En bristande underhållning

Extremiteten utrycks lätt, ångesten vreden sorgen.
Så också glädjen, extasen och förälskelsen.
Det vardagligt, stillsamma och vanliga får sällan plats, det står där i skuggan, orkar inte höras För det behövs inte, eller det kanske till och med är det som krävs av det neutrala, tystnad.

Nuet är sådant. 'Nu' knalar på. Just nu gör mitt nu det.

Två veckor efter en premier infinner väl sig vardagen och den är trivsam, slitsam, men trivsam.
Det är onödigt att tro annat.

Allt började med påsken: Daftö för första gången, helt sjukt roligt och inspirerande, men 14 timmars arbetsdagar sätter sina spår. Sen hem spela på ordenshuset, direkt till collagerep start i gbg. En repperiod som definitivt kunde ha varit smärtfriare med en regissör som frenetiskt använde gruppbestraffning och som gav alla som klagade något extra att sjunga. Mitt i det stod jag och trallade. New york-stepp var roligt, men jag fick ju knappast visa vad jag egentligen kan, eller det jag inbillar mig vara bäst på, det här med att sjunga. Det värmde när Nadja utanför teatern sa "du borde ju ha sjungit alla låtar" kanske var hon fortfarande färgad av Öland där det verkligen var sant och inte lika påverkad av nuet där det inte riktigt stämde, men vad spelar det för roll? Jag blev sjukt glad.
Det kom en examen på natten efter den sista föreställningen. Intryckt i stora teaterns kök fick jag mig mitt diplom, det som hjärta och hjärna blött för, anledningen till att jag inte...

Det var inte igår jag tecknade ner tankar i offentlighetens ljus. Men nu är jag här igen, med flitens lampa i högsta hugg.
Ett jullov drar nu sina sita tappra andetag, troligen även det sista jullovet för min del. Nu våndas jag i väntan på den sista terminen. Föraktat mot utbildning har aldrig varit starkare, kanske för att jag trivs så bra med bekymer i storlek med "hur mycket senap får man ha på julskinkan", kanske för att ledighet är något relativt problemfritt eller kanske för att jag helt enkelt är förbaskat trött på allt vad inlärande heter.
Det är bara fem månader kvar, det kan vara möjligt att hålla ut...

Idag har jag påbörjat mitt nya liv som heminredare. Inte mindre än tre fantasilöst svarta hyllor har inhandlats på varuhuset vars köttbullar är det bästa (billigaste) jag vet. Medan dom väntar på att bli uppskruvade med borrmaskinen jag inte har, har jag låtit bli att ta ner julpyntet och låtit bli att spika upp tavlorna min väna moder införskaffat åt...

Lisa skjutsades precis till jobbet. Eller precis och precis: Den senaste timmen har ägnats åt Wermlands tidningen, godmorgon sverige, en kopp aningen för starkt kaffe, ögon upphållande, trötthetsbekämpning, kaffeontimagen och slutligen kapitulation till sängen och datamaskinens sällskap.
Jag hade tänkt mig göra K-stad i dag, kanske sätta sig på ett fik och leva upp drömmen som ensam-fikare, lite likt han Knausgård. Men vädergudarna hade planerat in 50 millimeter djävulsregn (något både godmorgon sverige, wermlands tidningen och fönstret var mycket tydliga med) och eftersom jag känner mig som en bruten vellpappkartong blir utevistelse ett svårt uppdrag.
Så jag har beslutat mig för att, het sonika, vänta på hon Lisa med bi-sysslan skriva mina memoarer.
Pusshej

Klockan är 09.39, lägenheten har snart nått kokpunkt och jag vet att den kokpunkten är ingenting i jämförelse med vad som komma skall idag.
26 grader celsius är utlovat och jag kan redan känna dropparna i pannan, öknen i munnen och paniken i benen.

Om 4h och 45min startar jag...

Önska mig alla lycka!
Må gudarna vara med mig!

Vi tar en liten uppdatering om världsläget:
Just nu är jag bakfull, huvudet är tungt, kroppen värker och jag undrar nästan varför tysk öl ska vara så förbannat gratis hemma hos herr Ohlsson Vestin. Men det vore allt för synd att klaga.
Jag höll mig nämligen i Malmö i helgen. En stad som presenterade sig på ett aningen kyligt sätt vid min ankomst, rent temperaturmässigt. Men även dess uppsyn följde samma spår när jag ca en timme senare, genom barfönstret, fick bevittna en kort men väldigt arg skinnhead rikta slag mot en iranier med rastaflätor.
Spännande, men överglänst av öl och Jerks sällskap.
Polisen kom och vi köpte falafel.
Dag 2 började på Malmöscenskolas tak, vi klättrade upp i ett skrämmande högt torn och skådade ut över den häpnadsväckande platta staden medan mina knäskålar körde ett litet kastanjetsolo av skräckblandad förtjusning.
Det var vackert!
För att fira det skrek jag "le parkour" och gjorde två kullerbyttor där på taket, med följden...

Efter att ha börjat detta lov med en skvätt sömn för lite, så fortsatte jag det på samma spår.
Fredag tillbringades med en flaska svagdricka i händerna medan herrarna hos Skoglunds vid ån drack järn för att ta sig till Engman och hans kapell. Endast trötthet härskade dock i mitt sinne så jag nöjde mig som chaufför på skumpiga kärllossningsvägar.
Lördag sprang jag i skogen tills knäna började knäppa, för att sedan repa mig fördärvad inför påskens spektakel.
Söndag repade jag i ottan, förvirrad av fröken urs förmaningar, för att sedan åkte hem och spela innebandyturnering där jag mer var boll än spelare mellan alla gymgrossister på 100 pannor, för att sedan återvända till repandet och det första riktiga genomdraget.
Jag drack någon folköl och somnade i Skoglunds skrubb, vaknade i Skoglunds skrubb och fattade dragspelet och började repa.
Klockan 18 klev vi på och "om Hanna" såg dagensljus inför 180 kaffetörstiga bybors glänsande ögon.
Den positiva...

00.53 rullade tåget in på Söderhamns resecentrum. Vi gick runt stationsbyggnaden och hoppade in i den vita forden, som sen tog oss över Kilafors, genom skogen till Hällbos utkant.
Jag stod med händerna i fickorna ett tag i Skoglunds kök, jobbade på att hålla ögenen öppna och kroppen upprätt medan hunden Myllis (uppkallad efter en vis Jarmo) gjorde sitt bästa för att välta mig och Erik gick från plats till plats och tog fram ryggsäckar och mackapärer.
Klockan 02.30 la jag huvudet på kudden, 04.15 lyfte jag det igen.
1 timme och 45 minuters sömn är en underlig upplevelse, men kaffe i mängd kokades och jag gjorde några tappra försök att äta smörgåsar innan nästa avresa nalkades.
05.05 puttade vi fyrhjulingen med släpvagn ut på Belsjöns 55cm tjocka is.
05.10 började vi borra, isa ur, dona och mörta.
och
05.30 började min första långfredagsangling. Jag drog fram min jättetermos med kaffe och skvätte i Skabbens mors Whisky för att fira denna milstolpe i mitt liv...