En bristande underhållning

Hällagårdsnatten ligger åter som ett halvdunkel runt mig i sommarens ljus och jag gör mitt bästa för att hålla människor i hand när jag vallar dom från säng till toalett och tillbaka. Men mellan det samlar sig tankar i vanlig ordning...
Ibland gör man snedsteg, snedsteg som först skapar lyckorus som för en högt över dom moln man först trodde var himlen. Men sen, när alla insikter kryper i kapp, när samanhanget klarnar och när verkligheten dyker upp bakom soffan (där den legat och kurat sedan kvällens först öl) faller man tillbaka genom det vita fluffet och då är det inte lika roligt längre.
Det här fenomenet händer allt oftare i min lilla bubbla. Söttma och livsnjutning som snabbt förvrängs i ångest och tårdrypande tankar. På något vis känns det som om mina toppar och dalar vandrar allt längre ifrån varandra för att på det viset införas i guiness rekordbok, snart ser man inte toppen när man sjunker ner på botten och tvärt om.
Det finns något gäckande i det, men samtidigt är det så destruktivt...

Skrivet av onesetttogo, 2012-07-21 01:42