En bristande underhållning

Vad händer
vad gör jag
vart ska jag
varför
varför
varför

Allt blev plötsligt en enda stor osmaklig soppa (antagligen av ärt-typ). Hur kan små saker bli så stora att dom exploderar och sprider sin ilska över allt som finns? Man skulle haft en liten snubbe i bröstfickan vid namn torsten som hade svar på den och andra frågor...
Världen är fuckat upp sig big time.
Borde man fly hellre än ila fäkta?
Gömma sin sabel i en höstack och springa tills blodsmaken tar över hela sinnet, allt?
Jag vet inte, men tanken låter så lockande för mitt konflikträdda jag, eller konfliktskapande jag, eller oförmögen-att-göra-något-åt-min-situation jag så allt börjar snurr runt. Kanske en bakfyllepirruet i all sin flärd skulle lösa världens problem, rädda någon gruvarbetare, mata de hungriga...

Det kanske är dags att ta ställning...

Nervositeten börjar sprida sig...
Man ska följa den gula eller den blå farthållaren, men får inte dricka för mycket, men vad du än gör drick inte för lite! Då säger hjärtat Hej hopp och stopp.
Ät kyckling, med ris, inga tunga såser, ät inget närmare ät 4h, ät kolhydrater som en galning dagen innan, spy inte!
Drick utspädd sportdrycks sponsrad av gatoray (utan tillsatser).
Bli galen innan du sprungit en meter, packa dit pick och pack och spring allt vad du har bort ifrån Stockholm.

Det finns så många strategier att välja på.

Fucking dagen D! Överlev!

Klockan var 03.30, i halvmörker och i ett sömndrucket, nästan berusat tillstånd, stapplade jag och totte ner till bilen som skulle kunnat varit en Volvo (men som nyligt blivit utbytt mot en tysk fabrikör).
Några minuter i 100 knyck längs Hällbovägesn slingrande gestalt och vi stod på Bollnäs station och stirrade på den ivrigt blinkande skylten "NY AVGÅNGSTID".
Så där härligt pigga som vi var, nu när det visat sig att vi skulle missa vår anslutning i fjollträsk, satte vi oss på och skådade Bollnäs citys oanat groteska skyline.
Men så!
Tåget som skulle gått innan vårat, hade dragit på sig en timmes försening och rullade nu in framför våra ögon. Och som om det inte var nog gick det raka spårat ner till Götet. Konduktören sa på sömndrucken norrbottniska att det gick väl bra.
Så vi satt oss och knoppade in.

Nu är Götet intaget.

Jag ser detta som ett tecken på att Statens järnväger ändå, långt där bakom alla missade tåg, förseningar och allmänt illasinne...

50 timmar so far den här veckan, men i natt vankas det tio sista och frihetens lockrop börjar ljuda. Jag vet inte riktigt vad jag menar med detta bissara uttalande, men allting känns väldigt lätt, lite halv-knarkat och rosa-moln liknande...
Väskan är packad och idag ska jag åka till den stora staden för att äta onyttigt och skriva ut biljetter som jag i sista stund insåg att inte var utskriftsbara i hemmet.

Och imorgon, god damn!

Ett orosmoln: Hur fan regisserar man själv när man i månader gått och tänkt att jag i en vrå skulle kunde beskåda det hela och på utvalda ställen kasta gliriga anvisningar och kommentarer. Men nu har hela ansvaret fallit på mina tunna axlar och herr atlas inser sakta men säkert att hans himlavalv bekymmer inte är så farligt i jämförelse. Än är det visserligen inte försent, inget besked har getts till någon om något i något avseende... men vem försöker jag lura? På måndag, då jävlar! ... Eller innan jag kommer hem från götet! .... Iaf...

När alla pensionärer plötsligt bestämmer sig för att "hejdundrandeidej vad kissnödig jag är" och lyckas trycka på larmet samtidigt då är det inte helt lätt att leva. Om man dessutom finner sig själv vid kl 03.00 snåret med två larmtelefoner, istället för den sedvanligt ensamma, då börjar självmordstankarna hopas...

Larm larm larm

Hela natten har jag sprungit i trappor, följt pensionärer till och från toaletten, slängt dom i säng, hittat dom nakna i korridorerna, blivit kallad gubbestrutt, fått beröm, fått svaret "nä jag har inte larmat" ca 400ggr, blivit uppringd av tjatet "när kommer du", druckit ca 10 koppar kaffe och slutligen ätit ett grönt äpple.
10timmar, jag kraschlandade i min säng likt en nedskjuten superhjälte med ena arm framför den andra, vaknade kl 14 i exakt samma position... Trötthet har precis fått en ny bissar betydelse.

Bara 50 timmar kvar den här veckan...
Sen väntar GBG, god damn!

Denna mother fucking jävla tisdag har förflutit i lappsjukans tecken och med tristesmonstret torsten hånfullt skrattande på min högra axel.
Ett tag såg jag ljuset: "jag ska springa mig trött och glad!"...
Tröttheten kom, men med tanke på att jag knappt orkade springa hem efter att ha vänt efter en tredjedel av min runda så vet jag inte hur lyckat jag ska anse att det hela var...

Men nu jävlar!
3st 2.1or inhandlade, nationalteatern sprakar ur högtalarna och nymans pöjken står i duschen. Nu är det fest!
Det är vad nöje är när hela midsommar helgen används till att arbeta häcken av sig på hällagården och att fylla ut fritiden med att bära lastpallar i skogen runt knuppbodarnas fäbovall.

Men som sagt, nu jävlar!

Jag har sommarlov!
Det är en mycket underlig känsla...
Det är visserligen inte så länge sedan som studenten rullade fram med körtelfeber, odrucken champagne och tårar. Begreppet tillintetgjordes iaf på obestämd tid. Men så nu, en två årig utbildning och jag kan faktiskt kalla hela sommaren ett "lov". En studs inrejubel, snabbt avlöst av insikten att glädjen skulle vara lite större om det faktiskt hade varit ett lov. För rent teoretiskt skiljer sig inte sommaren alls från tidigare somrar:
Jag tänker som vanligt jobba häcken av mig i hemtjänstens ädla tjänst, sommarteatera i knuppbodarnas skönhet och dricka sprit så fort jag kommer åt.
Dvs, det som gör detta till ett lov är att jag VET vad jag ska göra nästa termin. En lite känsla av banal trygghet. För vips kommer det ha gått ett år till och man får själv genomlida tvåans avskedsångest och arbetslöshet.

Som den gode niklas olsson en gång sa i 9ans gymnasievals panik (något omformulerat)

"Estetiska; raka...

När jag sitter här, snörvlande och nysande på finaste sätt och med ett hårsvall av smör och olja så kommer inspirationen. Om det har att göra med matlagningsfett, sjukdom eller ren sysslolöshet är inte väsentligt...

"Du är inskriven som 8 reserv och vi hör av oss efter 21juni om det blir något"

Jag är så där oförskämt nöjd med mig själv. För när man söker med inställningen "jag slänger 700kr på att prova på nervositet upphöjt i 7" och sen inser att man lyckats ta sig igenom hela skiten med livet i behåll och dessutom fått ett tröstpris så är lyckan gjord.
Och när jag dessutom tillhör kategorin av människor som har svårt att välja från vilket håll jag ska rulla ur sängen, så uppskattas tillfället att inte behöva bestämma själv om jag ska plugga vidare på Wendelsberg eller inte.
Nu kanske det låter som den bittraste undanflykten någonsin, men men...
(Vidare är det skönt att slippa välja om jag vill bränna 128000-fucking-jävla-kronor på en...