En bristande underhållning

Problemet ligger nog i att jag är för trött för att uppsöka den mjuka skönheten i sängens låtsas halm.
Kanske också i en obotlig kroppslig oro.
Ända sedan jag daskade mina två portfölj liknande tingestar innanför den kryptiskt kransprydda ytterdörren har jag inte riktigt funnit det där familjära lugnet. Något jag så innerligt övertygat mig själv om att finns och att jag behöver. Nästa naturliga steg vore att starta en religion baserad på det (jag tror den helt kort kallas "rullar utan H:n").
Kanske det är någon gullig saknad av det kalkbaserade hemmet, eller bara insikten om att "lugn och ro" inte är samma sak som familjeumgänge.

Bror retar syster.
Syster skriker
Pappa förklarar för syster att man inte skriker.
Syster förklarar för pappa att bror restas.
Bror förklarar att han är guds oskyldiga lamm.
Pappa frågar mamma vad han ska göra.
Mamma löser ett korsord.
Jag förklarar att grälet tycks mig onödigt
Jag får förklarat för mig att grälet inte...

En inkommande Whiskey på Canadickiskt vis. En afton skall stunda i min nypolerade boning i den norra flygelns träskmarker.
Jag kan inte förmå mig själv att formulera det på ett mer försöks charmigt vis just i detta nu. Liten kombinerad nostalgi med låtsas mognad i ett och samma glas. Lustigt från så många olika synvinklar...
Tyvärr tror jag att packningsbödeln har fångat min kumpan i en hambo i riktning mot solens kula.

Igår, ett klassiskt äventyr, även det befläckat av den nordamerikanska varan. En helhets hysteri i min, nu mer sedvanliga, kroppsvätskedans. Det kanske inte är så vackert rent visuellt, men djupt där inne i det paranoida Mecka, som mitt väsen innesluter, sjunger en tupp, ny frossad på jästa äpplen.

Imorgon återser jag kanansland, i övermorgon åker jag i Järvsös egen alp, någon gång framöver vankas det glögg i den Lothströmska bohemian. Och sen Jul... hapu hapu...

Spänningen stiger i allmänhet, blickar haglar och mitt största paraply har...

Min tystnad bryts. Vi har haft en såndær julshow. Sång, teater och sånt dær annat som kan kallas scenkonst. Det tar min tid, vænder den ut och in och kallar den "sysselsatt".
Jaja...

Mina læppar utstøter underligheter, som i vanlig ordning skulle behøva grævas ner i en tæmligen djup grop.
Att stoltserandet tog øverhand med en imponerande sidledes førflyttning, før att sedan øverraska mig från sidan var såklart inget væntat. Men man kan ændå tycka att jag vid det hærlaget borde lært mig att tystnaden alltid vinner i længden.
Vad hænder nu? Suck... SUCK!

En liten underlighet førøvrigt ær att tangentbordet helt pløtsligt blev danskt. Hær i den ytterst svenska staden Kalmar, menar jag... En historienørd skulle sæga att det ær Pomens fel...

La familja damp ner från en grådaskig himmel igår. Så nu tillbirngar jag en lagom igentæpt dag med att diskutera skidåkning och toalettbesøk. Jag tror jag ælskar det!

Gårdagens bestyr kan nog samtiliga læsare rækna ut...

Sällan har väll fredagskvällar varit så informativa... Hela konceptet brukar ju gå ut på det klassiska temat (vars troligaste usprung antagligen är australiensiskt) : "ugg ugg, ÖL... Gräv ner mig".
Gårdagen kan kanske inte beskrivas som ett helhjärtat undantag. Men om man bortser från att en dusch förvandlades till en skog och att norra flygelns egen häst "Lilly-jag-är-ett-skelett-med-ovanligt-små-hovar" fick besök av två högtalare med tillhörande rejvparty så var det information som var festligheten.
För mellan mina försök att dansa tills jag helt förvandlades till en övergödd vattenpöl så dök pusselbit efter pusselbit upp ur folks glappa munjipor och fingertoppar.
Intressant på många sätt men följd frustrationen är att folk älskar att prata. Det är som om hela Ölands folkhögskola är besatt av en manisk längtan efter att veta allt om alla och på så vis kunna titta lite mer snett i utvald persons riktning.
På något vis vandrar orden vidare varje helg tills...

