En bristande underhållning

Jag dricker kaffe, hatar solen i all sin prakt, lyssnar på hårdrock och är så hopplöst förälskad...
Det här är kanske inte vad jag brukar göra...

Men min dam från Sveriges framsida har återvänt till trakterna av "fesk och gött" och jag vill bara gräva ner mig utom synhåll för saknadens outtröttliga vålnad.
Som om det inte var nog så gör nattjobbet sig påmint, jag kan inte mina repliker till Sägensafarin och huvudvärken och halsontet har roat sig med att bygga en Älvsborgs fästning i min kropp, .

Jag roar mig med andra ord med att vara ganska ynklig för tillfället...

Jag tänker tänka lite på Bob Hansson och helt osvenskt försöka dansa en regndans för att åtminstone få ett tillfälligt slut på den svenska sommaren...

Puss puss

PS CSN säger: du får pengar. Wendels... Nice nice! DS

Där, i det dunkla ljuset från avlägsna gatlyktor och midnatt solens sken, marscherar han fram.
Med armarna i vädret, som ett tack för konserten han precis tror att han avklarat, och med huvudet lätt framåt lutat, som om avslutnings låten var främling.
Men framför allt: fram buren på ben, som inte riktigt var överrens med varandra om riktning...

Midsommar nattens fyllesafari var, så att säga, oändlig
Vi hade högstadieklasskompisen som hoppades på lift i Hällbo...
Och killen vid Hårga som precis insett att spriten tagit överhanden och i stället för att klättra upp i en tall började studera sillen vid vägkanten (från fel sida magen)...
Och slutligen killen i Segersta som på alla sätt och vis försökte döda sin cykel med hjälp av diket, med anledningen att den vägrat sluta leka rodeo...

Jobba midsommar är underbart!
- Jag tjänar stora pengar
- Jag köper ingen sprit och gör då inte av med pengarna som jag annars inte tjänat.
- Jag slipper bakfyllans evinnerliga...

Jag så otroligt oinspirerad i största allmänhet att jag väljer att försöka värka intressant i textform...

Den här dagen började med att en vänlig själ från hemtjänsten ringde och väckte mig med frågan om jag kunde tänka mig att bli fotograferad av en annan vänlig själ för ett vänligt ID-kort omvårdnadspersonalen tänkt lägga sig till med.
Naturligtvis blev jag så lycklig man kan bli av detta uppvaknande och tillbringade 20 minuter med att lära mig dansa charlston på händerna.
Det hela rullade på med att jag åt frukost, tänkte på mitt feta hår och dess besynnerliga doft och om man faktiskt kunde bre mackan med dess innehåll. Den inbördes diskussionen avbröts av en fatal längtan och oro över Tove i Göteborg... "Hapu hapu" suckade mitt inre...

... och där avbröts jag igen av lappsjukans infernaliska monstrum!

Jag har så mycket lappsjuka just i detta nu att jag knappt kan sitta upp, inte stå inte ligga bara förskjuta allt som finns och längta efter att få...

För tillfället och för mitt eget höga nöjes skull har jag precis ätit upp samtliga nagelband i nervositetens ständiga jakt på lindring.
Hela den här veckan har varit ett enda parkinsonliknande tillstånd och jag vet inte hur i hela Hälsingland jag ska bli av med det!
Allt började med att jag återvände från en viss ö jag tillbringat 9 månader av mitt liv. Väl hemma i de idylliska skogarna och lappsjukansmekkat började en vag insikt nå mitt förtappade sinne. En röst långt från fjärran började skalla med tilltagande styrka och precision:

"öva öva öva ÖVA ÖVA ÖVA du har sökningar om mindre än en vecka"

... och så har det fortsatt: Jag har övat på samma två envist enträgna monologer och samma två sångbara låt val och rösten har ringt likt en enträgen skolklocka i öronen.
Planerna på att helt enkelt förklara mig mentalt instabil och uppsöka passande vård för detta har aldrig varit så starka. Men om ca 2 timmar åker jag till fiskekyrkans enda sanna...

Öland tog slut...
Så stod jag där, med ett rum mest likt en skokartong, mitt liv i lådor och 20 fd klasskamrater med gråten i halsen. Muntert!
Men inte under någon längre tid... Vips var bilen full och jag på väg över Ölands bron, på väg hem de 750 km, för sista gången.
Om man levt så när inpå människor, ständigt haft någon att umgås med, ständigt behövt dela toalett och ständigt förbanat det gemensamma köket med alla besvärjelser och svordomar som det svenska språket kan uppbringa, så är det konstigt att komma hem till Kilafors. Det är som om någon dragit ur huvudsäkringen i världens proppskåp.

Men dom har ju byggt ett nytt Konsum::

"Det känns ju som att man är i storstan!"

Och det är klart att om någon smäller upp en stor låda med en tillhörande gigantisk parkering så börjar orts befolkningen undra.

Allt börjar landa nu i alla fall, och det kan ju inte annat när insikten om att jag faktiskt inte ska bo i skogsby mer har fattat en kofot och...

NY DEMO!

Lyssna och njut!

http://www.myspace.com/internationellevalter

Torsdag...
Bara det låter bekant... har jag inte börjat en mening på det viset förr och, tro det eller ej, misslyckats?
Jaja...
Ett djupt andetag och...
Jag har: monologångest, sångångest, trötthetsnöja, kaffesug, ölsug, hål i strumporna, en finne i örat, en ovilja att flytta, ett behov av att packa, två månad av arbetslöshet och möjligen fler om sökningsångesten paralyserar mig. Dessutom borde jag raka bort mitt hobby liknande skägg...

Det här med pessimism så att säga...
Inte lätt att heta Jonas och bo på en ö...
Jaja...

Det är tur att såna där Tove finns
och det är tur att bror min kommer och gör livet till en lite lättsamt salig röra
och det är tur att jag har gjort klart projektet.
och det är en faslig tur att världen inte lyckats med projektet att gå under som den så innerligt verkat pyssla med.

Jaja...

Hej bloggen!
Jag har i veckor långa, tragiskt nog, glömt dig i en ovanligt skitig vrå bakom tvättstället. Hur det har hänt är jag inte riktigt säker på, men jag ber på mina bara (men ack så blåmärksberikade knän) om din förståelse för min glömska.
Jag tror dock att han amor har en vitsig pil med i spelet...

Denna vecka tillägnar vi dansen, dansen och blåmärken, träningsverk och tröttglädje, som åstadkommits av dans.
Jag tänker inte (som jag annars har en så stor fallenhet för) sväva ut i en lång besvärjelse om de olika vinklarna i veckans drama. Utan jag nöjer mig med att konstatera att det var så där nice som saker kan vara på Ölands Skogsby.

Som leder in på att tiden rinner iväg...
Det är lite som att den jagar en hela tiden.
Inte en lugn stund!
Hela tiden stressande in på det som ligger efter nuet.
Som om världen en dag skulle gå under...
Om 16 dagar är ö-livet över och jag får åter vandra i de Kilaforsiska skogarna med funderingar om vad...