En bristande underhållning

Mitt i ett helylle inferno av textläsning, monologförfattande och allmän hysteri damp jag ner. Kanske inte från den klassiska blå himlen, men dock från ett åskmoln, även känt som trosten.
Som jag kanske inte kunnat undermedvetet förtydliga tillräckligt, så har helgen varit något av jävulens neste. Vad jag än tagit mig till så har jag möts av mitt eget små sarkastiska leende som, vänligt men bestämt, berättat för mig "att det här med optimism och livsglädje kanske inte är något för dig".
I söndags plockade jag dock fram mitt allra juvligaste mentala slagträ och bankade skiten ur det där jycklande grinet.
"Helleleluja!" ljöd mina personligheter, pastor Hannes och en rad andra skråmt jag under åren stiftat bekantskap med eller bara av allmän nyfikenhet råkat få innan för pannbenet.

Vad får mig nu att skriva en blogg?
Jo, eftersom mina klasskamrater tydligen (och ganska plötsligt) drabbats av kollektiv narkolepci så är jag, tråkigt nog, den enda talförda...

Efter 17 och en halv timme av intensiv och kompromislös erimitis och depression har jag nu kommit till insikten (ännu en gång) att det här med att vara bitter och less är rätt trist i längden. Dessutom verkar det allt som oftast endast leda vidare in på nya ofunna stigar av ångest och olycka.
Dock har jag ett helt gäng oslagna demoner inom mig, som med all säkerhet inte kommer att nöja sig med att bara äta glass i framtiden. Det jävlig är att, trots all psykoanalys av mig själv och min omgivning, så kan jag inte sätta ett finger på vad det egentliga problemet är. Den enda egentliga slutsatsen jag gjort (förutom att problemet är ett problem) är att den här sinnesstämningen gör att jag helst vill slås med en spada och lyssna på Refust eller bara läsa telefonkatalogens företagssida om och om igen.
Det kanske inte är något fel på det egentligen, bara man väljer att se det från ett väldigt fredligt perspektiv....

Nu ska jag lämna tillbaka mitt messmör och hämta...

kl.14.32 i rummets rum om dock ej ett rött.

I några sekunder tänkte jag kryptera ett kärleksbudskap.
Det gick över...
Jag har ju redan tillbringat så många timmar med det "nöjet".
Låt oss se det om en konsekvens av att jag läste igenom mina egna anteckningar.
Låt oss kalla det mitt första försök till en icke datoriserad dagbok.
(Låt oss även tänka en liten stund på Sandinista, men det är en uppenbar parentes).
Det finns många fördelar, en av dem är att min skrivstil hindrar alla andra från att se vad som står där. Nackdelen med det är att inte heller jag, trots ytterst ihärdiga försök, ser vad som står där.
Det är dock ganska skönt att kunna spy galla och bitterhet över ett papper man vet att ingen kommer att läsa (och om någon mot all förmodan skulle läsa det så kan jag ju alltid anlita en torped).

På tall om roll:
'Han kvinnas bäste vän - dit men inte längre'.
-Tack gud! Den tyckte du var smart va?

Min person ställer sig med...

"att korsfästa mig själv på ett papper"

Det är så snygg så att jag i min förvåning höll på att ramla baklänges på min alldeles vanliga stol där jag satt i allsköns ro och lyssnade till pretantion. Pretantion på en nivå jag bara fantiserat om (och det kan inte direkt ses som något positivt, något nytt eller något blått). Men så trillade den här liknelsen ner som en väldigt preciserad flygel från tredje våningen. Jag var träffad! En sån där "fan han fick mig"-känsla uppstod, nästan som när man spelar super mario go-cart vid fyra tiden en söndag morgon och inser att bowser har ett rött skal (håll i er! Det ni nu just lästa kan vara världens sämsta liknelse, smaka på den!).

I alla fall... citatet: Det är ju det jag gång på gång gör! Det är ju inte något annat alls jag gör. Varför kan man undra, men man inser gång på gång att det är mycket lättare att skriva om man har en skål deppighet i fickan i stället för en portion lyckofrö, som kanske blir en...

