En bristande underhållning

Jag fyller ut tiden med kaffe. Jag måste ju hålla mig vaken! Utan denna svarta brygd skulle jag troligen ha somnat pladask vid fem snåret och vaknat upp på lördags morgonen och undrat om det hela kanske berodde på alkohol (det är den vanliga tanken nu mer. Den har troligen uppståt efter vissa underliga incidenter där soffor, nakenhet och bomber har varit inblandade).
Det hela är inte helt logiskt, men jag tror på det och andra saker som man kan tro på (t.ex. religioner) är ju inte heller så logiska... Dom ända som blir räddade från detta ämne är logiker och realister, välsigna dom!

Blä! ( = En kort beskrivning av ingenting och allt på samma gång. Lite lagom pretentiöst så här mot dagens slut.)

Meningslösa provokationer! Moralkakemobilisering! Kemiska-produkter-som-skulle-kunna-fylla-ett-mindre-badkar! Och meningslösa saker i största allmänhet! Samtliga är de ord och uttryck som i korta drag kan beskriva vardagen som jag råkat ramlat in i... Men det finns ändå någon...

Om 20 minuter så kommer min bror att kräva det som en gång var hans (hans ägande avbröts för en sekund sedan) och då bör jag ha plottrat ihop något. För vad är vitsen med att inte avsluta något man påbörjat? Jag får nästan slaganfall (läs gåshud) av tanken på att tvingas slita mig ifrån det hela mitt i en mening... Kanske hinner jag inte ens prenta in tre punkter som ett sista avlägset vrål på hjälp och desperat vädjande om att få slutföra det hela...

Till verket, till saken, you name it(!):

Jag fick en otroligt insikt för cirka 33 minuter och 3 sekunder sedan (komiken i den meningen är högst intern). Förvisso kan jag inte påstå att jag njöt av det, det var snarare som att någon insåg att dom inte provat sitt eget högt värderade slagträ på ett tag, men gjorde, spexigt nog, "slag i sak" så fort tanken fick fäste någonstans i dennes arma hjärna...
Jag har ju valt fel!
Lenas ord började eka skräckinjagande: "Det spelar inte så stor roll vad man gör på...

Jag skriver i korthet... Jag gillar inte att stressa mig igenom författarskap, om detta nu går under den kategorin, men jag känner att det som bör göras görs ack så sällan. Vad detta faktum har för logisk samhörighet i detta sammanhang är en gåta jag ej har svar på för närvarande. Men ovanligt nyfikna och pillemariska människor kan ringa kundetjänst på telefon: 42

Tranan... IGEN! Rent logisk (lite svår logik nu) borde själva lokalen vid det här laget ha transformerats till en svamp, eller liknande, och därigenom blivit en särart bland artfrender. Men den har, som bekant, inte kommit till detta stadium av alkohol relaterade hallucinationer, utan den är och var lagom tempererad.
Speciellt i onsdags,
speciellt som Anders sa,
speciellt de senaste tre besöken.
Som på moln gled jag fram, antagligen springande, antagligen aningen påverkad, men för ovanlighetens skull överskred jag inte gränsen för det ohörbara och osedbara (jag vet inte om det ordet finns). Jag var i nuet,...

Med anledning av gårdagens händelser, och dagen innans kravall liknande slagsmål vill jag framsjunga en monolog av sällan skådad glans och skans. Den börjar i dur och slutar vid en toalett...

En röd, fåraktig och något bokstavlig bil. Underbar musik strömmade fram ur något spruckna högtalare. Det hela var något nasalt... (Någon människa tycktes tycka att högt mellanregister är det bästa som finns i denna värld av hippi-ångor, musiksnobbism. Jag delar inte dennes uppfattning, men vem delar man uppfattning med egentligen? Gud? Man kanske är så illa tvungen...)
Vi tog oss in i en bekant lokal. En våg av en trend kallad "77" sköljde över oss. Troligen hade hela sällskapet råkat ramla ner i en stupränna, rullat lite för att sedan mynna ut i folkets hem i Guld Byyyn... Eller så tog dom ”hundran”, men det är det är alternativet som kan frambringa tristes hos en eventuell läsare.
Punk, kängdans och smärta i hela kroppen. Lätta kross-skador tycks uppstå. Jag var blott en...

