En bristande underhållning

Världen tycks ha vänts upp och ner. I ovisshet tycks jag ströva runt och plocka något som mycket väl skulle kunna vara blommor. Jag har för visso inget emot blommor (blommor är väll fina) men dom är ack så tystlåtna och ger sällan svar. Dom uttrycker ju inte ens sina känslor inför att bli plockade begripligt sätt!
Är det något som jag verkligen söker för tillfället är det svar. Jag kräver inga speciella svar, bara dom kommer... Eller vill jag egentligen veta? Ovisshet är olidlig, men vetskap kan vara knäckande...
Men jag väntar. Jag står kvar och ser ut över det dystra landskapet som tycks, långsamt men säkert, fyllas av lika dystra toarullar... Jag undrar blott vad gör jag här? Hur lät jag allt gå så här långt?
Rädslor och frestelser tycks ha anordnat sin egna lilla syjunta och flätat ihop något lagom märkligt. Vad vet jag inte, men det känns för tillfället som om det mycket väll skulle kunna vara en sten, eller varför inte en skön blyklump?

Trist är vad...

"Om och om igen vrider VI på verkligheten!"

Den känslomässigabalansen har fått sig en törn. Sticket är allvarlig, kanske livshotande?
Nej inte så farlig egentligen. Det hela är rent av "positiv" (vilken beskrivning...) på många vis. Värme spridande!
Men varför kan inte jag ha ett svar på vad det hela skulle betyda?
Vad det skulle ha för konsekvenser?
Det skulle ju ha något i stil med det, allt har det...
Någon har faktiskt anlagt en mindre bubbelpool i min mage, men trots det tvetydighet! Frustration!
Jag återupprepar mig, jag anar ännu en refräng i dur på den dystra moll versen. Livet trallar vidare.
Överlever vi?
Bör vi skriva en punk låt istället?
Hm... svara är inte min starka sida.

Om man spinner vidare på "svar" så får andra nyligen inträffade händelser mina mungipor att slå knut på sig någonstans i krokarna av nackhåret... Jag får inte säga mer, jag skulle nog aldrig säga mer (med reservation för alkoholens inverkan). Men jag kan inte...

Just nu, i detta nu, sitter min bror och nynnar på något så oväntat som Arcade Fires mastodont orgel- mästerverk "Invention". Jag kan inte annat än beundra och förundras över min musikavsmittande förmåga... Om inte det varit för hans konstiga dragning mot något så obehagligt och märkligt som Backyard Babies (jag skyller det hela på någon vid namn Anders Nyman), så skulle jag rent av vara stolt över honom! Tänk bara Final fantasy, Silverbullit, Belle and Sebastian OCH nu Arcade Fire! Man kan ju bli religiös (vad nu det har med saken att göra)...

Jag förstår ingenting av något alls(våga inte ifrågasätta grammatiken)!
Är jag full?
Är jag trött?

Min dag började idag med något så obehagligt som att någon (min mor) med våldsam kraft drog gardinen från fönstret... Tanken flög förbi: "Asså! Idag får det vara nog!". Jag vände mig om för att fly solens ljus, men den rörelsen utlöste något så fruktansvärt som ett abnormt sendrag från svanskota...

Jag har långsamt jobbat fram en liten fobi. Detta har pågått ett tag nu, jag har känt det länge, hur det långsamt har ätit sig fast i mitt sinne, givit mig skavsår, kanske till och med slagit mig med en ihoprullad tidning (ett fenomen som jag alltid har studerat med förundran: hur en så mjuk sak som papper kan bli så hård, göra så ont, osv...). Jag kan dock inte påstå att det är första gången en fobi dyker upp som en smurf från ingenstans: Jag har nämligen ett gäng av vanliga och ovanliga slag och om dom inte är fobier så har dom långsamt övergått till principer. Även det ett område jag nu mer kan klassa mig som doktorand i. Mer om det en annan gång då jag finner det mer spännande...
Till fobin: Jag förstår mig inte på korv! Jag pressade något, som burkar kallas det, över mina läppar idag, konstigare än så var det inte!

Nu kanske många, kanske de flesta, utbrister "Det tog ett jävla tag att få ur sig något så urbota enkelt och (relativt) tråkigt! Varför...

