En bristande underhållning

Jag låter dagen till ära inte rubbriken tala för sig själv, hur mångafaciterad den än kan tyckas...
En tämligen vacker kväll på Ölands Skogsby bestämde sig en ung herre för att förmedla sig genom skribentskap i tangentbordsform. För det höga nöjets skull och för att på något vis sudda ut alla trista kanter hans internat rum, just vid det tillfället, tycktes rymma, rymde han ut i natten (kvällen).
Han hamnade hippt som happt i musikteaters egen pittoreska datasal, med medelanden om pappers återvinningen, en ensamhetens ihärdighet och datorer som tappert kämpat sig igenom snöstormar och sekelskiften.
Skärmen skrek plötsligt på ett aningen barockt och burleskt vis "Byt lösen ord, dumjävel!".
I skräcken för denna förmyndares syberspace-näve och i ovisheten över vad det kunde tänkas vara, pepprade jag frenetiskt in det nya hyroglyferna.

Resten är dyster satir och melankolisk random humor.

Mitt trådlösa nätverk kallar mig dum på dom mest invecklade vis man kan...

På torsdagens glada, och outhärdligt tidiga morgon, spatserade jag och mina två glada reskamrater ut från kära Ölands folkhögskola och in i något som var tämligen likt en buss.
Efter en omvägs sightseeing i Kalmar landsting bytte vi till oss ett tåg och en låtsas komfort som är att sitta still. I stilla frid drack vi kaffe i tågens olika restaurangvagnar för att på det viset kanske råka skymta komiker ur tradiga tv-serier och för att på något vis fördriva den tid som likt ett vampyraktigt monster höjde sig över vår axlar.
18 och en halv timme senare såg vi Luleås nyanserade mörker på en bushållplats totalt utan charm men med en in rullande röd volvo som tog oss till universitetet och en bäddsoffa med tillhörande grop.
Sömn sömn och sen ett prov i sceniska färdigheter. Bra men andra var bättre.
För att upprepa oss försökte vi ännu en gång fördriva tiden, den här gången på ett café med en korsordstidning och alla dom vuxenpoäng man kan få av den...

När sviter bryts.
Tio var det bestämt?
Det kanske är ett lagom abstrakt tecken.
Känslan är kluven.
En envis hes röst i mitt inre skriker:
"Låt inte denna idioti fortgå!"
Men jag undrar;
den händer av ett syfte, så låt den då ske!
Livet levs i nuet
man inte ska hänga upp sig på små saker.
Tillfällen är oändliga!
Dessutom;
var det egentligen meningen?
Från början...
Och var slutar det?
Kanske här...

Det är som om Seinfeld är kopplingen.
Grått nittiotal och småsaker.
Det är den vägen vi gå.

Någon förnicklad pappskalle har vänt upp och ned på hela mitt nygrundade imperium. En härlighet har gått förlorad till bekostnad av förakt och vanlig simpel "opepp".
"Varför" frågar jag mig om och om igen. Kunde inte klyshigheten bestå i en något mindre form? Eller åtminstone till den graden att jag slapp se herr paranoia åter dansa naken på mitt tankeväsens matsalsbord, allt mest likt en B-variant av Hair.
Det är som om något gnager djupt där inne bland outgrundliga tankebanor och annat skromt. Hela världen tycks ha fått en stor rödaktig stämpel tryckt över pannan med de klara budskapet "förakta mig". Min naivitet slår mig ännu en gång med häpnad och lyssnar förtroendeingivande till vad stämpeltexten har att förtälja. För att därefter vandra i blindo ut i mörkret som kallas "jag är så jävla less".
Anledningen finns inte, men ändå envisas tanken med att finnas. Eller anledningen finns nog, men jag gör mitt bäst för att gräva ner den i en tämligen djup...

