En bristande underhållning

De tre senaste midsommarnätterna har jag patrullerat Kilafors sommarljusa gator i hemtjänstens tjänst.
Sett folk spy i dikeskanten,
sett människor cykla i diket,
sett människor leka örn mitt på riksväg 83.
Allt på det där "svensk-sommar-vackra-viset" och min avundsjuka har inte vetet några gränser.
Så nu när mitt schema dök ner i brevlådan på simhopp-vis, tänkte jag "NU DJÄVLAR".

Men väl i den Kilaforsiska hemorten visar det säga att alla har flyttat.
Allt slutar med att tre herrar slår sina kloka ihop, lånar en stuga i längs bergvikens strand, köper sill och sprit och inväntar sommarnattens dekadens.

Korvfest, önska oss lycka till!

Jag kom på en slogan till mitt nuvarande tillstånd (eller jag snodde den från två håll).
Helvetet på jorden, hur har du det?

Välkommen till min värld och den guidade tur som ska föra dig igenom min pittoreska vardag!
Till vänster ser du ett blodbad alla fjolträsk, som lagom kryddat med ilska och hämndlystna hålls tillbaka av ett får, som jag valt att kalla torsten, som i sin tur mest är ett får (men han är grym på att hålla saker tillbaka).
Till höger kommer nu den stora ångestgropen och lite längre fram kan man se ett plakat med texten "Ta mig till havet".
Och nu när vi börjar närma oss kärnan, the big thing, majakalendern bryter vi för reklam från vår huvudsponsor: en överkörd grävling doppad i choklad.

Kort sagt: Jag mår bajs...
I liknande stunder har jag insett att det finns två vägar att ta för att minska avföringskänslan.

1. Skriv en lagom blödig och sentimental låt, som helst ska ligga utanför ditt register.
Spela in den med ett konstant brus i...

Man skulle milt kunna säga att världen slog ett varv runt, landade på huvudet och kände ångesten det innebär att vara "upp-o-ner-på".
Med svartfärg i mitt sinne ska jag nu knalla vidare, hur det nu ska gå.
Jag minns förra gången uppbrottets timma slog, det var mer ilska, mer väntat. Nu bara uppriven, chockad. Om det ändå bara var så att saker tar slut, men det tycks mig som om jag dessutom står besegrad, överträffad.
Visst, jag erkänner, saker och ting har inte alltid varit på det bästa viset. Hårda ord har kastats med slunga, bitter tystnad och sömnlösa nätter. Men att det nu, när allt varit frid och fröjd, då ska åskan smälla en över käften...

Ack o ve...

Det kommer att vara en gråstens-fest över bröstet på mig att tag framöver.

Men det blir PAS.

Jag tror att jag kan dra mig till minnes att jag gjort roligare saker i mitt liv än att sitta på Bollnäs station kl 5 på morgonen och vänta på tåg, som så många gånger förr tycks hysa ett abnormt förakt för att komma i tid när jag är inblandad.
Jag börjar spekulera i om det faktiskt är så att jag har gjort SJ, banverket eller Tågkompaniet någonting, då dom så ofta, på enad front, går mig emot. För så här mycket motgångar som mitt senaste tågresande har haft det är fan inte mänskligt! Jag har ju inte varit i tid sen Sundsvall brann. Om jag ändå kunde komma undan med 10 min, men dom ska ju alltid, som nu, dra på med 2 timmar och 13 minuter!

Bajs bajs bajs

Jag har fått jobb i alla fall! Nattpatrullen skall ännu en gång få njuta av mitt fantastiska sällskap och Kilafors får drass med mig en sommar till som oträffbar och upptagen arbetare. It's nice!

