En bristande underhållning

I korthet presenteras ett utdrag ur två av mina många givande morgonkonversationer.

För det första:
- Huga va kaffet var starkt!
- Men jag kan hälla i lite mjölk om du vill?
- Oh tok! Då kan dom ju tro att jag är nykterist!

Kort och gått två:
-Smakade maten bra?
-...och hen dä'? Han bahr glor och brer margarin överallt!

Stor logik! Kortsagt; lite mer än jag någonsin kommer att förstå och därigenom uppnå...

Jag vet inte om jag kan finna några förmildrande omständigheter i mitt beslut att köpa mig en stor fin ryggsäck i stället för att göra ett besök i örsköldsvik. En fördel är dock kanske att dom slipper hitta mig i köket, naken och in virad i en främmande fillt. En annan, för min egendel, är att jag slipper sätta operation "packa i ICA-kassar" i verket, vilket förvisso säkert, bara det, skulle vara en upplevelse...
Om 11 dagar börjar sverige tåga ut och australien in... Jag har så mycket att...

Orka blogga!

"Vad hände idag?
Hur gick det till?
Hur förvirder jag det till oigenkännlighet samtidigt som jag får, åtminstone en människa utan annat nöje, att virida sig i kramper av förnöjelse?"

Suck! Jag spatserade ner längs gatan med det poetiska namnet "det här är min tråkiga lediga dag, som jag antagligen inte kommer göra annat på än att filosofera över livets mest lättlösta mysterium, eftersom jag för längesedan har gett upp hoppet om de svåra" och ser att det inte dirket är rea på flygbiljetter till australien. Lockelsen i den illusionistiska och högst obefintliga reklamen får det dock att vattnas i mina käftar. Utan att egnetligen ha tänkte över sakens riktiga betydelse, finner jag mig nu med en biljett i min hand, ett stort håll, som likt "the magic-bullet" har lyckats penetrera alla mina besparingar, och ett rosaparaply jag mest införskaffade för att kunna snurra lite på...

Tillägg: Pengar pengar...

Jag tog mig en liten titt på de goda månbåtarna; känslan av att använda det som en benämning, snarare än som något jag är en del av, är otroligt skum...
Tre år och ett ganska abrupt men väntat slut... Jag tvivlar på att vi kommer kunna återförenas (rättare sagt återvända), ett faktum som inte direkt kan beskrivas med termen "fett-pepp". Vi passar inte riktigt ihop nu och med ett halv år av frånvaro och olika umgängen så tror jag inte direkt att kanterna slipas till passform. Men ack så jag kommer sakna giggen! Jag tror jag kommer att få abstinens besvär... (kanske inte bara av det, utan även av min uteblivna passiva-rökning...) Jag undrar jag.

Grekland innefattar så mycket intryck och händelser: Så mycket omskakande och lugna stunder, så mycket sorg så mycket glädje, till och med kärlek... Jag sammanfattar som vanligt. Men helheten finns dock på ett papper, eller en större helhet än den jag nu ger, men den helheten är av en känslig natur (kanske lite...

Nu är allt på randen till upplösning och slutförande! Begreppen glider isär och "hela havet stormar" kan nu mer ses mer som en världsordning och en idelogi än som en lek jag aldrig lyckats bemästra... Tåg och sånt...

Min stora oförmåga i allt vad internet heter, håller långsamt men säkert på att få mig antagen till "instutitionen för abnormt tankspridda människor". Stället är säkert otroligt vackert, fint formulerat, deligerat och organiserat, men det hela driver mig vansinig! Man kan se det lite som en åker med irriterande många får...
Till helheten kan läggas att jag inte bara lyckats med internet relaterade saker (som tex att:
1. Nästan boka en första klass resa till Sydney, 'a 15000 kr.
2. Nästan lyckats med mästerstycket att betala för en resa men inte fått en biljett.
3. och den nu mer klassiska bedriften i att boka en resa 50 mil ifrån den egentliga destinationen och vara en kartboks insident i från att sätta sig på planet, lyckligt ovetande om...