Min kropp värker!
Jag måste medge (innan smärtocirkusen rullar igång) att jag, likt tusen andra, finner det här med att gnälla och klaga som en ganska tillfredsställande sysselsättning. Det hel är ju snarare en livstil än ett gäng ord som tycks kunna passa in på det mesta.
Vädret, mat gångstilar, för mätt, för hungrig, för, hurtig, för ohurtig. Det mesta faller offer för den obarmhärtiga otillfredställelsen. Listan slår med lätthet tex önskelistan från mellanstadiet.
Men det är bara en parentes.
Vad jag tänkte komma fram till är Musikteaterlinjens böjelse för lättjefullt förklädd tortyr har ännu en gång funnit ny vägar:
Streetdans...
Okej, jag har inte haft vett nog att införskaffa ett par välbehövliga (och förhoppningsvis färgglada) skor. Men jag kan ändå inte låta bli att poängtera att tretusen brännmärken varken klär mina redan krokiga tåliknande utväxter eller får mitt liv att verka lite mer kristet lidelse fullt (Gud har då baske mig inte hört...

Här följer mitt livs upprepning i textform.

"Var ska jag börja?" Skulle man kunna säga. Men hur beskriver man på enklaste sätt ett inferno av tankar ideer signaler och olivolja?
Min egen paranoja håller i allt snabbare takt på att infektera och ta över all min vakna tid. Jag skulle inte bli förvånad längre om jag helt plötsligt fick syn på mitt eget ovårdade anlete i en annan människas ansikte eller Dolph Lundgren klädd i blå trikoer och dansande till marchiljäsen.
Allt runt omkring mig talar utan egentliga ord och meningar. Signaler som tyder på saker, allt relaterat till mitt växande alter ego Torsten. Jag tror tamme tusan snart att allt relaterar till mig själv, oftast på de mest långsökta sätten. Vad än någon tar sig för så sätts en gigantisk snurra i spinn i mitt huvud. En lång tanke kedja och så en slutsats om varför och till vilket syfte. jag analyserar för sjutton varför någon reser sig från ett bord och varför någon ena stunden lutar andra stunden inte...

Tristessen och herr lappsjuka tog den här morgonen, innan solen tappert kämpat sig upp på den platta öns hysteriskt blåsiga yta, i hand på att detta skulle bli det mest utdragna av dygn.
Dom tycks ha sträcka och tänja på varje minut tills man måste gnugga sig i ögonen med en rasp för att lyckas se att det fortfarande är minuter och inte något ironiskt moln av månader.
Hela dagen har varit en dimma och för en gångs skull har den inte varit orsakad av herr bakfylla utan av att jag inte lyckats ta mig ur ett paralyserat tillstånd av ovilja att lämna rummet. Jag vet i ärlighetens namn inte vad jag gjort idag.
Något som dock är säkert är att jag inte yttrat många ord under mina timmar i trolig ensamhet, för när jag helt hippt som happt fann mig själv i Liedberg sa en röst (som visade sig till höra en kolbaserad livsform) "hej" och något annat jag inte han förstå. I Spasmer försökte jag få fram vettiga ord men dom blev mer riktade till mig själv och innehöll mest den...

Världen är upp och ner, men nu ska jag ta ställning mot dess eviga vilse ledning.
Mitt första steg är att börja se omvärlden med förakt. En ganska lätt sak då jag är lika rädd för människor i min närhet som jag är för en eventuell UFO-invasion. Anledningen är troligen att jag i min ständiga paranoia-cirkus föreställer mig hur allt och alla ska gadda ihop sig i något omåttligt klyschigt "Thruman show scenario" och tvinga mig att undvika den ljuva "tandborst-festens härlighet".
Det andra steget är att konsekvent bara lyssna på musik jag redan hört och känner igen. Nu sprudlar tex Neonbibeln genom högtalarnas membran. Detta tror jag ska skapa en balans som låser in mig på att nya scenarion bara egentligen är projektioner av en ovanligt illasinnad projektor.
Steg tre är, för tillfället (då jag inte kommit på något klurigare) att söka vidare vägledning hos mina vänner dansken och castilio de gredos. Vi får väll bara vänta och se vad utgången blir...

Nu :...