigt för min fortsatta överlevnad att få slippa ut ur slutproduktionens tvångsmässiga psykos ett tag).

Jag har förvisso startat just det här lovet överraskande bra... Jag är förvånad!
Jag har sökt jobb! Jag har egentligen inte bara sökt jobb, utan jag har sökt så mycket jobb, så intensivt och så innerligt, att jag nästan skulle kunna tvinga fram en tår bara för sakens skull.

Jag har för sjutton pressat ur mig tre berättelser om mig själv, om min lysande karaktär, min osvikliga arbetsförmåga och mitt otroliga ansvar och engagemang i allt och alla.

Nu återstår bara ett litet, litet problem för att min...

Idag, som alla andra dagar, slog jag först upp ögonen. Ett beslut som jag snabbte ångrade och stängde ögonen igen.
Den andra gången jag försökte var beslutsamheten och handlingskraften stabilare: Jag såg! Jag sneglade runt lite på rummet och fick slutligen syn på klockan...

15.32

Asså!

Teaterverkstaden skulle kunna tagit mitt liv. På sätt och vis gjorde den det, vårdade min själ ett tag (man kan ifråga sätta om ”vårdade” verkligen är rätt ordval). Vaggade in mig i en slummer av välbehag. Trevligt var det...
Men det var inte så det skulle bli! Jag trodde att jag skulle finna mig själv sittande i en soffa och spana in lite lustiga glammiga saker, ackompanjerade av något, som jag tror vissa bedömare kallar musik.
Men ack: Ludde fyllde år!

Lägenhet -> Teaterverkstad -> Buss -> Husvagn

Märkligt förlopp...

Berömbombardemang är ännu en gång på modet. För varje diskret (... NOT!) försök att framhäva sig själv som lite mindre värld, lite sämre, lite...

Nu har jag loggat in och ut tre gånger!
Jag trycker på fel knapp, kommer på att det var något annat spännande som var värt att kolla upp eller så tänker jag bara på något meningslöst... SUCK!

Kolla vidare!

Cannonball Adderley bara äger mina öron! En sån känsla! AH!
Jag förstår förvisso inte riktigt varför, men av någon anledning får jag en sån brinnande lust att bara hylla dom, skrika ut min beundran, be om ursäkt för mitt tidigare förakt, kasta blom-liknande konfetti, putsa deras redan blänkande svarta skor, lyssna mer till deras ljuva mellansnack och därefter bara försjunka i en fåtölj med en mugg varmchoklad i handen (kanske toppad med vispgrädde) bara för att bli ackompanjerad av hela underverket! AH!

En aning kluven i allmänhet kanske...

Slutproduktionen har ingen handling. Jag glider med ändå... Det blir säkert något som är bra, mellan alla moralkakor, alla pinsamma fråga-publiken-monologer och alla pinsamma anklaga-publiken-monologer......

Mitt trötta, för att inte säga helt slut körda, sönderslitna, utpumpade huvud hänger haft le löst på sned på en lika trött kropp. Bilkörning är en energi krävande sysselsättning. Lite mysig om den råkar vara ackompanjerad av "Karlavagnens" prat prat prat prat om prat prat prat dock.

Men ännu en gång sitter jag här och filosoferar över världens små mysterium. Löser världsproblem... Hm... Eller varför inte rensar strupen?
Nej nej! Min energi nivå ligger någonstans i botten, runt fotknölarna. Sprattlar lite. Ganska likt en fisk som precis hivats över relingen. Lite full av liv, men ändå helt meningslöst kämpande. Osis

Jag undrar hur projekt "moonboots utan riktig trummis" kommer gå... Det hela börjar kännas lite meningslöst, men det är otroligt fegt och till och med mer meningslöst än det först nämnda, att ge upp (även om många tankar gärna skulle flaxa åt det hållet).
Hela förloppet utlöser sån enorm melankoli och "det här är slutet"-stämning.
Det...

Från himmel till helvete på en sekund...

Jag vet inte om det är vettigt att föra det upp till dagens ljus... För mycket ångest! Det har alltid funnits en känsla av det hela, men ändå. Det fanns inte! Ett så in-i-helvet hårt slag över käften är vad det är. Asså! FAN!

Men mycket fint har ju för visso hänt... Eller fan! Allt förlorade sin betydelse genom det här! Helvete! Så mycket som vi har gått igenom, så mycket som vi har upplevt tillsammans ("slisk och smör lampan lyser rödare än den rödaste stortå)! Det känns som slutet, även om det trots allt inte är det... Jag kan inte skylla något på honom, han mår ju inte bra av det hela...
Men Jocke har en viss tendens att låta som ett testamente... Vilken total ångest!

Men men... Livet går nog förhoppningsvis vidare... hoppas vi...

Hotell trefideligamodeli-bla-bla-bla... (Jag vet inte vad det hette! Människan kunde ju inte uttala det ens efter tredje försöket, och jag kan inte återkalla minnet av dom stora...

Det var otroligt länge sedan jag skrev något på allvar, något som jag faktist försökt mena något med.

Jag har mågna olika alternativ till vad det kan bero på:

Kanske beror det på att jag varit oroväckande, till och med skrämmande duktig, på att få saker gjorda. Genom det så har jag inte haft det enorma nöjet att göra läxor på att tag. (Dvs sådant som uppsataser, uppsattser och uppsatser. Lärare i allmänhet verkar se det som sin stora uppgift i livet att fylla andra människors liv med pappers betonat arbete.) Jag tror visserligen inte att det kan klassas som något negativt...

Ytterligar en anledning kan vara att jag knappt är hemma på dagarna och definitvit inte på helgerna.
En vanlig sansad människa skulle kunna få höjdskräck (kanske rent av sällskräck) av att ta en titt i min almenacka. Jag tror det är målande nog...
Badminton, jazzband, Moonboots, slutproduktion, träningar, rep, träningar, rep, spelingar, spelningar, rep,...