En bristande underhållning

När jag för ca en månad sen, med skälvande fingrar, öppnade internetbanken och satte in dom smärtsamma 700 kronorna på Preforming Art Schools konto anade jag, helt överraskande nog, ingen oråd.
En månad senare sov jag en sån där natt som man inte sover utan spenderar timme efter timme med att rulla från sida till sida och skicka egen komponerade svordomar i riktning mot klockradion. Men så vaknade jag, plågade i mig en frukost och åkte till järntorget.
Sen blev allt svart (sjung tills du skriker, tala tills du kvävs, dansa tills döden skiljer oss åt och allt med det största leende du kan hitta)
Därefter vaknar jag upp och ett sms med avsändare dansforum förtäljer att "jag gått vidare till dag två, träna på koreografin eller dö" (fri tolkning av original sms:et). Så jag satte mitt liv på favorit i repris, upplevde en liknande natt med tillhörande morgon och fick ett likadant sms lagomt till whiskeyn under Tovespappasöverrasknings50årsfest...

Nu går den tredje dagen...

Bakfyllan har bitit sig hårt fast i mitt nackskinn, svingat mig några varv i luften för att sedan förklara att släppa taget inte är något vettigt alternativ... Så nu sitter jag här åter i gruvans alkoholförbjudna land och väntar på förändring, välmående och ett gigantiskt mirakel (vad det nu kan vara).

Självbeskyllningsfaktorn är dock hög... Först ett infyttningskallasande en fredag av den högre digniteten, där slutet blev bland äkta schteekare på Avenyyyn. En upplevelse i säg.
Och sen en lördag i Bjärnums grå industrimiljö, upplyst av umgänge och jam, men förrädiskt blandad med rosévin och dess allt för höga alkoholhalt.
(I mitt nuvarande skick kan sägas att en hederlig 3,5:a får mig i duktigt gungning och en starköl nog skulle vara kapabel att sänka mig i en inbjudande snödriva).

Det blir mest fylleberättelser märker jag... jag får skärpa mig...

På vanligt maner åkte jag med SJ hem till de Hälsingska skogarna, blev regelrätt försenad men gladde mig åt tågets härliga bäbisskrik (vad har jag gjort statens järnvägar!).
Men det är helt enkelt värt 7 timmar tågtristess att komma hem.
Och checklistan avklarades:

- Alkohol för att kompensera NTO
Dvs medlurad på oanat trivsam förfest hos mannen med studentstads-namn, kulminerad av hård rockens falsettskrik och marinerad med öl. Vidare till fågeldans där arga män med skägg skrek sina lungor till bristning medan jag själv drack whiskey för att på något vis försöka smälta in… Tills jag insåg mitt misstag, vinglade i väg genom snö och dundrad in på max där jag mottog strippsmatning av studentstaden och dess flickvän medan högstadiets klasskamrater förklarade sitt hat för kyla och hårda män med skägg.
- Skidåkning
Helt enkelt skönheten i att kasta sig ut för en backe med välformade plastbitar på fötterna och vinden frustrerat skrikande i...

I Lothströms retro fina lägenhet tog jag med hjälp av Thomas itug med stordåd.
Sen slet jag med att inte låta demensen ta överhand med det vi kommit fram till

sen...

Jag gick vidare till andra provet på Malmös scenskola!
Världen skrek av lycka och i en hel vecka gick jag runt i en ljuv dur-melodi, framhävd av ett gäng tecknade disney fåglar.
Sen ville jag bara strypa en liten bäver när jag satt där en minut över tolv på en toalett i Majornas musikenshus och insåg att telefonvarar rösten inte sa något nummer mellan 337 och 342.

Hybris...
2 är inte hela vägen till 4, men nästa gång då jävlar!

Och nu väntar halvhjärtade försök till artist-utbildnings-sökande (vad ska jag där och göra).

