En bristande underhållning

Jag såg precis K Special

http://www.svtplay.se/video/1014211/del-1

Fina saker
Rörande saker
Förstörande saker

Framför allt med tanke på hur jag verkligen grävt ner mig i böckerna i fråga. Det blev påtagligt, att det är så på riktigt och vilka konsekvenser den öppenheten måste få för ens hela leverne.
Den femte landade med ett brak på bifrosts hemköp i lördags, jag kan nästan känna hur marken fortfarande skakar lite, och nu ägnar jag den några längtande blickar varje gång jag går in och ut ur gästrummet (det blir överraskande många blickar med tanke på denne herres rastlöshet). Den är strategiskt placerad på golvet, precis bredvid min hysteriskt röriga packning, precis där jag inte kan låta bli att se den.
Jag längtar efter att öppna den, sniffa lite på pappret och försjunka i det brutala i hans ärlighet och språkliga finnes.
Först ska han Zlatan dock beläsas, han står i vägen, killen från Rosengård. Men inget ont i det, dels får jag njuta av...

Jag ligger i sängen med datorn snittsigt placerad i knät. Rullgardinen rullades precis upp och avslöjade två skators lilla nybyggnadsprojekt i trädet precis vid mitt fönster.
Huvudet är rätt mysigt tungt och det är första gången på länge som jag ändå känner mig tillfreds med det, första gången på länge som det ändå var värt det.
Jag började förvisso gårdags kvällen med att sälja fika till 61 kaffetörstiga Pas-teaterbesökare, medan kroppen skrek;
"Gå och lägg dig, människor! Med den mängden träningsverk ska man inte stå upp".
Men jag envisades och styrde därefter mina steg mot Artistens lokaler, även om tanken på min säng och en påse chips aldrig varit mer överhängande. Det var kanske ryktet om att alkoholen var gratis där på artisten och att "hänget var bra" som fick mig att fortsätta gå.
Allt det besannades! Det var en såndär fest där alla man en gång kände dyker upp, ler stort och dunkar en i ryggen så ölen ramlar till golvet. Visst kan man få...

Igår bestämde sig Totte, jag och Lina för något som många bestämt sig för innan oss:
Att lyckas med projektet att se alla Sagan Om Ringen i rad, (extended version).
Vi laddade helt rätt med kaffe och småkakor, peppade av Tottes två aningen övergödda katter.
Så pluggade vi i dvd, öppnade chipsen och började...
Halvvägs in i två tornen, någon gång där då dom bara går och går, ramlade mina ögonlock ner med en smäll. Några minuter senare, när jag kravlat mig upp ur min dvala, började Totte andas tungt.
Vi var slagna...
Så bedrövad över att min ungdom inte längre gav mig möjlighet att se på film hela natten åkte jag vid 2 tiden den isiga Hällbovägen hem och störtade i säng.
Men man kan inte ge upp så lätt!
Idag ville jag återuppta projektet, att se mig slagen var inte en möjlighet! Problemet var bara att när Totte väl svarade på mina tremiljoner sms med budskapet "ringen?" så var han på villovägar, långt från en box med Tolkin-filmer.
Men skam den som...

Det är dags nu, hög tid, ödets timma och så vidare.
Det verkar inte bättre än att det åter gått ett år och jag tycker om att på något vis förklara det ur min synvinkel. Det blir nog en lång harang, orkar du inte läsa eller slutar efter halva kommer random hellsangels-medem söka upp dig och bjuda på kaffe, no hard feelings...

Det började i en stuga vid sjön bergvikens strand.
4 oerhört bakfulla herrar rullade ihop sina sovsäckar, tömde halv-druckna ölburkar och skådade sen ut över dimman som låg över den frusna sjön. Det enda vi lyckades konstatera vara att det var 2012 och att Anders inte gillar att städa.
Jag tog mig tillbaka till gbg där jag lyckades med mitt livs största och (förhoppningsvis för all framtid) värsta krogtabbe. Ångesten sjöng sin seger låt och underhöll mig med olika typer av melodisering hela denna våren.
Senare gick kapitel i graven genom oengagemang, och kanske var det för det bästa. En sen kväll på Göteborgscentral slöt jag fred med...

