En bristande underhållning
En hisna nde berät telse om en dag
Det här är en sån där dag som jag aldrig riktigt insett varför finns.
Den här gången kan jag dock inte skylla dess missöde och olycka på bakfyllans hiskeliga monstrum (den/det har ju allt som oftast en "dagförstörande-böjelse").
Det är mer som en paus, en stor och respektingivande sådan... och med ett hysterisk eftertryck.
Inte helt negativt, men jag kan heller inte se den stora charmen med att tillbringa dagen med att åka bil mellan olika punkter...
Rättning: försöka åka bil mellan olika punkter. För eftersom jag ännu en gång upprepar mig och glömmer det ack så viktiga koffein beroendet på en spik bredvid mikron, utdelas det ack så påtagliga "vad-heter-jag-och-vad-gör-jag-för-tillfället-epelepsi-tillståndet ut.
Följden är att jag lyckas med mästerverkat att köra fel inte mindre än fyra gånger i det högst minemalistiska och funktionella Bollnäs.
Det är faktiskt så illa att den gode Davids GPS skulle se sig så besegrad och slagen att den helt enkelt skulle byta karaktärsriktning och söka sig en chefspost inom luftfartsverkets navigationsenhet (dålig parallell, jag ber om ursäkt på förhand).
... I alla fall: Allt detta åbäkande för att:
1. Lämna tillbaka en hårtork.
2. Lämna tillbaka ett pass (kredd till brors klåfingrighet)
3. Inhandla förnödenheter (i detta fall öl och fyrverkerier)
Dessa tre punkter beskriver denna dag. Eller ja, den slutar ju med en hemkomst, tre... fyra avsnitt Scrubs, kvällsmat, slutligt tillfredsställande av spik-upp-hängt-koffein-beroende och till sist: stirrande på televisionens mörker medan jag själv frenetiskt sappar igenom de 3 miljoner meningslösheter. Så som backhoppning, som förtillfället råkade visas.
Sen hamnade jag så klart här. Inte ens det så dramatiskt som man kunde önska...
Jag ser framför mig en explosion av konfetti. Någon spelar marchiljäsen (jag kan verkligen inte stava till det) på munjiga. Plötsligt blir allt svart och skrämmande öronbedövande tyst.
En stor strålkastare formar en rund kägla som letar sig fram till ett övergivet databord mitt i öknen (eller rymden, det är lite som man vill). Från vänster gör jag sju hisnande akrobatiska konster av varierande slag och form.
Slutligen landar jag med en graciös skruv på kontorsstolens inte allt för attraherande yta.
Applåderna vet inga gränser, men jag vänder mig om, och akompanierad av mission imposible 2 themet, stirrar jag hänsynslöst ondskefullt på dem tills komplett tystnad råder. Slut...
Det var mest bara en tanke...
Jag har träningsverk också...
Puss puss
Skrivet av onesetttogo, 2008-12-29 18:13
Hahaha, du lyser då upp i mitt vintermörker hörru :)
Skrivet av issa, 2008-12-31 15:16