Klyshighet att lyssna till:

http://www.youtube.com/watch?v=FyeQU8NYtwY

http://www.youtube.com/watch?v=3I2cEzLw9So

Min jul började i stillhet på Göteborgscentral:
- Så här är det, vi har tappat bort ditt tåg, sa konduktörinnan på perrongen. Den goda nyheten är att vi har hittat de igen, den mindre bra är att det är i Stockholm... Men det här är din lyckodag; vi har fixat ett ersättningståg från andra världskriget med tillhörande golvdrag.
Jag klev på, kom till Stockholm precis innan mina tår tänkte hålla sitt avskedstal.
Väl där:
- Ditt tåg? Jo det är här, men vi har tyvärr inget spår ledigt. Ni får vänta.
Så jag satte mig lugnt med ryggen mot en pelare med god utsikt över avgångstavlan med texten "preliminäravgångstid", köpte en kaffe och höll mig för skratt.

(för den som inte vet vad "preliminäravgångstid" innebär så betyder det "Sitt och vänta medan tiden rinner som sand mellan dina glesa fingrar och du börjar tänka på olika mordvapen"),

Efter tre timmar av stirrande på en tavla tillsammans med femhundra andra med samma bittra öde blinkade tavlan till och...

Ja...
Då tänkte jag skriva...
Hur gick det här då?
Borde jag byta mitt tangentbord mot ett piano och plinka in ett stycke musik med undertexter, eller varför inte bara ge upp och inse att det här med fantasi faktiskt tillhörde tonåren och att jag nu inte ägnar mig åt sådant.
Nu är jag vuxen, vips var jag sambo utan att någon visste om det, till och med jag själv blev så chockad att jag började fantisera om villa, bil och hund. Men sen kom jag på att jag är allergisk mot pälsdjur. Istället började jag förvirrad inse att det är såhär det är att vara ensam, fast världen snurrar som en karusell på bärsärkagång och människor trycks ihop i trånga internatskollektiv. Det är underligt... Det har ju inget med kärlek att göra, eller sambodelen eller med hundar som heter Rufus och som aldrig kommer att bo i min villa med tillhörande volvo, det är ensamhet. Bitter och tyst. Men den är ju bara nu. Den är väll lite starkare just nu när jag sitter just ensam, i bara handduk...

På något vis har min fantasi helt obemärkt flytt till en ö i stilla havet, där den nu nöjsamt sippar på en paraply drink medan den iakttar mig och mina tappra försök till utsvävningar utan fantasi via webbcam...
Tragiskt kan tyckas och jag instämmer väll i bifallen samtidigt som jag bittert inser att det är lite patetiskt att sörja bloggmässig skrivkramp. Så jag nöjer mig istället med att vara bara bakis, stället för att vara bitter och bakis.
För bakis gott folk det är något man blir efter att ha intagit x antal Tompa Lompa-drinkar och sedan sovit på saken. Att jag inte förtår liknande scenarion skyller jag på en ö i stilla havet. Kvällen var dock fantastiskt trevlig. Så varför ens låtsas klaga?

Förtillfället och förövrigt befinner jag mig i Kilafors, ett utmärkt ställe på vår blå planet om man vill uppehålla sig med att göra absolut ingenting, få lappsjuka och äta pizza för att döva ångesten. En sysselsättning som för övrigt är grovt underskattad...

"Med gråten någonstans mellan maggropen och halsmandlarna kånkade jag min faders spätt och spade upp för bergets och dess sälla jaktmark. Jag var 8 år och luften tycktes ogästvänligt mild på ett tragikomiskt sätt. Så som den bara är en september dag i Hälsingland. Framför mig såg jag min faders gestalt bärandes med vördnad kroppen, inlindad i filten den alltid legat på i livet.
Efter ett tag nådde vi platsen far valt ut och vi började gräva. Djupare och djupare för att inte djur med aptit för död skulle få några dumma idéer om mat. Gråten steg och stor bölet bröt ut i fontäner över mina kinder medan jorden skyfflades och stenar rullades undan.
Långsamt sänkte vi ner vår första hund i hålet. Väl i båtten var det som att den låg och sov på sin filt.
Under vägen tillbaka till bilen lyckats jag hejda gråten något, men inte helt och under tystnad och snyft klev jag in i bilen. Vi satt bara där och stirrade ut genom bilrutans skogsvägsvy framför oss. Men så...