En bristande underhållning

Jag har börjat ana en vis tendens i mitt skribentskap.

Och nej det är inte att jag äntligen har insett att särskrivningar är mitt sanna kall här i livet den här gången heller!

Det är snarare en sorts dysterhet. Lite kompakt mörker rent utsagt.

Och ja: det är lite väll pretentiöst, elitistiskt och pedantiskt att läsa sina egen inlägg för att minimera fel i språket och för att intala mig själv att "den du, den fick du till!". Men det finns nog någon nytta med det också, ungefär som att jag någon gång tror att man kommer att finna meningen med armbågar.

Jag har i alla fall kommit fram till detta halv muntra faktum helt utan smilegropar och konstaterat att jag borde skriv en bok om valar. Varför? Jo för att dom värkar så bekymmerslösa, dessutom gillar jag tanken på att kunna spruta vatten ur ryggen. Det tycks mig så harmoniskt och tänk vilken sadistisk lycka att när som helst kunna överraska någon med en kalldusch... Förvisso blir det ju mest en...

Jag förklarar härmed den här helgen till det största misstaget i mänsklighetens historia. Dock med tiotusen förunderligt och förödande under toner. Mitt eget monologiskaverk ringer hela tiden i öronen...
"Men vad gör jag åt det?"
Jag börjar ana att någon spexig filur i mitt undermedvetna skrev den sabla slippsknytar texten med baktanken att den skulle göra hela den här helgens vokabulär obrukbar.
"Små sarkastiska trollslag?"
Som om det inte var nog med Mr Charles "do the messaround" tror jag bestämt att mitt kryptiska jag faller offer för fyllepratets omisskännliga ärlighet. Om och om igen...
"Hur gick det här till egentligen"
Begreppet klantig når på nytt nya höjder... Låt oss hoppas att jag finner komiken i det hela snarast.
Utöver det tror jag skrämmande nog att hoppet barrikaderat sig i bastilien och vägrar lyssna på rader av förnuft.
"Another time, another place"
"I got headaches and toothpaste and bad times to like you".

Det är tur att jag har en tvätt...

Jag må medge att jag som så många gånger för inte har så mycket vettigt att formulera i ord. Ändå väljer jag i denna timme av trötthet att printa mig lite närmare Mr. John.

Jag har varit "tillbaka" i fyra dygn. Det känns som en evighet... Som om jag aldrig såg snön i ovanliga oktober drivor, aldrig skådade den bohemiska aftonens vin-ism och aldrig kände floden av "Burn" och nikotin på en fredags sportbar.
Vad bör man tycka om det? Jag är nog lite upp och ner... Inte riktigt vid sinnens fula rätt och "är huvudet dumt får kroppen lida" osv...
En gårdags kväll kan ställa så många bokhyllor och dess bokhållare på en tre kvarts ända. Vart skall hyckleriet leda och hur länge kan barrikaden av låtsas förnuft hålla mitt trekantiga huvud ovanför "Lovers" yta?
Båda är otroligt oroväckande frågor i sin ställda form... Jag blir inte klok på mig själv.

Borde jag inte bara ställa mig på närmaste långa bro till det fasta landet och skrika en stund?

Som sagt: Den...

Här följer en ovanligt kronologisk och ologisk förteckning över mina lovliknande bedrifter.

Fredag
Jag kom hem...

Lördag
Jag tillbringade en hel dag med att se hur min bror kan hantera ett gäng fjädrar med en högst tvivelaktig klubba...

Söndag
Jag gick en promenad med min mor, blev bombaraderad av släckt och vänners besökande och fikade alldeles för mycket...

Måndag
I måndags stod jag och som bäst och försökte förstå konstruktionen, iden och de tre hålens syfte i världen på ett kompakt plastklot. Plötsligt knakade han långhåriga snubben som hade bergspredikan på min intet ont anande axel. Mitt första infall var så klart att klappa till honom över käften, för att sen ångra mig och fråga honom om han hade ont i händerna. Men så långt han inte min tankebana (i vanlig ordning) inte gå innan han förstrött pekade på ett gäng käglor i änden av en glänsande parkett, förklarade någon avancerad fysik för att sedan försvinna i...

