En bristande underhållning

Det hela började på en firmafest, eller ja det började kanske egentligen långt tidigare med anledningen och det långa händelse förloppet till varför i hela fridens hakars dagar jag befann mig på en firmafest över huvud taget. Men det är en allt för lång härva ord att printa fram.
Så på denna firmafest, inför ett gäng måttligt intresserad och salongsberusade människor, spelade vi upp till dans på vackert maner. Helt ouppsjungen och helt utan välsignelse av fenomenet medhörning.
Det rosslade lite i rösten,
men;
"Mina stämband är gjorda av stål" tänkte jag och ångade vidare till en bröllopsfest.
Vi spelade upp i en källarlokal, klockan hade hunnit slå ett och fyllan var så påtaglig som den kan vara när bröllopsparet bjuder Hälsingar på all öl dom kan drick.
Jag var åter medhörningslös + lätt ont i halsen + lite berusad.
Det knackade på min axel, Erik pekade på sin hals och rörde tyst på läpparna.
"Jaja, jag sjunger väl hans grejer också."
Det...

Det regnar ute, ganska duktigt, lite som att random vädergud försöker slå hål på mina fönsterrutor med miljoner små knytnävar (kan var en av mina sämre liknelser).
Men det är väl så på detta ställe kallat Göteborg.
Ett Göteborg som faktiskt, trots min tvekan, visar sig från sina bästa sidor för tillfället.
PAS-federullan rullar på på ett överraskande snällt men ändå hektiskt vis: Lektioner avlöser varandra till höger och vänster, eller försvinner tack vare han Banke och en viss PH (som för övrigt köpt min själ fram till den 14 december, lite utan att jag visste om det. Men det blir en bra julklapp att få tillbaka den så jag åter kan ägna mina helger åt att drick min vikt i dyr öl).
Imorgon hoppas jag att min ingefära/honung/apelsin/kiwi/vitlök/varmvatten-diet har gjort susen, för en liten skvätt öl ska jag väl kunna unna mig?

Jag gräver åter ner mig med spätt och spade under minsta lilla tuva av problem, funderar mig sönder och samman där under tuvan för att slutligen hoppa över till nästa och upprepa proceduren.
Det är ju ett tidsfördriv om något på en arbetsplats som denna.
Herre gud! Varför har mina annars så tama hjärnspöken bestämt sig så gröndjävligt för att förinta mig?
Jo: för att klockan är halv 3 en fredags natt. Veckodagen har nog föga betydelse, men tiden på dygnet verkar, på ett magnetsikt vis, dra till sig ångest orsakad av minimum. Ibland känns det som att värdlen vilken sekund som helst skulle gå under för att jag tex inte hunnit med att packa fiskespöet till den årliga Kårböleresan, eller för att jag inte har haft tid att äta tillräckligt med c-vitamin, eller för att jag inte har någon säng i min gbg baserade bostad.
Det sistnämnda passar förvisso inte in som liknelse, för det är ju lite smyg-ångest-fest över det faktumet. Inte bara för att det råder brist på...

Hällagårdsnatten ligger åter som ett halvdunkel runt mig i sommarens ljus och jag gör mitt bästa för att hålla människor i hand när jag vallar dom från säng till toalett och tillbaka. Men mellan det samlar sig tankar i vanlig ordning...
Ibland gör man snedsteg, snedsteg som först skapar lyckorus som för en högt över dom moln man först trodde var himlen. Men sen, när alla insikter kryper i kapp, när samanhanget klarnar och när verkligheten dyker upp bakom soffan (där den legat och kurat sedan kvällens först öl) faller man tillbaka genom det vita fluffet och då är det inte lika roligt längre.
Det här fenomenet händer allt oftare i min lilla bubbla. Söttma och livsnjutning som snabbt förvrängs i ångest och tårdrypande tankar. På något vis känns det som om mina toppar och dalar vandrar allt längre ifrån varandra för att på det viset införas i guiness rekordbok, snart ser man inte toppen när man sjunker ner på botten och tvärt om.
Det finns något gäckande i det,...

Jag satt i en soffa i ett aningen främmande hem när nyheten slog mig över käften med all världens nyheters fulla styrka.
"Jo vi har några flaskor Helsinge dunkel, lagrad i två år"

Det här behöver ett visst förtydligande och lite bakrundsfakta för att det inte ska bli fel:
Vid Hälsinglands kust ligger ett litet samhälle som heter Ljusne. i denna pitoreska låtsas stad bestämde sig en f.d. bryggmästare från Spendrupsbryggeri för att "jag ska fan-i-mig gör mitt eget öl och bra ska det bli".
Så kom Helsinge Pilsner och fick alla världens öl att blekna.
Så kom Helsinge Rököl och alla världens öl flydde till Prag (den sista fristaden).
Sen kom det inget mer!
I månader satt jag och Totte och formligen dreglade över Helsinge Ångbryggeris hemsida och dom ölsorter som inte ens fanns på Bollnäs systembolags ytterst exklusiva hyllor.
Det gick visserligen att beställa vörtsatser för egen framställning av dess brygder. Men när man bor i en varsin lägenhet i Göteborg...

Jag tror jag drabbats av skrivkramp... tangentbordet har kanske aldrig varit min kompis (något som framförallt syns i min fantastiska förmåga att trycka på mellanslag oftare än vad man behöver), men nu är det ovanare än vanligt. Ett gäng knappar som tycks otroligt random utplacerad med ett oregelbundet avstånd som bara får mina ögon att se kors och mina fingrar att utveckla nya typer av scout-knutar.
Men nu försöker jag ändå mig på en liten sommaruppdatering i oårdning.

För det är premier idag:
För 4e året i rad utsätter jag mig för detta. Att helt handfallen gå ut i skogen med 10 personer på ett halv-vackert led efter mina stövlar. Sura tanter, frågvisa ungar och en ilsken legion svemygg. Troll som kommer försent, vittror som brottas, jätter med röster av 9e klassare.
Jaja...
Men mitt där i den mörk och välkända hälsingeskogen finns ändå lyckan, spelglädjen och inspirationen. Det är väl därför som jag tvingar mig igenom att varannan natt spela teater och...

Jag vet egentligen inte hur jag ska formulera mig, hur jag ska lyckas sätta fingret på det. Och det är konstigt, för det är så tydligt, den där känslan...
När den ljusgröna försommar skogen trädde in i mitt synfällt, när landskapet började få berg och dalar och framför allt när allt runt om mig började bli bekant, där ifrån tågfönstret, då var känslan så stark.
Och nu, när jag precis stängde dörren till det välbekanta sovrummet efter att ha tagit av mig skorna i den välbekanta farstun och efter att ha borstat tänderna i det välbekanta badrummet, är den så tydlig att den nästan går att röra vid. Sådan värme utan någon egentlig ansträngning.
Det är vackert.
Jag är hemma

4,5 deciliter blod fattigare var det ett projekt att besegra Bergsjöns trappor, men när det på toppen väntar vackert fallande vatten människor och en äppelpaj kan jag gärna ha ett hjärta som slår några slag fortare än vanlig. Fint. För sista gången i och för säg, men men...

Jag skriver något längre och bättre när tröttheten inte jagar mig med köttyxa...
God natt