En bristande underhållning
Sjukt trist
Så kom då slutligen denna dag. Denna dag jag ömsom fruktat, ömsom förnekat att överhuvud taget kan drabba mig och mitt helylle immunförsvar.
Jag skulle bli den sista ståndaktiga, den sista att falla offer för detta, den siste med komplett närvaro. Men vad hade jag egentligen att vänta när jag ångat på i det tempo jag gjort? Det var dömt att misslyckas...
8-10 danspass i veckan, läxor upp över öronen, ett ständigt behov av att hitta på saker på kvällarna och ett ständigt helg-festande. Sviten med att gå ut varje helg får nog ta och brytas nu...
Det jag vill komma till: jag är förkyld och hemma från skolan. Jag skulle kunnat pallra mig dit, jag mår egentligen inte sämre i dag än igår, men då hade jag kanske fortsatt på denna halvfart jag nu håller och dessutom kanske till och med utvecklat en än mer otrevlig feberfrossa.
Samtidigt är det lov snart, kunde jag inte ha lyckats klara mig till dess och tillbringat lovet i sjuksäng ala pistvackt? Kanske, men någon gång måste jag kanske svälja min "jag klarar vad som helst"-stolthet.
Nu verkade det vara läge.
Men fy för den lede vad trist det är redan nu att sitta hemma...
Skrivet av onesetttogo, 2011-10-18 10:41
Kommentera: