En bristande underhållning

... Rödarycksäckar ja. Kanske inte så komunistiskt som det skulle vara, snarare kappitalistiskt då det kostade obehagliga 790 riksdaler att bli en av dem. Så av den anledningen (och kanske lite pga att dom valde en annan väg) skildes vi åt.
Sen gick vi, väntade på hans en stund, gick en bit, väntade på hans, gick och sen slutligen förklarade hans vänligt men bestämt "att det här med idiotiska atletiska insatser var något han tänkte ta avstånd ifrån", var på jag och Totte travade på på egenhand.
Efter att ha passerat ett par Finska falskärmsjägare, två trista västeråsare (dom är ju sådana) och två trevliga tröttisar utstötte vi ett ilande jämmer över att kaffedalen ändå fans och att vi av den anledningen var tvugna att klättra ner nästan lika mycket som vi lyckats klättra upp, för att sedan behöva klättra upp lika mycket som vi klättrat ner igen.
Till slut stapplade vi in i toppstugan, ett av jordens mer pikära och ovanligt vandaliserade ställen (dessutom...

I nuets läge, med mina tappra mannar i framsätet, försöker jag få ett fingeraktigt fotfäste på ett hysteriskt hoppande och ouppfostrat tangentbord (som jag härmed förklarar att jag hatar mycket innerligt). Bara det en lagom mystisk idioti. Men den egentliga kråkan i kråksången är min kropp som klagar något så ofantligt: Mina fötter ömmar, Min rygg har spontant anslutit sig till föreningen "kylskåpsimitation för nybörjar" och som rusitnit i bullen har min nacke och mina axlar gått ut i en riktigt ruggig landstingsstrejk (och det enda som tycks motivera en fortsat sammarbetsvilja är en väl placerad spark i deras virituella skrev.
Man kan utantvivel börja fundera på varför jag inte bara sktier i att skriva denna förbaskade blogg. Jag skulle dessutom vilja på stå att jag själv är den mest ifrågasättande. Förklaringen till denna motsägelsefullhet (märkligt ord) är nog min egen vrånghet och vilja att återge vår lilla tripp. Troligen bara för sakens skulle och kanske för...

"I fason" om jag får uttrycka mig i klart klumpig text.
Framåt marsh!
Mitt internätande har dött en aning. Men bara lite så där halft och meningslöst sprattlande, för att på någotvis kunna rädda sin splittrade själ. Nu fattar jag dock åter det flammande svärdet för att på nytt klyva ord och meningar med fasligt rutten precision och berätta vad jag på senare tid lyckats ställa till med.
Var god njut!

I konstalationen Nyman, Nilsson, Lindblom färdades vi förbi Färila in i dimman även kallad finnskogen. Destination Kårböle, byn som anser sig vara sveriges absoluta mitt punkt och som året till ära skaffat sig en än större skyllt för att bevisa det.
I sommarnattens sista strålar hammrade vi i oss ruset på kändis maner tills sömnen plockade fram sitt absolut största baseballträ.
I tre dagar fiskade vi. Fisk fisk fisk.

Score:
8 Öringar
52 Abborrar
3000000000 Mörtar, löjor och annan pessimistisk slemfisk.

Låt oss säga att mitt nöjdface tagit sig till ny...

En inte speciellt tidig lödagsmorgon klev jag upp av lika okända anledningar som varför tomten har skägg. I lagom takt åkte jag tåg med me love en bit för att sedan fortsätt ut i svearikes södra mysterium alldeles ensam. Tåget hade minsan inte bråttom att få mig till destination; 9 timmar och några random minuter senare möttes jag på Kalmar C av sju salongsberusade teaterstudenter. Dom tog mig glatt i hand för att därfefter förpassa mig till en minibuss som inte hette Torsten utan "1an". Jag besköts med frågor från sex håll. Jag duckade, rullade runt och gjorde diverse hissnande limbolika rörelser jag sett i matrix. På något vis fick jag stämpeln "lustig prick" stämplad över bröstet och en ekologisk 3.5:a Åbro tryckt i min hand.
På Öland hamnade jag... Grillade grillspett som kunde vara flinta men också det billigaste fläskköttet ICA hade till hands för att sedan sova i kemisalen på en madrass av något som var mistänkt likt jutjärn

Dagen där på stavades...