Det här är gårdagen, men eftersom jag allt igenom har varit lite trög så insåg jag inte att jag inte hade internet på rummet utanför skolan just vid tillfället för skrivandet. Invecklat det där...
Alltså:

24-okt

En till synes oskyldig fredagskväll finner jag mig själv kl 00.10 framför en helt abnormt bekant spegel borstande minst lika bekanta tänder.
Jag kan inte riktigt sätta fingret på det men något eller någon sa mig, just i den stunden, att "Jonas, det här har du gjort förr nån gång". Och då menar jag inte på ett sånt där irriterande uppmanade sätt som ens självförtroende kan få för sig att säga det när man har svårt att hitta charmen i att hoppa från "tian" på karlslundshopptorn. Utan på ett sånt där vis som bara utstrålar aha-upplevelser och igenkännande.
Trots det kändes det hela så skrämmande främmande.
Som något som man bara hittat på för att roa sig i synnerligen tråkiga stunder.
"Du är helt enkelt hemma" säger den ettriga syrsan...

Nu hopar sig en rastlöshet som nyligen flyttat till min kropp från landet "Jag-har-ätit-koffein-igen". Anledningen är lika solklar som att vatten just är vatten och inte en massa molekyler som börjar på H.
Jag ska åka hem...
Eller vad är hem?
Jo den där klyschiga vrån där man tror sig höra hemma eller bara där man råkat planterat flest träd.
Det är en roterande panik som nog i stort sett bygger på en vanligt ihop fantiserad ångest som i sin tur skulle kunna bygga på en roman av Kafka. I det här fallet beror den nog snarare på att jag är rädd för att Öland skulle få för sig att sjunker medan jag är borta. Tänk er själva förvåningen! Jag vill helt enkelt inte behöva se mig själv i situationen där jag befinner mig på Ölands bron, men inser att den inte har så mycket syfte längre...
Tänk så mycket jag skulle bli tvungen att sakna!

Dom oerhört tragiskt tidiga mornarna med frukost som jag knappt orkar lyfta till mina glupande käftar pga att jag glömt bort att...

Jag skulle behöva utreda mig själv.
Följdfrågan till det aningen dilliga påståendet är "hur sjutton gör man det"?

Hela hadderian har ju vänt sig på trekvartskant och bytt tonart, men ändå verkar allt som vanligt. Eller ja så vanligt som det kan bli med en funderingsabstinens lika stor som Tyskland.
I nuläget känns det som han "herr ensamhet" är oroväckande efterfrågad uppe i mitt alldeles egna hjärnkontor. Men den har cirkusen slutar ju aldrig snurra och att dissa kulturens karusell igen känns lite väll ignorant. Eller? Det kanske borde bli min image? "Killen som dissar kulturcafeet och menar det".
Vad jag menar kan jag ju faktiskt hålla tyst om in i det längsta, för hur kul är det att på peka att anledningen är att det känns som om någon provskjutit med luftvärnskanon tre millimeter ifrån mitt öra?

Vidare:
Gårdagens master class var knäckande, så förkrossande och så omtumlande på ett helylle positivt sätt att jag inte riktigt vet var jag ska gömma...

Det här är ett sånt där tillfälle där jag väljer att prioritera men går vilse i en djungel av frestande nöjen för att sen glömmer bort vad "prioriteringens ande" skulle tycka om det.
Lite dissigt kan tyckas men han Tjechov är inte rolig i längden, jag ser suddigt i studion pga dumdristigt litet intag av vätska och Naturkunskap B är ondskan själv.
Jag ser det som att jag måste lära mig att prioritera utan att egentligen utföra sakerna, men ändå få en sån där belåten känsla av att jag faktiskt uträtat något. Det är en avancerad och helt igenom korkad konst, men den gör livet lättsammare och är det något jag har en fallenhet för är det att hitta på dåliga ursäkter (det enda som jag kan tänkas vara bättre på är biljard eller att klanka ner på andras ursäkter).

"Det du stör dig på mest på hos andra är det du har inom dig själv"
- Den vise Jonas Lindblom.

Bör jag i vanlig, och allt annat än likgiltig, ordning berätta om helgens bravader?
Hur vi...