En bristande underhållning

Jag har en viss känsla av att det här inte leder någon vart...

Min dag har varit allt annat än peppande... För efter att ha spenderat 4 timmar på sömn mår inte min sömntörstiga kropp bra. Jag skulle nästan kunnat dödförklarat mig själv efter en halvtimme på mitt vikariat hos hemtjänsten, som i stort sett gick ut på att titta på och begrunda hur intressant det är att göra ingenting (med undantag för min eviga strävan att hålla kropp, och framförallt ögonlock, uppe. Vilket visserligen kan vara intressant nog, eller åtminstone lika intressant som att se hur en snigel förflyttar sig på vatten).

Grekland gick, så att säga... inte riktigt som planerat. Min tur tycks ha farit på resan istället och lämnat mig förtvivlat frustrerad och gnagande på onämnbara föremål och djur. Allt kan uppenbarligen inte gå som man tänkt sig (vilket antagligen kan ses som det absolut mest kända faktumet av alla här i världen, näst efter jordens oförmåga att säga något vettigt). Men...

Jag har överträffat mig själv! Jag är imponerad av hur förvirrad man kan vara och hur mycket ouppmärksamhet som kan rymmas i en enda människa...
Min frustration har bestämt missat några gränser och sträcker sig nu i en något märklig omloppsbana runt hela mig (kanske inte en alltför ansenlig sträcka dock).
Det är klart att alltihop egentligen är ganska komiskt. Faktum är att om jag inte själv var huvudpersonen i detta drama, hade jag troligen fallit ihop i spasmer, orsakade av ett abnormt skrattanfall som säkert skulle vara natten lång...
Men nu råkar jag ju ha intagit denna centrala roll(helt oavsiktligt) och vad gör man egentligen när man råkat boka en flygtur till Peloponesos, en lagom bergig halvö cirka tio mil nedanför Aten (det är ju förbövelen inte ens en riktig ö!) och cirka 60 otroligt blöta mil ifrån det aningen trevligare och mer menade ön Rhodos (som ju faktiskt är en riktig ö! Fuck you halvmesyr-peloponesos!)?
Åker man till Arlanda och hoppas på att...

Jag börjar ana att hela min tillvaro sjunker. Jag lider av det faktumet att jag inte kan skylla det hela på att jag bor på en sköldpaddas rygg. För övrigt en ganska bra anledning till det mesta:
Tex:
- Var var du idag? Du dök aldrig upp på ditt otroligt stimulerande arbete! (Jag vill poängtera att jag egentligen inte har något emot Hällagården, men just nu är min trötthet i färd med att öva frisim mellan mina öron... Fram, och tillbaka... Fram och tillbaka...)
- Jo mitt hus, liksom... ja du vet, simmade sin kos... Med mig i... Osis!
Eller:
- Kan inte du följa med och äta en massa smaskig korv (som vanligt tillverkad av de absolut finaste delarna av en gris tingar, njurar och tarmar) med oss?
- Nja... Du vet, sköldpaddan måste ju matas..."

Vad håller jag på med? Det som är inpräntat ovan kan vara det absolut mest meningslösa jag någonsin inpräntat...
Jag skriver en blogg för att jag inte har något annat för mig! Tragik!
Det här kommer att sluta i...

Visst tystnadsplikten hatar mig för det här. Faktum är att tystnadsplikten själv säkert skulle träda ur ordens dunkla tillvaro och personligen komma och spöa skiten ur mig med ett inte allt för mjukt slagträ om den fick nys om allt som av händelser slinter över mina läppar. Men jag kan så klart inte låta bli... Att 23 ggr (jag räknade) bli tillfrågad om när bussen till Klabböle går (vad jag förstår en liten, relativt trevlig, by utanför Umeå, där personen ifråga bodde för ca 30 år sedan) är påfrestande! Att samma person gång på gång dessutom tror att hennes döde man har försvunnit utan att tala om för henne eller när hon rent av påstår att någon av de andra pensionärerna är honom så skulle jag vilja ta livet av mig. Jag vet inte hur roligt det är att ge en människa dödsbud 23 ggr per dag och min lust att prova är inte allt för stor. Tragiken är enorm och hade hon varit en figur i en tecknadfilm, hade komiken varit lika stor, vilket gör att tragedin blir ännu...

