En bristande underhållning

Dagar som dess kan man nog helst vara utan... Det kan kanske låta lite halv deppresivt och mjäkigt... och det är det ju också. Att handöst kasta sig in i saker utan att veta var vertikala eller horisontella ytor befinner sig (om dom finns, dom kan faktist ha tagit bussen till random allvar) brukar vara min starka sida, men ack så less jag är nu!
Eller ja starka sida; något säger mig att det är svårt att betrakta det från en sådan synvinkel även om man råkar ha hittat världens största vatten pipa. Det bör nog mer betraktas som att jag gör först och tänker sedan (mycket klassik turordning med varierande och spännande utgångar).
Som i exemplet "Fan vad nice att lira lite boll...AJ och helvetes jävla ostron jag sträckte låret för tredje gången på två veckor". Det kanske kan räknas som halv intelligent.

Nu har jag väll inte allt för ofta hävdat att jag är något större ljushuvud (möjligen någon gång i sjätte klass när jag förgäves försökte skapa en...

Det är lustigt hur allt upprepas in i evinerligheten. Efter visst begrundandande har jag kommit fram till att jag, istället för att trava upp deprimernade problem på nytt, borde återpublicera alla bloggar från den ljuva gymnasietiden. Tänk vilken tids besparing!
Men fy vad tråkigt. Och fy vad mycket tid jag skulle ha över på att inte skriva lustigheter om valrossar och liknande.

Men ändå bultar frågorna hårdare än han starke Adolf på trummhinnors port.
Varför blir det alltid på detta viset?
Varför trasslar jag in mig själv i märkliga scenarion och dansar tills min skjorta byter namn till "havet är djupt"?
Varför släpps ångest och kännslosval ut på grönbete i en hage utan lycka, men som däremot råkar vara hel preparerad av förhoppningar?
Märkligt det där...

Kanske igto-nto står och vinkar inbjudande med förtöstan och förståelse. Eller helt enkelt med en tråkigt nykter flaska äppelvin. Sånt som märks, ikväll tror jag att jag borde låta dem hållas.

Fan

Träning tog precis en ny vändning. Det är inte längre något som man en gång i veckan tänker "ah, men gud! Nu ska jag motionera!/ Vad ihelvete jag tar det när helvetet fryser till is". Det är snarare som en förlösande typ av lifsstil med en ofattbar uppsugningsförmåga. Något som för tillfället känns mest destruktivt med två sträckta innenrlårmuskler jag inte ens visste fans, en kropp som skriker efter att bli avskedad och istället flytt till ett sibiriskt straffläger (mest för semesterkänslans skull) och ett huvud som för längesedan tappat begreppet om hur och när sömn fungerar och inträffar.
Men man kanske också kan se det som en typ av framtida investering... Vi får allt hoppas på det, för hurtig det är bara förnamnet.

Dock bör sägas att jag trivs som en guldfisk i en kubisk skål. Herre gud! Fortfarand fett nice! Förvisso har mitt stora mellannamn "supernojjan" tagit över mer och mer. Det hela är lite som en stor påminnande smäll på käften för att jag inte...

Ännu en sån där morgon som jag inte riktigt har koll på... I sakta mak inser jag att jag verkligen borde uppsöka herr kran för stöd både på ett doftmässigt, men framför allt på ett törstsläckande plan.
Vid den ärorik tiden kl 07.00 snubblade jag in i mitt hem för att åter bli påmind om att hysteriska kramkalas utförda av skumt berusade människor ofta slutar med ett ölmarinerat golv. Innan det uppstod underligheter på löpande band, avslöjande jag anat men hoppats in i det sista var falska och framför allt den ljuvlighet mänsklig närhet visar sig ge.
Det är fan fruktansvärt egentligen, men just nu myser jag bara. Kanske är det Buckleys återuppståndelse som påverkar helheten, men vad spelar det för roll? I patetiska ordalag känns det som jag har "hittat hem".
Och för att fira ett sånt konstaterande ska jag nog slå en pling till det ljuva Kilafors för att försäkra mig om att pengar rullat in och ut från mitt hårt ansatta konto med viss smidighet och...

