En bristande underhållning

Doktor Kosmos ord får lyda om manen som förr bar sjömansskrud. Men ändå, helheten var trivsam och ångern över min närvaro håller sig borta. Nu kan jag dessutom med skallande stämma förklara att jag minnas sett herrn framträda, vad det ska vara bra till vet jag inte riktigt...
Men åldern börjar nog ta ut sin rätt för charmen i att vässa armbågarna, skrika sig hes och svettas med poppare är inte lika tydlig som jag inbillar mig att det en gång var. Ta Arvika: Solen glödde och brände sönder allt i sin väg, SMK spelade och ett hav av lagom berusade människor dansade kängdans, ramlade över varandra och försökte frenetiskt sjunga med i dom pitchade tv-spelsmelodierna. Och det var bara helt jävla underbart och euforiskt!
Kanske Mr Göteborg är svår att jämföra med blipblop men ändå.
Och han har, till skillnad från dom, en lyrik som stundom är banal och låtsas pretentiös och stundom bar tränger in i det för länge sedan åsido lagda pophjärtat och får trumpeter att...

Nu jävlar!

Den här bloggen håller definitivt på att sjunka och jag vet inte om min fallande vokabulär har vad som krävs för att få den upp den ur förvirringens världshav. Ordförrådet börjar nog långsamt urholka sig själv för att ge plats åt stegkombinationer, andningssvårigheter, teatraliteter och låtsas-ångest.
Det hela kanske borde ses som en räddning från internet och dess förvirrade beroende. Eller så är räddningen att jag komiskt nog har bosatt mig i en gruva (med den fria och smått burläska översättningen "the love cave") som inte helt överraskande saknar internet, men som kryllar av sniglar och välvilliga groddjur.

I mellanrummet tänker jag på öl, en ren konsekvens av att jag jävlar i mig bestämt mig för att avhålla mig från denna fantastiska dryck och alla dess trevliga släktingar och biverkningar. Inte för att jag på något sätt tänkt mig en vit värld, utan snarare för att se om jag är i stånd att leka gymnasiet och gå på fester och låtsas...

Göteborg har intagits, lådor har opackats och Wendelsberg har bestigits...

Nu har förkylningen (icke att förknippa med svin) dock gjort entré och har till och med börjat en smärtsamt hostande sorti.
Jag lindrar det med motsägelsefullt lyssnande till "Trubbel" (i det glada studiesyftet), hinkar te och sörplar fräsande illasinnat C-vitaminbrus. Ack och ve!

MEN

Showandetsvärld jazzar vidare på ett högst inbjudande vis!

Tata...

Regnet öser ner likt ilskna hårnålar på vift.
Dagens plan löd: rör lite på dig! Bara lite lagom, så där så att magkänslan och jojjo-bantningen (sanslöst roligt ord) får sitt, men kanske framför allt för att jag ville få en chans att lyssna igenom alla EST-skivors sväng och Fleet Foxes-låtars sköra stämsång...
Nu blev det uppenbarligen inte så, så i stället borde jag kanske ta tag i det här med att plocka isär mitt liv och lägga det i fina kartonger för vidare transport till Sveriges framsida... Men om man tänker en stund på det, så inser man att alternativ A är så otroligt mycket trevligare än alternativ B, att alternativ B går och ställer sig i skamvrån och drar en dumstrut långt ner över öronen medan alternativ C helt plötsligt gör entré på den obskyra scenen:
Paralysering och blogg skrivande...

Ack och ve

Det kanske var tur med tanke på att helgens natt-jobbande har fått min dygnsrytm att ansluta sig till hare krishna, vilket i sin tur har fått mitt...

En dag återvände jag hit.
Solen lyser, mina axlar är röda och min bror har ställt sig i det militäriska ledet och på kuppen förlorat allt sitt hår. Syster yster ska börja i sjunde klass och det känns som om tiden har hittat snabbspolnings knappen! Herre Gud och hjälp! Gick inte jag i högstadiet alldeles nyss? Luktade illa, misslyckades med kärlek och misslyckades med att hitta såna där coola mjukisbyxor som alla hade...
Det ryktas om tranan, men människor som var små sexor när jag äntrade 9ans respektabla position har helt plötsligt fyllt arton och ger mig åldersnojjor genom sin blotta närvaro. Tur att jag inte är nojjig av mig...
Och Tove är på tok för långt bort! I alla fall från Kilafors och dess stundande arbetsamhet... Saknad och kärlek och ack och ve...

Nu räcker det!

Nu sitter jag ensam i en lägenhet i Majorna med en torftig skål fullkornsmakaroner och sweet chilli sås och undrar vad sjutton jag ska fördriva dom kommande 3 timmarna med... Jag brukar ofta tänka liknande tankar i liknande situationer och få ett liknande svar.

U2 spelar visst i kväll, Göteborgsposten varnar för svårframkomlighet. Jag tänker gå på bio vägg i vägg och bulta frustrerat på salongens innertak om irländarna blir för högljudda. Kanske förtal det faktum att jag glömt att dom skulle spela och att jag därför står utan biljetter...
Det blir den andra spelningen jag missar på två dagar. För se kära läsare, jag var i det pittoreska ramsvik med en dålig magkänsla, kallad ture, som följeslagare (som jag nu har dödat med en trubbig sked). Där en gammal klasskamrat skulle stämma upp i taube, med en nybliven bollnäs bo. Men följeslagare ture var bitter... Jag fick i alla fall prova det här med att sova med fötterna genom ett fönster, alltid något!

Tove...

Om en timme rullar den sista natten i hemtjhänstens tjänst igång. Inte allt för spännande den här gången heller... Faktum är att de senaste sju dagarna envist har försökt ta kål på mig på de mest fantasifulla sätt.
Eller?
50 timmar jobb var det visst... kan det vara 56?
Det rymmer inte så mycket mer fantasi än konstiga larm med allsköns budskap.

Som paus underhållning? Lappsjuka...

Men så lite Sme-Pär fascism att garnera levernet med. Skrämma folk. Måtte Ljusnan vara barmhärtig med mig...

Snart väntar Götet och sin dubbelt positiva bemärkelse.

Haleleluja...

Hårdrocken börjar lämna den Kilaforsiska träskmarken. Eller i alla fall den träskmark de 8000 hårdrockarna har lämnat efter sig. Men någon charm är det med det hela. Som Tomas sa "skulle jag vara 10 nu och se det här så skulle jag ju vara fast".
Själv började jag festivalen med att köra sick sack mellan alla nit/läder-människor och nyfikna bybor i hemtjänstens tjänst.
Jag mellanlandade med att fylla mig själv till bredden med alkohol i alla de slag, knäcka några campingstolar, dansa kängdans i leran och slutligen, med en langos i handen (som jag betalade med en hundring utan att få växel) stapplande i sicksackmönster de 500 meterna hem till mig, med en högstadievän muntert flinande på avstånd. När jag väl vaknade morgonen efter var världen inte vad den borde vara och jag hade glömt mobilen i de överblöta och leriga stuprören. Hejdå W850i. Vi skola sörja dig och din 2 1/2 åriga tjänst.
Sista dagen såg jag konserter, för variationens skull och för att försökte...