I mina vilda funderingar och hissnande vissuella fantasier la jag fram en plan över hur jag på bästa sätt skulle kunna få detta inlägg, just detta, att framhäva all den förakt jag känner för tillfället. Att verkligen kasta skit på det mesta som egentligen inte förtjänar det, men mest på Daft Punk! Ah vackra tanke...
Ganska snabbt insåg jag dock att ett sådant projekt inte bara skulle vara som en ända stor osmaklig moralkaka, det skulle dessutom bli så på tok för mycket tårta kvar till min bror om jag skulle genomföra något sådant... Ve och fasa! (Andra faktorer skulle kunna vara att någon kanske skulle dö p.g.a. att en flygel skulle fall ner från tredjevåningen)

"Husby husby, gudarnas stad!"

För första gången på ack så länge lyckades jag hantara mitt intag av alkohol (en mer ingående historik över mina senaste meriter i ämnet går att finna i valfritt moln).
Bragden låg i att jag varken behövde få upp saker över mina läppar som jag trott hörde hemma i...

Den här veckan har jag tillbringat cirka 26 timmar i en bil . Många skulle säkert vilja påstå att man kan göra betydligt mycket mer vettiga saker på 26 timmar: t.ex. lära sig hjula, bygga ett hus av duplo i full skala (detta underskattade och nästintill bort glömda material) eller bara sitta framför TV:n och se hur blommorna växer i programmet "Grönt! sa persiljan, gurkan, bladspenaten, salladen och tomaten (som för övrigt bara ljuger)".
Vad som kanske är mer överraskande än just det faktumet är att jag inte direkt ångrar mig... I en vinröda bil har jag glidit fram och tillbaka i Sverige och mått bra (med vissa undantag orsakade av insidenter vid en lägergård tillhörande missionskyrkan).
Vi for till Götet. Bekostade Filipstad en visit. Men framför allt rullade vi in i guds benådade stad Bengtsfors. Platsen där "turistens klagan" fick en tant, med en relativt söt hund (som jag beslutat mig för att inte nämna vid ras) att belöna "Internationelle Valter och De glada...

Mina ögon likt för dämda Niagarafall, min halls full av stora tjocka namnlösa ting, mitt bröst fullt av vemod, mitt huvud tomt på råd och täckt av på tok för mycket hår...
Det är över, likt en dvärg i en soppskål utan soppa satt jag och lyssnade till Lenas ord, men framför allt till sången om Es4. Es4 som en gång var Es3 (som en gång var Es2, som en gång var Es1 ett som en gång inte fans osv.). Klassen med det största av alla K:n.
Ornbacken blåste bort likt en vind över en kopp te (som även den mycket väll kunde ha innehållit en dvärg). I brådska sprang jag runt och försökte skåda ansikten för en sista gång... Ack jag missade många och min körtelfeber fyllda kropp uppskattade nog inte brådskan, ej heller min frukost. Låt oss dock hoppas att min lever undviker frestelsen att i en krevad av ihop fantiserade lågor explodera under tonerna av valfritt verk av Ludvig van... Visst, jag kan tänka mig att en sådan händelse skulle kunna vara sevärd, men jag tvivlar på ...

Nu har den överdrivna och nästintill inbillade depressionen lagt sig. Helgen räddade mig ifrån ondo, och frälste mig i från frestelsen "ty riket är ditt och makten, och härligheten, i evigheten, amen."
Att frälsning skulle komma genom ett sällskapsspel och familjen Erikssons matlagningskonst var kanske lika otippat som att en australiensare skulle vinna skrisko-sprinten i os, men men... I båda fallen så tror jag Jesus blivit besegrad, han kanske inte vet om det, eller så bara låtsas han inte om det, vad vet jag?
Detta är dock inte hela sanningen... Det finns en detalj jag väljer att utelämna som är så underbar, så full av glädje och så fulländad att jag har otroligt seriösa planer på att klassificera det hela som en dröm. Eller varför inte en uppenbarelse? Jag kanske till och med har material nog att bilda mig en egen religion? Vem vet...

En annan liten helg-händelse som bör nämnas är min limbo seger. För trots min berusning och trots mina stuprör (som dessutom hyser...