En bristande underhållning

Jag har en känsla av, så här på förhand, att det här inlägget kommer bli spännande, för att inte rent av säga skrämmande spännande.

Det hela började med en liten sväng in på den relativt fina sidan vegan.nu , men innan jag tänker inleda det, som troligen blir en ganska osammanhängande plädering, för åsikter som har slagit råbandsknopar och pålstekar kors och tvärs över sig själv, så måste jag säga att jag är guds lamm och kanske inte menar allt jag säger... (Eller nått åt det hållet)

Så här tänker vegan.nu i alla fall:

Det vanligaste argumentet för människans rätt att utnyttja medlemmar av andra djurarter är hänvisningen till människans överlägsna intelligens, språkförmåga och kultur. Djurrättsfilosofin har dock påtalat att intelligens och mental kapacitet inte är relev

Till skillnad från intelligens är förmågan att lida moraliskt relevant. Lidande är något lika ont oavsett intelligens, ras, kön eller arttillhörighet hos den som lider....

En skrämmande likhet har slutligen hunnit i kapp mig, liksom smygit sig upp bredvid min vänstra skuldra. Vid ett flertal tillfällen liksom sträckt ut sitt högra pekfinger för att nästan, bara nästan, röra vid mig. Ett monumentalt sökande efter att bli sedd, bekräfftad och förståd. Men åter ångrat sig, för att sedan åter falla in i skuggorna. Där bider den sin tid, bygger mod och fortsätta att skriva sina tämligen händelsefattiga memoarer.

Men nu, även detta skrämmande, har den hunnit i kapp mig och frågor kastas handlöst ut i mörkret som kaststjärnor från random super hjälte: Vilka mystiska 10 personer envisas med att läsa min ofantligt meningslösa blogg?
Jag finner ingen förståelse. Hur mycket jag än gräver i mitt innersta kommer ingen insikt eller utsikt över vilka detta kan vara. Frustrationen sprider sig som böldpest på steroider och jag börjar långsamt anta en något grön skepnad med en doft av ett stort snabelförsett djur.

GE ER TILLKÄNNA(!) så att...

En aningen skrämmande, och kanske förskrämt, snabb uppdatering. Tycker ni inte?
Ni finner mig nu när jag precis skall fatta den tangentbordsformade pennan och skrida till livsverk. Drastiskt och förmodligen inte så vackert, men alltid något. Detta kan kanske ses som en uppvärming, som fungerar precis i den motsatta direktionen.
Geijers vill tydligen veta att jag kanska vill gå där den 15. Och jag vill nog i än högre grad veta om jag vill gå där, var jag annars vill gå och om jag får gå där... Eller om livets mening verkligen är 42?
Umeå universitet skall även det synas i fogarna med förstoringsglas och möjligen sked.

'Take a ride on the flying spoon'
John Fogerty

Danmark, en skimrande vit sandstrand någon gång i sommrig värme och rus.
Lockande, dansande till stugigkub, skridande i glitrande soleljus.
Hjärta, smärta, gröt och djurehus.

Blubb blubb.

Vill jag köpa en dator?
Ja.

Tjipp tjipp

I vanlig, och aningen upprepande, ordning finner jag mig i exstas. Om det beror på förvirrande och ekande sambatoner, fördålt i värdslig musik kan jag icke svara på.

En lättare uppdatering sen sist jag skrev är förövrigt komplet omöjlig, för att inte säga en larvig ide. Jag har börjat glappa i allt för stor grad för att kunne fylla igen tomrummen som uppstår mellan de skrivande omgångarna. Sägas kan dock att jag fått löning, lite för mycket till och med (närmare bestämt 3000kr mer än jag räknat med, för den intresserade). Något som genast resulterade i fenomenet fågel och ett frikostigt utdelande av styarkare varor, tyvärr för många till mig, tyvärr för mycket till andra...
För det andra (utan föregående första) så har jag ej sökt någon skola, jag väljer i allt större grad att liksom spankulkerar runt själva problemet, syna det lite i kanterna och låtssas som jag sett något otroligt intresant åt ett annat håll... Det går inte dirket framåt med andra ord,...

42 träder åter in i det destingta strålkastarljuset. Frågor som "Vad sjutton pysslar jag med egentligen?" ställs ganska hämningslöst och skoningslöst. Jag fladrar runt i det jag tror jag måste göra helt enkelt. Relevansen i det är svår, nu när tiden upp till tvåa, femma, passerar i hastigheter av ljus...
Det är så mycket skumt som borde hinnas med, men herr Svensson/Jonsson har fått tag i en flik av min finaste blåaklädnad. Låt oss säga att han inte släpper i första taget. Han har kommit på det, han har tittat på dementorer och forskat i rädsla, eller försiktighet... Eller det var nog jag...

Det är nog bara vanlig framtidsskräck, min favorit dagdröm när jag är på det humöret. Det läskiga i det hela är att jag trivs i denna tillvaro av 40 år äldre arbetskamrater (som dessutom trackar mig för min röda femenina plånbok). Jag gillar det på nått skumt vis. Frågorna är varför, om jag får och om jag egentligen borde? Kommer jag, när jag själv uppfyllt den juva...

Så här, i något som skulle kunna vara en klassisk elfte timme. (Definitivt en elfte timme för övrigt, i alla fall när författandet börjar). Finner jag min tillflykt i ett enkelt parti nine-boll pool, kraftigt inspererat av en viss Ronnie O'Sullivan. Nog för att jag är en enorm talang på 9-ball pool (något som med all säkerhet inte kommer att skänka mig varken framgång, berömelse eller sprit, med tanke på att det hela är en högst blip-lik talang), men jag vill hylla den käre O'Sullivan. Det enda jag egentligen förmår mig själv att uttrycka är 'Vilken kille!
Det är inte allt för ofta som jag verkligen mår dåligt över tanken på att en människa skall förlora och ned i avgrunden vandra. Speciellt när inte människan ens har blågulakläder eller ett 'hjärta' tappetserat med liknande nyanser. Men dagen till ära händer det.
Snooker må vara en sjuhelsikes snobb sport, men ack så snyggt allt är! Till och med min far, som har kallat sporter i samma kategori (mest golf) för...

Ett tåg rullar iväg vid 1300, kanske 1250-nånting, bara för att perfektera det idealistiska i vardagen. Vad det har med magsjuka och 'värdens abnormaste uppstötning genom tiderna nånsin', att göra är fortfarande något som bosattsig i marginalen ävenkallat 'Ljuva tidenen'.
Vardagen knallar ju så gärna på.

Min bror viftade glatt med sedan länge bortglömda papper. Igår var det bestämt. Jag stirrade lite på honom bara för att man ibland bör göra det, kanske för nöje kanske för förpliktelser. Det hela handlade om skrivande och det grundläggande budskapet är att 'det var bättre förr', eller framför allt: jag var bättre förr!

Vid 1400 springar jag in i ett hus. Antagligen lite innan eftersom iver är mitt motto. En lite lagom våldsam smäll som får jorden och dess bristfälliga snötäcke att svaja lite, för att sedan återgå till lugnet frihetensdagar är fyllda med. Där står vi och tittar på det breda lager av margarin jag blivit, lite som i 'Spöket'. Insikten...

Nu, efter drygt två månader inom Hällagårdens fasta vägger, börjar jag inse att denna tillvaro inte ger så mycket av matrial och insperation till en blogg. En av anledningarna kan vara att jag börjar bli dement som följd av mitt arbete och att jag som följd av det inte kan förtälja vad som är nu eller då, vem som är min pappa och vem som är den godtrogne sjuksköterskan i blått och kanske, framför allt, vad en 'bajsdag' egentligen är.
En annan anledning kan vara att jag helt enkelt inte får säga något om min vardag eftersom jag bestämt råkade skriva på ett papper som gör att jag får spendera upp till 6 månader innom andra ack så fasta väggar om jag råkar uppge lite väll intima detaljer om en 'kund'.

Åldringsvården är dock tillfredställande på så vis att jag måhända gör något nyttigare och framför allt trevligare än att ringa upp lagom irriterade privatpersoner som inte alls har planer på att skaffa ett abonemang med en viss 'herr Tele2'. Dock är kanske den...