Glöggen var ett faktum igår.
Glögglåtar avlöste varandra, spontan-tal utfördes, golvet klibbade och glöggen dracks.
För egen del har jag under hösten spenderat mina helger i ofrivillig nykterhet pågrund av en viss Lena PH. Så detta med att plötsligt häva i sig väl sockrad alkohol var en lite väl spännande upplevelse och ganska snabbt skrek magen i panik: "Vad i hela Helsingland tror du att du håller på med?" var på en god knip och en dejt med klosseten var ett faktum.
Men festen var fin.
Jag vaknade med ett ryck på min brors golv dagen efter, inlindad i en sovsäck, med huvudet hårt dunkande och med tre ockupanter i min säng som krävde frukostservering.
Jag utfodrade och blev upplockad på en färd till himmelriket på jorden.
Där har jag lekt i lössnö hela dagen och slagit bakfyllan gul och blå med snö som vapen.
Väl hemma sms-inkallades jag till att svabba ett golv dränkt i glögg, inte lika roligt för herr bakfylla.
Nu väntar jag.
Kanske inte så mycket till...

Jag åt en lussebulle på Göteborgscentral, i ack så gott sällskap, visslade till mig Skabben och satte mig på ett tåg.
Bad en bön till SJ om vänlighet och julefrid, skrev en text om resmålet och höll mig för skratt när tåggrannen visade sig vara i tvåårsåldern och, dagen till ära, på ett alldeles hiskligt resehumör.
Jag spenderade större delen av resan med att svära över min näsa och den ostoppbara ström av otrevlighet den roade sig med, men förutom det...
och tåggrannarna...
och värmen...
och det ohälsosamt tunga bagaget..
Var det en behaglig resa;
Sj skötte sig, dragspelet kom helt fram, Skabben var trevlig som ressällskap och väl framme i Hälsinglandshjärta möttes jag av en snöhög på stationsplan som nästan lyckats med bragden att täcka gatlyktans sken. Jag gillar snö. Det kommer bli ett fint lovande.
Ska bara lyckas med att inte sakna ihjäl mig
Ska bara lyckas med att inte jobba mig fördärvad
Ska bara lyckas dricka min vikt i julöl.
Tjipp

Det har slagit ner en meteorit i mitt sinne, den ligger där och pyr i aska och is. Den slog sig ner med ett våldsamt brak en kväll i november. Den har vänt upp och ner på allt. Det kan tyckes som en överdrift, rent strunt och almmän dumhet. Men det är sant!
... eller ja...
I alla fall det sista om upp och ner vändandet, men vem behöver sådana detaljer?
Jag vet inte vart jag ska gå, hur jag ska stå, hur jag ska fortleva.
Det flimrar framför mina ögon, kanske på grund av vätskebrist, kanske av stress eller helt enkelt av biverkningen av helgens eskapader.
Lyckan har väl byggt sitt bo i mitt hår, vart jag går, vart jag står, den består.
Över och ut

Dom senaste dagarna satte mig i gungning, till viss del bokstavligt, men det är inte det väsentliga.
Klockan slog 7.30 en tämligen tidig torsdags morgon när jag med hutlöst trötta steg klev in genom Nilserikssons dörrar, stirrande på golvet och dess räfflade blindgången som fick blodet att koka av vrede: den kändes genom mina ack så tunna skor! (Ni fattar nivån).
Något som började så illa skulle vända, men än såg det mörkt ut...
Jag klev på en buss, satt där i nära 8 h medan en kvinna med ack så stark finlandssvensk accent förklarade
"att hon skulle fatta sig kort"
"att hon skulle vänta tills alla var på bussen"
OCH
"att hon skulle ta saker senare"
Hon ljög...
Å det grövsta:
För varje gång man trodde att hon skulle sluta sin evig ström av orelevanta ord, eller att hon helt enkelt skulle dö av syrebrist, kom ännu en ström.
Men det skulle få ett slut...
Vi klev på en båt, åt kopiöst, drack av allt, dansade, sjöng för full hals och vinglade in i en...