05.25
Nu kommer tåget snart.
GBG hare we go...

It's been a while

Det börjar likna livskris... Jag har trallat runt och tänkt att allt skulle gå som planerat. Det jävligaste är att det har gjort det, tills nu:

Jag sökte Astrid Lindgrens Värld med största nöje och en än större passion för att spela sagofigur av vilket slag som helst egentligen. Jag blev kallad till audition, 600 blev 200. Jag gjorde första provet, 200 blev 80, lyckan visste inge gränser!
Men så 80 blev 10, och allt var inte lika roligt längre, pumpen.
Jag läste mailet i trappan upp till teatern. Det är få gånger jag varit så besviken och tom.
Men va fan, det går fler tåg! Det är ju intag nästa år igen.

Jag sökte Malmö scenskola, fylld till bredden med självförtroende sedan förra året då jag gick vidare till andra provet utan att egentligen anstränga mig.
Men när man av ren snålhet beslutar sig för att dissa vandrarhemmet och istället sova på en soffa i ett kollektivs vardagsrum där den siste går och lägger sig kl 3 (efter seinfelt)...

Det kanske är synd att vara bitter, men vad ska man annars ta sig till?
Min abnorma julaftons längtan slår alltid tillbaka så här på dess bakfylledag. Det är ju ett helt rackarns år kvar till nästa julmatsdekades, klappfrosseri och allmänt julhysteriserande.
Ack o ve! Va ända in i Hälsingland ska jag nu ta mig till? Finns det något att leva för egentligen nu?
Det ska förstås vara öldrickandet för öldrickandets skulle som i kväll sker på bästa sändningstid. Mina tidigare erfarenheter av denna dag är:

Jogging mellan olika förfester för att tillslut springa Ihop med otrevliga människor. För att kompensera dricker jag allt jag har fortare än jag någonsin gjort, äter på max, spyr vid torsberg.

alt.

Blir övertygad om att "gå på diskotek är sjukt ute, följ med till random lokalfest på rehn där du inte känner någon mer än mig". Inse att här känner jag ju ingen och pulsar i två decimeter nysnö och 20 minus till tranan. Drick för att kompensera kylan. Går på...

Jag har två sätt att skriva.
Det ena är SJ.
Det andra är fylla.

SJ tog mig hem, med endast en timmes försening.

Fyllan var glöggkväll. En fantastisk mängd förtärdes och Lothströmska hyllningslåtar klingade för första gången. Bror min ringde och lät hälsa att det var skönt i snödrivan utanför, Daniel Craigs toalettbedrifter hyllades och vi sjöng sankt Staffans visa i fyrstämmig manskör innan dekadensen tog oss alla på en promenad hem i meter djup snö.

Nu provar vi det här:

Ikväll är det dags att ta tjuren vid hornen.
Hur gör man?
Förhöj eller förminska, bara förstå. Vilka är dom givna omständigheterna och hur påverkar dom undertexten i det skrivna, eller finns det egentligen någon undertext?
"Det är ute med psykologisk realism". Spexigt, med tanke på att all min teaterutbildning, eller ja; alla teaterutbildningar, har det som huvudspår.
Jag tittar på orestien; det skrivna ordet är det enda som är viktigt, det ska vara i centrum. Det författaren...

Efter denna inbjudande och aningen pompösa repliken behöver ingen längre tvivla på var jag är.
Gårdagen spenderades dock med tristessen och dess överman.
Norrlandståg...
Det hela inleddes med att världens största kille satt i sätet bredvid, att han dessutom visade sig från sin allra bästa sida varje gång jag i alla vänlighet försökte ta mig för bi och upp på toaletten gjorde saken bara bättre.
Efter att vi åkt en timme och jag sovit som ett barn på valium inser jag dessutom att element vid min högra fot utan större problem skulle kunna helsteka en älg vid behov.
Men toppen på resan kom ändå vid Gävle där hela Brynäs hejarklacken dök upp som från ingenstans, vinglade in och började det intensiva klassiska mästerverket "Kanon i C-dur - Vrålet". När konduktören sen frågade "vad i hela helvetet dom höll på med" undrade dom bara snällt "om man för fan inte ens fick ha roligt för sj".

Jag tog mig hem och jag har joey, chandler, ross, rachel, monica och kanske...