I morgon ska jag åka tåg... I nio fucking jävla timmar!
Folk som hoppar av glädje över att charter resor har tagit järnvägen till medelhavet borde skjutas och jag skälv borde hängas upp i vristerna för att jag allt för många gånger påpekat att jag skulle uppskatta en tripp på transsibiriskajärnvägen.
Tåg är tristess - Tågtrisstes helt enkelt. Jag har förvisso lyckats återställa min kära media spelares spårlöst försvunna komponenter så att jag kan förnöja resan med ett eller annat avsnitt av skrämmande lustiga sitcomes, men hur kul är det efter två avsnitt?

"Dagens I-landsproblem"! ropar en glad antusiast från bakre raden av salongens främre sektion.
"Ta dig i brasan!" ropar jag trivsamt tillbaka.

Luddigheten i begreppet "hem" har tagit sig ann nya svindlande höjder.

"Jag ska åka hem över helgen för att sedan kunna åka hem till skolan"

Men det kan ändå inte mäta sig med tillfredsställelsen i att komma trea i den ständigt så prestations betingade...

Ol' man river strömmar genom mina auxade datorhögtalare. Min kopp värker något koppiös och hade troligtvis tagit avsked och tackat för den smärtsamma bekantskapen för längesedan om jag hade haft en något högre iq-kappasitet.
Nu är det istället så att jag blir en riktig bitter björk som följd och medvetet, men mest omedvetet försöker visa det i alla avseenden. "Smart drag mister Krister" som den förlegade slagsmåls klubben skulle ha uttryckt det:
För vad sjutton tjänar jag på att tycka synd om mig själv dag ut och dag in?
Att ständig försöka överträffa omvärlden i så väl träningsverk som i avstånd hem är inte något man kan jämnställa med en hobby.
Skärpning kära du!

Sen har vi han Flash och de orkar jag inte ens tänka på!
Fest är förvisso min stora källa till energi och bakfylla (dvs det som lite långsökt är mitt liv, med eller utan sprit). Men hur mycket nöje kan man finna i fenomenet nu när bitterheten har tagit ett riktigt greksik-romerskt grepp...

Nu har åter världen börjat snurra åt det hållet som känns lite mer bekvämt än det andra. Det märks kanske främst genom att jag inte skriver någon post på ett tag, men kanske också på helt oanade sätt som tex genom att jag skuttar lite när jag tänker på frukostflingor.

Dagens konstaterande: Min klass påminner mig om min klass. Alla personer från förr tycks återuppstå i nya gestalter och på något viss hela tiden påminna mig om att den enorma repeat-knappen fortfarnde är på.
Skulle jag vara aningen mer nojjig än jag redan är, så skulle jag troligen se det hela som ett Truman-show -scenario och handla därefter (kanske genom att segla till en vägg eller kanske bara genom att börja misstänka min omgivning för att kontrollera mitt intag av bögigmusik). Man vet aldrig, kanske jag redan är där...

Vidare...

För att förskjuta en känsla av blandad brutalitet krävs ett visst mått av idioti och ganska mycket uppgivenhet. Att se den spatsera in i en konsumbutik kanske...

Jag börjar bli less! Vilka är ni idioter som så tappert tycks klamra er fast och klicka på min blogg-länk?

Bitterhet är en livsstil, annamma!

Det var dock endast en formalitet av tredje spasmen.

Jag vet inte vad det är med mitt temprament förtilfället, men en sak är säker och det än att det svänger mer än han Krakel Specktakel i gardinen.
Upp och ner,
himmel eller helvete,
ost med kalvensym.

Varför inte bara stanna,
se sig om och ta in lite njutning?
Se stunden och fånga den förbaskade dagen.

Mr Bitter af Konkelbär har greppet,
det är konstaterande utan kålastrutar.

Att jaga något,
att hoppas,
att börja hata det
för att sedan i tystnad glömma "vad" och "varför".
Den pentatoniska melodin skall snart återupprättas!

Herren vare mitt ankare!

less less less!!!