En bristande underhållning

Det hela började med Valand.
Vi såg bussens bak vifta lite glatt åt oss medan den försmädligt for iväg.
"Det kommer säkert fler" var tanken, men precis när den förhoppningen tändes flyttade en glad funktionär ett kravallstaket.
"Bussar? Nä, hållplatsen är indragen. Närmast är grönsakstorget."
Helvete!
Vi marscherade på vårt hurtigaste vis medan jag gjorde allt för att hålla stressen under panikångest-nivån.
Vi tog en vagn till Salgrhenskas huvudentré.
Helvete!
Det går ingen buss!
Favorit i repris, hurt-marsch till toltorp. Byta om, nummerlapp på, datachip om fotleden, hjärtat i halsgropen.
Missar en buss, tar nästa och kommer till starområdet precis när startgrupp 12 börjar gå mot startlinjen.
Jag hann! Haleleluja!

Jag springer, det är fint! Över en bro, en sånglärare ropar glatt att jag borde dubbla farten, någon mumlar bakom mig att jag borde göra som hon säger. Över en till bro, upp för avenyn, ner för avenyn. Så: Mål! 1.53.04 och en djävligt nöjd kille.

Men så börjar helvetet igen.
Medan jag tuggar i mig den sista biten av min banan och gör mitt bästa för att hålla mig stående på mina aningen slutkörda ben, stapplar jag in på effektförvaingen, går dit min väska borde vara...
VAR FAN ÄR VÄSKAN?!
Tittar en gång till...
NEJ!
Frågar en funktionär som vänligt, men aningen förmyndigande ställer mot-frågan; har du letat ordentligt?
Jag säger "ja" och tänker "JA! TROR DU JAG ÄR DUM ELLER?"
Eftersom jag varit dum nog att lägg både mobil och hemnyckel i väskan börjar paniken sprida sig ut i fingerspetsarna:
Jag kan inte komma in i min lägenhet och jag vet inte vad numret till manen som har extranyckeln är eftersom det endast finns i telefonen. Den enda människa som jag vet har numret till denne man är min hyresvärld och hon är i Norge.
Som topping på detta helvete är människan som lämnat in min väska ute och springer ett visst göteborgsvarv och även om jag skulle vilja få tag på honom går inte det eftersom numret till honom bara finns i min telefon som finns i min väska som tydligen fått vingar.
ARRRRGTHGHT!!!
Jag gör det enda rimliga: frågar en funktionär om en telefon och ringar hem. Får efter visst argumenterande numret till Tomas och skriver ner det på grusplanen med en sten. Ringer tomas och lämnar ett aningen irriterat meddelande istill med "var ända in i helskotta är min väska? Jag väntar vid effektförvaringen".
Men nu då?
Jo jag spenderar cirka en timme med att leta efter en väska som inte finns, jag går igenom alla nummer som startar med 70000 för att se om tomas satt sitt nummer på den, jag går till damernas effektförvaring och gör samma sak där. Allt detta medan jag funderar på vart jag ska sova i natt och om det är möjligt att bli kallare i svettiga kläder än vad jag just är.
När jag kommer tillbaka till herrarnas effektförvaring, där jag nu mer är lite av en kändis ("han som inte kan hitta sin väskan") och där funktionärerna slutligen har slutat försöka förklara för mig att min väska borde ligga vid 30000 och inte vid 70000, kommer en tjej springande emot mig med ett stort leende på läpparna:
-Din väska låg där hela tiden, men i en plastpåse. Men nu har din kompis varit här och hämtat den och sin väska och gått och letat efter dig på damernas, vänta här så ringer jag efter honom.

Jag kan inte beskriva lättnaden... min första impuls var att kyssa henne, men jag hejdade mig och klappade henne på axlarna istället medan jag skrattade högt för mig själv av lyckan som fyllt hela min nedkylda kropp.

Så kom Tomas, vi gick hem, drack dansk dyr öl och jag konstaterade för mig själv på det klyshigaste viset jag vet att efter regn kommer solsken och att lyckan blir tusen gånger större om man haft det riktigt djälvit i nån timme innan.

Snippsnappsnut

Skrivet av onesetttogo, 2012-05-13 22:19