En bristande underhållning

kl.14.32 i rummets rum om dock ej ett rött.

I några sekunder tänkte jag kryptera ett kärleksbudskap.
Det gick över...
Jag har ju redan tillbringat så många timmar med det "nöjet".
Låt oss se det om en konsekvens av att jag läste igenom mina egna anteckningar.
Låt oss kalla det mitt första försök till en icke datoriserad dagbok.
(Låt oss även tänka en liten stund på Sandinista, men det är en uppenbar parentes).
Det finns många fördelar, en av dem är att min skrivstil hindrar alla andra från att se vad som står där. Nackdelen med det är att inte heller jag, trots ytterst ihärdiga försök, ser vad som står där.
Det är dock ganska skönt att kunna spy galla och bitterhet över ett papper man vet att ingen kommer att läsa (och om någon mot all förmodan skulle läsa det så kan jag ju alltid anlita en torped).

På tall om roll:
'Han kvinnas bäste vän - dit men inte längre'.
-Tack gud! Den tyckte du var smart va?

Min person ställer sig med händerna i sidan och börjar häpet spekulera i varför jag har så mycket att fundera över när jag befinner mig i bubblan även kallad "ölands skogsby".
Mest blir det frustration och jag har för nöjes skulle grävt ner mig tämligen djupt i det vi i vardagligt tungomål brukar kalla bitterhet.
"Nähä?" Ropar samvetet häpet med tydlig finlandsvenska brytning. " Skulle du, Jonas Lindblom, vara bitter? Det kan jag väll aldrig tro!"
I min enfald och brist på att se uppenbar ironi svarar jag att det minsann är på det viset och att herr låtsas syrsa borde lägga ner studierna i hatti-fnattarna.

Nu är det fika...

Kl.17.34 samma dag, samma rum, utan större tvekan samma gamla vanliga, halv torra, vin liknande halv människa, som, halv melankoliskt, hamrar på ett välbekant tangentbord.

Min tillflykt har åter tagits till internatrummets, låtsas-bohemiska, inrättning. För tillfället språkar Bowie ur högtalarna för att, på något vis, förhöja känslan av frigjordhet och 'för mycket smink på för lite ansikte'-känslan (vad det nu är för känsla).
Men musiken råkar faktiskt, trots detta aningen obefogade påhopp, var helt penetrerande vacker!
Man blir ju bara lycklig och önskar att man kunde hoppa ut på en äng och skrika av lycka, men bara en stund...

På kvällens meny står någon typ av friscen som förr-förra gången innebar, bland annat, att två lagom berusade herrar sjöng "Försent, ber om ursäkt, försent" (gissningsvis en ganska fri översättning på låtens orginal text) med hysterisk skånsk/isländskbrytning.
Det hela ackompanjerades av en absolutkromat ensambel, utan trummor men med gitarr, trummor och piano som kompensation.
Det hela nådde nivåer av spännande harmonier jag aldrig vågat drömma om och publiken hade nog önskat att dom just bara drömt...
Det hela kan betraktas som en fördom, eller bara en jävligt dålig ursäkt att hålla sig på rummet (jag har inte bestämt mig för vad ännu).

Ett litet erkännande:
Jag har ingen aning om vad jag ska skriva, men eftersom min socialakompetens i detta nu är ungefär lika stor som ett kylskåp fyllt med matrester så tror jag att en strövande vända ut ur mitt rum skulle vara lika med att skrika "almakt åt han Mogabe" mitt i en hord av Zibavianer (om det nu heter så något av det).
Dessutom har jag ännu en gång grävt ner mig i ovanstående kärleksproblematik (så depprimerande).

Det borde väll räcka som argument?

Men nu får det räcka!
Jag får väll läsa en bok eller titta på en film.
På något vis ska jag väll lyckas undvika "bushelgen"s plågor?

Önska mig alla lycka och framgång!

Skrivet av onesetttogo, 2008-10-03 14:32