En bristande underhållning

"att korsfästa mig själv på ett papper"

Det är så snygg så att jag i min förvåning höll på att ramla baklänges på min alldeles vanliga stol där jag satt i allsköns ro och lyssnade till pretantion. Pretantion på en nivå jag bara fantiserat om (och det kan inte direkt ses som något positivt, något nytt eller något blått). Men så trillade den här liknelsen ner som en väldigt preciserad flygel från tredje våningen. Jag var träffad! En sån där "fan han fick mig"-känsla uppstod, nästan som när man spelar super mario go-cart vid fyra tiden en söndag morgon och inser att bowser har ett rött skal (håll i er! Det ni nu just lästa kan vara världens sämsta liknelse, smaka på den!).

I alla fall... citatet: Det är ju det jag gång på gång gör! Det är ju inte något annat alls jag gör. Varför kan man undra, men man inser gång på gång att det är mycket lättare att skriva om man har en skål deppighet i fickan i stället för en portion lyckofrö, som kanske blir en bönskälk.

Den här veckan har jag tillägnat livet. Hur klyshigt är inte det?
Igår funderade jag på den klassiska "meningen". Som vanligt hamnade jag på talet "42" upprepade gånger för att sedan försöka tänka i banorna att "nirvana kanske är något"? För tänk vad praktiskt hinduerna har det: om det går åt helvete i detta liv så får man se till att karman håller sig över genomsnittet så kanske man blir en elefant i nästa liv. Hur nice är inte det? Kanske inte just elefanten, men en andra chans. (Ännu en gång lite som ett tv-spels extraliv).
Men jag landade i vanlig ordning på att det nog är säkrast att ungt kämpa på i nuet och göra det bästa av situationen osv... Dock måste jag säga att allt börjar kännas lite väl uppstakat. Mitt konstrollbehov har liksom tagit knäcken på den mesta av spänningen. Allt är så förutsägbart på något underligt vis. Det känns alltid som att jag vet vad som ska koma här näst och det är verkligen skit trist.
Det hela hänger förstås i hop med den aldagliga pasimismen som jag så innerligt valt att dyrka (hur det nu gick till).

Kvällen är konstnatt.
Festen rullar igång någonstans, men mitt intresse är väll lika stort för det som för tantråd i tandborstfesten. Jag går nog en sväng och sjunger manskör för mig själv.

Puss puss

Skrivet av onesetttogo, 2008-09-27 00:01