Bröderna Karamasov har återupptagits!
Ett stort steg på min ära...
Nu inser jag varför jag tappert har försökt att kämpa mig igenom detta okuvligt tunga litterära verk och varför jag inte bara valt att vika 830 pappersflygplan av den: Den äger ju! Min dumma högstadiehjärna insåg nog inte det, ej heller den fullständiga helhets bilden, ej heller vad som egentligen stod där. Kanske jag lyckades snappa upp ord som "är" och "där" någon gång i varannan mening, men jag tvivlar på att det var mer än så. Jag såg nog endast det hela som en fasanfjäder i min svarta stormhatt...

Det här var ju kanske inte så viktigt information, men hittills har ingen dött av den, men jag kan dock inte förneka att jag väntar med spänning på det första offret för mina fingrars verk. Jag rent av längtar... (jag vill understryka att jag kan vänta ett tag, det behöver inte ske inom den närmaste framtiden och jag hoppas att, om det händer, så sker det genom sjukdom eller ålder)

30 blev...

Asså!

Dagens ord (ett fenomen vi alla ser på med förakt)
Slutproduktions-koma...
Lappsjuka...
Jag hatar vetskapen om att det finns så mycket jag skulle kunna hitta på, men ändå hittar jag inget (skum formulering, som kanske bör strykas medhårs). Jag sitter istället framför datorn och fantiserar om det hela: hur det skulle kunna kännas att göra saker, kanske skulle det föra med sig glädje, kanske sorg, kanske bananer i överflöd. Jag kan omöjlig veta då jag antagligen kommer att sitta här när det skulle kunnat inträffa... Det hela kan närmast liknas vid att sitta i en rullstol framför ett inglasat julbord (kanske inte den bästa liknelsen, men dock den som flimrade till framför mina ögon först).

Jag accepterar det. Det är trots allt halvvägs och utan tvekan det jag allt som oftast sysslar med... Det har till och med gått så långt att jag i ett stilla ögonblick funderat på att kanske styra in detta begrepp som en bastant grundpelare i mitt ack så...

I ren desperation skriver jag...
Desperationen bygger på trötthet!
Någon typ av "hålla dig vaken en stund till"-tecknik?
Herre Gud! Klockan är ju inte ens fyra!
Insnöning...
Malmö! Ack, Malmö!
Besluts ångest...
Parker med spindlar, slutproduktions associationer och mängder med fett!
Så trött, men ändå tycks allt så vackert och stillsamt (eller kanske just pågrund av det)...

Det är fredag.
Åtminstone tror jag det... Det hela är ju så centrifugerat, tumlat och mixat på en och samma gång (inte så specifiserat men dock).
Veckor är ju nu mer bara tegel och stoft från ett tidigare så bastant murbygge, även kallat "Jonas-Lindbloms-vardag", nu mer (kanske bekant, sarkastiskt "haha") ersatt av ett liknande projekt.

I onsdags funderade jag på om det kanske var dags för lunch paus snart, men efter en minuts funderande insåg jag att klockan var 22.00 och att bilen hem stod på parkeringen. Dessutom hade minnet av vilken dag det egentligen var totalt eliminerats från mitt...

Det hela baserar sig på dubbel bloggandet. En företeelse som uppstår ur askan av en Fågel Fenix, som har missbrukat sin förmåga att återfördas ur sin egen aska lite för många gånger. Det hela är otroligt komplicerat och följer inga direkta fysiska lagar (inte ens om lagen i fråga har råkat käka en färgglad tablett med en glad gubbe på och därefter dansat hela natten).

Logik fins inte!

I berusning av trötthet och näringsbrist
I förtjusing över blommor, javisst
Det hela är som när man suttit uppe en hel natt med tankarna fokuserade på klabbis
Plötsligt tar det dock tag i en, man blir pigg som en ateist
Tänk er det gånger 100, en tärning och en triss…
//Nödrimmaren äger järnet!

Snurr snurr... Nu bör jag sussa innan det blåaktiga skimret (jag tror det har uppkommit genom att jag inte kunnat stå emot frestelsen att titta in i en lampa som man defenitivt inte ska titta in i), som för tillfället susar framför mina ögon, råkar smyga sig in på något dumt...