Av en okänd anledning, som jag inte lyckats finna ens med ljus och lyckta, tänker jag summera årets alter ego på den vita bloggens bakrund. Det skall fattas kort:

Allt började i hällabackens lugnaste vrå och dess oroligaste sinne. Med svetten pärlande längs tinningens hysteriskt bultande puls fattades telefonluren, nummer slogs och vips var jag timvikarie inom äldreomsorgens heroiska väsen. I åtta månader fortsatte det. Genom att utradera eventuella bekantskaper och eventuell fritid jobbade jag mig fram genom livet. Kanske mest för att helt omintet göra tankar på framtiden och den ångest som brukar stå och knacka på mitt hems ljuva dörr.
En dag tog jag dock tag i mitt sprattlande öra, skickade ansökningar till en annan framtid lite mindre besudlad av avföring. Åkte på ett korståg genom Sveriges tre hörn med Totte som vapendrager. Blev intagen och första reserv. Öland var det bestämt? Road trippade genom Skåne land och...

Det här är en sån där dag som jag aldrig riktigt insett varför finns.
Den här gången kan jag dock inte skylla dess missöde och olycka på bakfyllans hiskeliga monstrum (den/det har ju allt som oftast en "dagförstörande-böjelse").
Det är mer som en paus, en stor och respektingivande sådan... och med ett hysterisk eftertryck.
Inte helt negativt, men jag kan heller inte se den stora charmen med att tillbringa dagen med att åka bil mellan olika punkter...
Rättning: försöka åka bil mellan olika punkter. För eftersom jag ännu en gång upprepar mig och glömmer det ack så viktiga koffein beroendet på en spik bredvid mikron, utdelas det ack så påtagliga "vad-heter-jag-och-vad-gör-jag-för-tillfället-epelepsi-tillståndet ut.
Följden är att jag lyckas med mästerverkat att köra fel inte mindre än fyra gånger i det högst minemalistiska och funktionella Bollnäs.
Det är faktiskt så illa att den gode Davids GPS skulle se sig så besegrad och slagen att den helt enkelt skulle...

Anna....
Jag blir inte klok på helheten och mitt agerande är ungefär lika torftigt som en uttorkad fyllerist.
Väldigt bokstavligt just i detta nu...
Finns det något klychigare än att fråga varför någon ignorerar en och få svar på frågan? Hur går man vidare? "Oj, hoppsan, hela grundstenen för mitt påbörjade samtal fick en smekande örfil och dundrade ner i helvetesskapet bara för att jävlas, men... fint väder?". Det är ett sånt hysteriskt underläge och ända envisas jag med att fortsätta nöta det hela till tjatighetens yttersta kant. Är det någon typ av skum böjelse för att få stryk i diskussioner av sig själv?
Förvirrande

Jag tror jag tänker sträcka mig så långt att jag utser gårdagen till den sämsta utgången jag varit med om. Det värsta är väll att det inte är en så där klassisk överdrift för att försöka få sympatiregnet att dundra ner från en moloken himmel. Det är nog så sant så att självaste saningsserumet druckit upp sig själv bara för att...

Jag känner att mitt, för tillfället, halvtaskiga humör kommer påverka detta inlägg, men men...

Julstämningen försöker enträget slå sig förbi hinder höga som alpiskabergskrön.
Ända sedan jag kom innan för dörren har den jobbat på en lösning.
Jag vet inte vad det är, men trots "dan för doppare dan" känns det som det lika gärna skulle kunna var en neutral dag i november. Det enda som egentligen skiljer är att mor och far placerat ut små rödklädda dvärgar på dom mest överraskande ställen, släpat in ett hysteriskt doftrikt träd i vardagsrummet och att det eviga "julkriget om familjens enda nätverkssladd" har återupptagits.
Av den anledningen sitter jag nu i soffan och förtvivlat genomlider bingo lottos juliga hemskheter genom att begrava ögonen i macbookens vita skrivprogram. I bakgrunden hör man dock de eviga mansnamnen och siffrorna upprepas som en psykotisk ramsa, lite lik Clockwork oranges elchocksterapi. Kanske kan den leda till att jag blir en bättre människa,...