En bristande underhållning

Idag klarades mitt PASiska första genomdrag av. Det gick la bra, om man räknar bort huvudvärken som sitter som en kniv i tinningen. Så fort jag tänker en extra rörlig tanke, eller helt enkelt rör på mig, vrider den om lite för att verkligen få mig att förstå att man ska snällt sitta still och inte sjunga gospel.

Jag skrev en låt igår. Ett plagierande försök om hemlängtan. För hemlängtan det är något som börjar smyga sig på mig nu. Hälsingeberg, hälsingesjö, fiska vid en tjärn. Vackra tanke!
Samtidigt vet jag att den här sommaren kommer att bli något annat än tidigare. Avfolkningen har slagit hårt mot min innersta krets och som en ironisk detalj kommer jag jobba mindre än vad jag brukar. Så istället för att svara alla initsiativ om umgänge med
"Nej, oj, jag jobbar då, fan vad synd, men vi kan ju ses när grisar fått vingar och helvetet frusit till is" kommer jag att få fråga själv med mitt eget eko mot en bergväggen till svar. Dvs. mer tid för människor som...

Då backar jag åter bandet, tar samma gamla ramsa en gång till, samma refräng. Hjärnspöks-sonaten har jag tagit mig friheten att kalla den och med detta ädla stycke ringandes i mina förbittrade trumhinnor färgas allt i min omgivning av något grådaskigt och smyg-sorgligt. Den har toppar och dalar, symfony-style, men vad hjälper det när Schönberg tycks ha ett stort finger med i spelet och ser till att det på djävligaste maner skär sig med världen.
Det mest irriterande är att jag trodde att det var ett överstökat kapitel, att det löst sig och att lugnet sjungit sin mest dur-klingande aria. Men nej nej, så lätt ska vi inte ha det.
Men livet är ju blott upprepningar. Snart vänder nog spiralen igen...

Det hela började med Valand.
Vi såg bussens bak vifta lite glatt åt oss medan den försmädligt for iväg.
"Det kommer säkert fler" var tanken, men precis när den förhoppningen tändes flyttade en glad funktionär ett kravallstaket.
"Bussar? Nä, hållplatsen är indragen. Närmast är grönsakstorget."
Helvete!
Vi marscherade på vårt hurtigaste vis medan jag gjorde allt för att hålla stressen under panikångest-nivån.
Vi tog en vagn till Salgrhenskas huvudentré.
Helvete!
Det går ingen buss!
Favorit i repris, hurt-marsch till toltorp. Byta om, nummerlapp på, datachip om fotleden, hjärtat i halsgropen.
Missar en buss, tar nästa och kommer till starområdet precis när startgrupp 12 börjar gå mot startlinjen.
Jag hann! Haleleluja!

Jag springer, det är fint! Över en bro, en sånglärare ropar glatt att jag borde dubbla farten, någon mumlar bakom mig att jag borde göra som hon säger. Över en till bro, upp för avenyn, ner för avenyn. Så: Mål! 1.53.04 och en djävligt...

Göteborgsvarv i morgon... Naglarna är ned bitna till handlederna.
Rekommendationen lyder "vila de tre sista dagarna innan loppet, har du möjlighet ta ledigt från jobbet dagen innan och bara gör det DU vill".
Hur gick det då tycker jag?
Onsdag:
Balett och teater, toppat med fotbollsträning (baksidalår brinner fortfarande lite av träningsverkens efterdyningar.
Torsdag:
Interpretredovisning och 4h mamma mia-rep, följt av ett stycke Teater Alvar-föreställning.
Fredag:
3h Collagedansrep följt av 3h gospelrep, följt av en aldrig sinande hög med kolhydrater, som nu avslutas med en påse chips.
Dvs uppladdningen är optimal (ironin haglar).
Dvs I'm going down...

Jag tror jag faller tillbaka i min egen spiral. Repetknappen är hårt intryckt och har inga som helst planer på att återgå till normal läge verkar det som. Vad ska jag göra? Låta det ske och invänta det som åter skall regn över mig från en svart disney-himmel eller jobba emot det till varje tänkbart pris tills svetten ångar ur mina öron?
Jag har inte bestämt mig. Eller jag tror snarare att valet inte är mitt. På sista tiden tycker jag att det här med kontroll över mig själv inte har varit min starka sida. Jag har ju för fasiken ställt till det på ett dansgolv, rakat av mig skägget och dansat in i en skylt inom den närmaste tidsramen. Och då är inte allt nämnt.
Någon skum snubbe i skägg eller liknande tycks ha makten och han skrattar nog gott åt det faktumet.

Jag vaknade och i några sekunder trodde jag att tredje världskriget slutligen brutit ut och mayaindianernas pessimistiska kalender skrattade oss alla i ansiktet. Men jag fångade mitt förnuft med en mental fjärilshov och insåg att det bara var en förvirrad ambulans som irrat sig förbi mitt fönster.
Tittar på klockan...
07.53
Ack o ve...
Det här med att somna om när jag väl vaknat har aldrig varit min grej, har aldrig riktigt behärskat konsten helt enkelt. Jag är bra mycket bättre på att vara killen om kliver upp före alla andra föra att sen skryta om hur länge jag varit uppe medan jag frenetiskt försöker strypa alla de tre miljoner gäspningar som brukar komma som ett brev på posten.
Så istället för att dunka huvudet mot kudden igen, som jag borde, spenderar jag en timme med att stirra i taket och fördöma det faktum att min lediga dag och så efterlängtade sovmorgon krossats av faktumet att jag bor bredvid Sahlgrenska (dvs att människor kan bli sjuka).
Hobby ondska...

- Vad är ni för ett suspekt gäng, spelar ni rollspel? Hörde vi någon skrika en bit fram.
Det är en underlig replik och jag måste medge att jag sällan blivit anklagad för att spela rollspel, men repliken blir bra mycket underligare när den kommer från en man som står vid masthuggstorgets spårvagnshållplats, men byxorna i knävecken och frenetiskt skakande sitt paket för att bli av med dom sista dropparna urin.
Det är klart att fyra skådisar, en musiker och en ljudtekniker på promenad är en lustig syn, men... ja... vad ska man säga...

På tal om det:
Ikväll är det premier för det suspekta gänget.
Stigbergstorget, Göteborgs dramatiska teater.
http://www.goteborgsdramatiska.se/1/index.php?option=com_content&view=section&id=8&Itemid=10

En helt annan sak.
Imorse så satt jag där, precis när eftertexten på det tionde avsnittet rullade igång, stum. Lycklig av en simpel amerikansk dramaserie som dessutom spexat till det så underligt att dom blandad in sång och dansnummer....

Tåget rullade in 10 min förtidigt.
Göteborg intaget.
Firade detta med att handla mat för på tok för mycket pengar.
Firade det med att laga maten i en otroligt ostädad lägenhet (jag förstår nu människors fixering vid att städa innan man åker bort, damm är en jätte trist välkomstkommitté)
Firar nu det med att snöra ett par löparskor.
För ser ni göteborgsvarvet närmar sig skrämmande fort och hur många gånger sa jag att jag sprungit sen nyår? Jo just det: tre gånger.
Jag provade åter skorna i tisdags. Fem djävligt smärtsamma kilometer i skogen, regnet gjorde sitt bästa för att uppmuntra mig med sitt ihärdiga ansikts-piskande och kylan gav mig en "här-har-du-din-dumme-låtsas-hurtige-djävel"-hosta resten av dagen.
Hur fan ska detta gå?
Slottsskogen here we go...