När jag gör försök att förmedla något, som jag redan innan vet att inte existerar, så brukar jag lyckas med den underliga bedriften att ändå få något sagt...
Om detta, som då brukar sprudla fram under mina fingrar, är mitt eget verk eller bara en tillfällighet, som råkat uppstå när jag frenetisk hamrat handflatorna över så många knappar som möjligt för att på så sätt dämpa mitt behov av att uttrycka mig, är en gåta som kommer att förbli obesvarad.

Detta tillfälle är ett sådant. Om jag ska vara riktig uppriktigt så har jag inget bättre för mig än att fördriva min tid med att lotta fram bokstavs kombinationer, som ibland får en högst kontroversiell, eller djup mening, om man tänker efter. Man kanske får jobba lite för det, men oftast finns det något dolt, kanske även i det som just skrivits…

En slutsas kan jag dra ialla fall: Det blir oftast bättre när man inte har något speciellt mål att sikta på (gäller vid många tillfällen, inte minst fotboll, då...

Jag känner mig aningens tveksam till det här, jag måste dessutom ifråga sätt vad ”spelare” ska syfta på? Utöver det är jag otroligt allergisk mot allt vad kedje-saker heter och kommer troligen att falla ner i spasmer efter att jag har utfört detta illdåd, men jag ser genom fingrarna bara för den här gången.

Regler: Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir ”tagna” ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit ”tagna” och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

1. Jag har håll mellan fingrarna. Alltså inte självförvållade, utan glipor av relativt naturligt slag. Jag kan med andra ord inte, hur mycket jag än pustar och frustar, få fingrarna att ligga tätt sida vid sida....

Nu har det hänt en massa saker igen... Skumt... Sånt händer mest hela tiden... Mycket märkligt! Ibland är man förbered, ibland skulle händelsen lika gärna kunna utlösa ett metaforiskt jordskred, som därefter skulle kunna beröva någon livet. Osis...

Jag känner att något eller någon håller på att långsamt fatta ett bastant grepp runt min oskyldiga strupe, för att därefter utföra det, som man brukar göra efter att ha sträckt fram händer på lämpligt vis. Känslan har nu hållit i sig i mer än en vecka! Vad ska detta betyda? Är tingesten i fråga ovanligt långsam och obeslutsam för att vara en tingest och vad är egentligen en tingest? Så många obesvarade frågor...

Huvud, ack mitt huvud!
Hals, ack min hals!
Outrättat, ack outrättade saker!

Stockholm (det klingar faktiskt rätt tungt, vad jag nu vill mena med det) har sugit musten ur mig. Jag kan förvisso inte påstå att det är stadens fel heller, ej heller dess svår orienterade gatusystem. Nej "felet" är nog...

"Got to get you into my life"-toner...
Jag vet inte vem "you" är i sammanhanget... inte för tillfället, vilket nog kan ses som ganska ovanligt när det gäller mig. Jag är bra på att låsa fast mig med kedja och hänglås vid första bästa "lyktstolpe", som ser vänlig ut och som kan omfamnandets ädla konst. Jag vet inte om det kan ses som speciellt negativt dock. Även lampor (av slag, eller vissa) kan skänka glädje, eller kanske rent av (poetsliskigt värre) ljus i livets dystra stunder/tunnlar.

En viss stillsam harmoni har under den här veckan infunnit sig. Jag har tillbringat timmar med intensiva studier om varför det har blivit på det viset (överraskande nog var det ända jag kom fram till att Green Peace sysslar med "grön hjälp", vilket dessutom kan ses som ganska tråkigt och meningslöst).
Om jag tänker efter nu kanske det har med vårluft och en trevligt värmande sol att göra, men vad vet jag... Kanske även slutproduktionen börjar "sätta sig i kroppen" (fri tolkning).

I...