Likt en gasell fylld med helium svävade jag ner till Öland. Med mina lagomt käcka synonymer och mitt halv taskiga hälsingemål i packningen och med tro att jag skulle hoppa ut i vacuum (det tycks mig så mysigt där).
Så plötsligt, ungefär en tredjedel ut på ölandsbron, slog insikten Torsten mig hårt över käkbenet. Lite blod strömade fritt och sen en hel lunta papper som i detalij förklarade att jag nu skulle gå folkhögskola med ett gäng vilt främmande människor, som säkert åt taskiga hälsingemåls människor som tandpetare av choklad. Att jag nu ännu en gång stod utanför hemmets avsevärt mycket lugnare vrå för andra gången i mitt liv, dock med den markanta skilnaden att inte kamrat Nils och kamrat Joakim höll mig hårt i handen. Men så här långt tycks jag ha överlevt.

Några fler insikter har dock träffat mig:
Jag vet inte vad teater är.
Jag kan kanske sjunga.
Dans är ett monster gjort av papjemashe (hur nu detta onödiga ord egentligen stavas).
Konst är...

I vanligt fäktande frågor och osämja slutar vägen i klagolösa. Mannen med spaden vandrar upp för kullen till den lilla lådan där sanden från främmande land en gång placerats. När han öppnar lådan finnar han en sten gjord av det överaskande hårda materialet sten, härstammade från en ö i medelvägens hav. Att den hamnat där lyser som krökat tecken på varför mannen alltid har strävat och som en vändpunkt för när strävandet övergick i kalabalik, för att sedan tumultseras, ta en sväng runt pluto och (slutligen) för att blir det sinnestillstånd som nu härskar i landet Oz.
Mycket kan sägas om sinnets tillstånd, men det mest i ögonfallande är att det svänger värre ner och upp än en börskurva på en studsmatta. Att förstå varför är ungefär som ett vända en panka två var med en stekpanna:
Ibland glimmar det till,
ibland och för det mesta hamnar den på golvet...

Det hela är en ilska riktad, ganska träffsäkert, mot pannloben. En ilska jag helt har missat...

Samtidigt som toner från en framtida skolgång klingar genom mina lagom spräkta högtalare funder jag med förundran över vad gårdagen var för något...
Var det en claown med för små skor och oborstade tänder?
Eller bör man helt enkelt likna det vid ett verk av den gode Taube? Lite luddigt ibland och för det mesta. Men lyckligt och bekymersfritt som attan när det väll rundar upp mot en eventuell avslutning. Om de slutar...
Nja, det stämmer kanske inte tillfullo; huvudverk värre än hultsfred är inget jag brukar förknippa med det labila ordet "lycka".

Gårdagen började med att jag och den gode Totte beslutat och bestämt oss för att dricka oss till berusning med motstånd. I detta fall låg motståndet i att vi endast fick inta lättöl i våra törstande strupar. Så vid 17 tiden marcharde vi, ackompanjerade av reggae-toner, ut på Gärdet för att finna två aningen välbekanta filurer på en ballkong. Vi trollade fram en pizza ur en frustrerad telefonlur och började korka upp...

Före enkelhetens enighet har jag förvirrat mig in i arbetsnarkomanins adelsstift och därigenom vunnit nya problem. Problem som jag knappt visste att det fans en stavning till.
Till priset av bergsbestigande bekymmer, bestämde jag mig för att byta helg. I teorin lät det som mitt alldeles egna E=mc2, men i praktiken lyckas det bli fatalt!

Anledninger trist men lärorik punkt-form:

1. Jag blir trött och grinig eftersom jag nu beöver jobba ikapp den tillfälliga ledigheten genom de slaviska 8-dagar-i-rad-systemet (en helt egen komposition).

2. Punkt ett får mig att vara odräglig mott närheten och därigenom blir dessa odrägliga tillbaka.

3. Jag kan inte gå på rockweekend... MEN eftersom jag råkar jobba i den allesglada hemtjänsten har jag bara ikväll passerat skådeplatsen och dess tält inte mindre än sju gånger! Medhjälp av 8-dagars fenomenet (som med lite finnes och långsökthet kan kopplas till den gode Alice nästa skiva) så kommer jag dessutom att passera platsen minst 14...