Allting började med en förlösande tanke angående min så frustrerande stora trötthet som likt ett gluppande monster satt på min mage och skrek något oförståligt på det abstrakta språket tyska.
För att på något vis lindra allt i största allmänhet beslutatde jag mig, ännu en gång, för att denna dag skulle bli stordådens dag! En sån dag som jag faktist tar i tug med saker, som tex att strosa förbi hemma hos Anders och få tiden att passera genom att titta på när han spelar det strategiska-endast-siffer-visuella-online-spelet-Travian.
Men när jag lyfter luren och slår det barnsligt lätta telefon nummret, är det enda jag hör ett pipandeljud som tycks upprepas om och om igen tills den goda telia damen berättar att jag borde ge upp och inse att han troligen har insett att telefoner inte är lika roliga som korpen bollnäs årsmöte. Det är i sådana stunder jag rakst spatserar vidare till plan B.

Plan B går i korta drag ut på att jag försöker välja en monologisk tråktext ur...

Inget jobb idag heller och Jonas börjar långsamt att förpassa sig till "tyck-synd-om-mig-för-jag-är-rik-men-vill-bli-rikare-klubben" (fina killar).
En annan smått sarkastiskt tråkigt tillställning är att jag, precis efter att lampan släckts och när jag hunnit krypa femhundra meter runt runt i min egen säng pga svårigheten att hitta den "perfekta fosterställningen", tänker jag på något geniallt som jag skulle vilja skriva om i min BLOGG! Det, om något, skrämmer mig!
Dels för att jag helt plötsiligt har återgått till ett beteende som så djupt är förknippad med den ljuva lunarstorm-perioden (ett relativt trauma) och dels för att bloggen får ett så skrämande stort fokus.
Är detta en följd av den komersiella eran? Ett uttryck för att alla har en blogg och att man därför bör begrunda varför? Är det DET som skrivs som orsakar den djupa pretantionen (som jag nu själv helt tydligt ägnar mig åt) eller den egna viljan att synas (även den en favorit).
Hur många låter bli...

Jag har i 3 månaders tid oroat mig till ruinensbrant (ja nästan en bit över den, likt en ordinär Disney film från 63) bara för att jag inte kunnat fatta den råa beslutsamhetens klubba. För att därefter slå mig hårt i skallen, som en indikation på att det för ungefär 3 månader sedan var dax att söka en skola.
Nu är skolor sökta. MEN, helt oförhappandes blev jag ett än större nerv-vrak...

Troligen beror det hela dock inte uteslutnde på att jag som nervråtisk följd av stundande intagningsprov återupptagit naglebitandet (som i nuläget har tuggat sig upp i axelhöjd), utan på en mängd faktorer: Som tex att min syster är hemma från skolan dagarna i ända och nyser sönder trumhinnor och hus. Eller varför inte för att hela Hällagården har beslutat sig för att gå med i random friskvärdsrörelse, samtidigt som dom satt alla sina barn i små glasburkar, för att på det viset uppnå karantän-status och därigenom undvika fenomenet "vård av sjukt barn". Ett fenomen som jag...

Jag hade storartade planer. Planer jag broderat ut under denna ack så långa dag. En dag fylld av lappsjukans sällsamma tristes och så klart planer... Planer på att skriva det mest fantastiska blogg inlägget någonsin. Men resursen ringde. Lirkade med lillfingrar av silke och fick mig på kroken. Så jag hinner inte...

Något säger mig förvisso att jag inte riktigt (men nästan) skulle ha nått mina förväntingar, som plaserat sig på den översta hyllan, bredvid Alfons Åbergs så väl utforskade kakburk. Men vad spelar det för roll nu när "the odd couple" snurrar i bakrunden och när jag ändå skall återse John Blund för hans så högaktade tjänster?
De är en fråga de!

Natt natt

(Heja hunks http://www.youtube.com/watch?v=rL05PCF9uMI)