I ren frustration över läsandet av mina egna ord skriver jag nu nya ord som utan tvekan kommer att skapa att liknande scenario någon gång i framtiden. Jag tror nästan att den förra bloggens meningslöshet precis gick om andra världskriget i listan på mest meningslösa händelser under 1900-talet och att jag snart tar det sista fingret från kanten jag håller mig fast vid...

Den stora, och ännu obesvarade frågan, i detta ämne är dock vad sjutton det skulle bidra med? Eller hur många som har tillräckligt mycket fritid för att läsa det hela? Tiden får peka på lösningen...

Dagen D är nu här! Beslutandets tid är kommen! Jag och mina två vapen bröder skall, kvällen till ära, utforska möjligheter och omöjligheter i en värd, så långt bort man inte kan se den ens om man kisar! Inte ens om man har väldigt mycket tur! Helt enkelt så långt bort man kan komma utan att förlora jordens dragningskraft förlorar intresset för ens dumma utsvävningar. Om 4 vackra...

Under dom senaste dagarna har jag vid ett flertal tillfällen funnit mig själv deltagande i konversationer av alldeles vanliga slag. Den stora skillnaden i detta faktum är att jag näst intill aldrig har lyckats hålla mig kvar vid ämnet, inte ens i självaste verkligheten. Det är som att små moln hela tiden envisas med att glida fram och tillbaka framför mina ögon och föra mig bort i olika funderingar av varierande slag. Det som kan sägas om dessa är att jag inte riktigt förstår var dom kommer ifrån och oftast har jag glömt vad dom egentligen handlade om när jag väl lyckas återvända till det egentliga samtalet, som jag då oftast inte har en aning om vad handlade om. Vilket i sin tur har tvingat fram några lagom pinsamma räddningar istil med att låtsas bli otroligt intresserad av vad som försiggår åt höger, eller bara fällt ett gäng inställsamma kommentar om vädret. Jag känner mig lite luddig och otydlig i kanterna med andra ord. Det är som att mitt huvud är lite för...

Nu försöker vi reda ut det här:

Vem är jag?
Hm, fortfarande Jonas. Dock med den skillnaden att det känns som att något smartskaft har riktat en luftvärnskanon mot mitt öra och eliminerat det mesta av nuet, existentialismen och vanligt vett.

Vad sjutton håller jag på med?
Delar in mitt liv i små små molekylliknande fragment, som långsamt endera förflyttar sig ifrån varandra eller imploderar långsamt men säkert...
En till Malmoe.
En till Eagelsheald.
En till Grekland.
En till Nya Zeeland.
En till Hällagården.
En stillastående någonstans på ett frid fullt ställe. Betraktande hur en båt lämnar hamn...
Det finns ingen välvilja eller ljus önskan i någon av dom.
(Vart är jag påväg och vart befinner jag mig egentligen?)

Vad tänker jag göra åt det hela?
Pass.

Jag känner mig otroligt ihålig. Less! Less på det mesta. Inspiration finns förvisso inte, men jag tror i vilket fall att min tog livet av sig alldeles nyligt till följd av...

Jag var fridfullt promenerande upp för en trevlig backe på väg till ett härliga rikemanskvarter. Ett rikemanskvarter som jag, i en av mina fyndigare stunder, döpt om till något så fyndigt som Beverly Hills (ett namn som jag vid tillfället var nästan helt övertygad om att var ledigt). Platsen råkade även vara mitt hem och skådeplatsen för ca 33 % av valfritt förlopp...
När jag spatserande denna väg infann sig en ovanlig, märklig, lite skrämmande och underlig känsla. Jag längtade, jag var förhoppningsfull, jag var glad över att jag skulle jobba dagen där på!
En vanlig människa skulle troligen ta livet av sig med en ovanligt robust tesked vid en liknande incident... men jag... Hm, lever fortfarande? Det känns så (chansen finns dock att jag vid tillfället gick upp i rök utan att jag märkte det, vad vet jag).

En trevlig människa sa "Jobbet blir ditt liv efter ett tag". Jag mins att jag ryste till och gnisslade tänderna lite (bara för nöjet och effektens skull). Nu är...