En bristande underhållning

Det sa pang och vips hade min nacke och ett gäng ryggkotor mellan skulderbladen anslutit sig till en 70-talsaktig passifiströrelse och, till följd av detta, kedjat fast sig i allt de kunde uppbringa för fastkedjningsbruk.
På deras ilskna plakat står texter som uppmanar till minskad vårdslöshet i deras hemtrakter och vädjar till ett lugnare rörelemönster. Men som den syrien-like diktator jag är tänker jag inte lyssna till min kropp och all dess vädjan om förnuft. Istället tänker jag ta ett dopp i voltarentubens djupa ocean och lite lagom retligt och njutnings fullt öppna kvällens första öl.
Vissa lär sig aldrig...

Söndag. Jag bränner några mackor som jag gjorde när jag var liten och oförstörd, omatad med canserrisker och ohälsosamhetens ödesymfoni. Äter dom och gillar det skarp mitt i långfrukostens härlighet. För idag är jag rebell! Eller ja... Jag försöker i alla fall.
För grannar: frukta!
Idag är dagen då jag reser mig ur mitt tysta förtryck, dagen då inte ens den argaste dörrklocka kan få mig på fall, dagen då jag åter skall fatta dragspelet och spela den mest smäktande fallande vatten-vals ett öra kan förnimma.
Tag er i akt!
Fast lite rädd är jag nog ändå...

Klockan var 21.07 när jag gick över övergångsstället och in genom centralens dörrar. Vid första vänstersväng stannade jag för att vänta, in vänta, förvänta.
Men där. Där gick hon, på väg mot mig. Jag log lite inombords av förväntan och rullade hörlurarnas sladdar tätt och frenetiskt. Tankarna slog några råbandsknopar på sig själv innan de insåg att deras tappra försök till slutsatser var meningslösa, det var bara att vänta de återstående sekunderna tills hon var framme vid mig. Och så, ett leende, de bekanta. En kram och freden var sluten, efter sex månaders kyla.

Jag fann mig en kväll stirrande i väggen. Inte för att jag inte brukar roa mig med detta, det är ett av de mer fantastiska nöjena jag har i min arma lägenhet på gränsen till Mölndal. Jag fann mig dock där denna gång för att tele2 insåg att mitt syndiga leverne definitivt inte förtjänar någon internet anslutning. Så ledningen i bolaget struntade i sagostund och gick rakt på delen med "snipp-snap-snut". Inget internet...
I vanliga fall brukar min telefon i nödlägen som detta kunna göra en heroisk insatts som världens långsammaste modem. MEN för att krydda det hela lite extra hade halebop just denna kväll bestämt sig för att besvara alla min nödanrop med texten "nätproblem" med den tydliga undertexten "vi gillar inte dig".
Så, strandad i ingenmansland, utan någon som helst möjlighet till konstakt med omvärlden kändes Hell's Angels högkvarter, rakt över gatan, närmare än någonsin.
Så, För att på något sätt försöka blidka detta ångestladdade tillstånd beslöt jag mig för att sjunga en truddelutt, den sista...

Försökte finna dom rätta orden, svaret. Men jag valde tystnaden, en tystnad som får det att eka, själva, kanske smärta? Gymnasiet ljuder lite trött och förstrött där i tomrummet som blivit. Skrattar lite åt situationen. Ignorans som leder in på svårigheter. Spänning, en sötma, men en vetskap om fel.
Ett steg till och benen ramlar av. Inte av okunnighet i gångens sälla konst, utan i vanmakt mot dansens kroppsliga påverkan.
Där finns lyckan! Under en promenad mot det ena, från det andra.
Och så ska jag gå, försöka i alla fall. Och det kommer gå, för en sak står tydligare och klarare där på sin upphöjda plats. Kapitel är aldrig avslutade förrän jag ser till att dom blir det och på det här viset kommer jag att skriva mig fördärvad.

Hehe

...men det går inte att börja såhär. Jag vet ju att jag måste ha en handling, en struktur som jag sen kan fylla med ord. Djävla ord... Jag har insett det, när jag läst saker jag skrivit, att det bara är ord. För hur jag än vänt och vridit på saker, hur mycket jag än försökt måla upp saker, händelser, känslor och fenomen så är dom aldrig verkligheten trogen. Dom blir en låtsaspoetisk förklaring av vad som hände, inte vad som hände, hur det såg ut, hur det kändes. Inget går att spara genom ord! Kanske får man en liten svag aning om vad som hände, men inte mer, men vet allt för väl att verkligheten var mer, är mer.
Jag vill bevara, jag vill minnas, men jag gör inte det. Kanske har min ständiga strävan efter nuet och den härlighet det verkat utstråla kapat av minnesfunktionen. Det är klart att jag kommer ihåg, men aldrig helheter och det färjas ständigt av något oväsentligt, eller hur situationen är nu i nuet, dået genom nuet är en tråkig föreställning. Jag vill ha det underbara som var i stunden, suga lite på...

Detta har varit en lång dags färd mot natt... Kanske inte på Norens vis men på mitt alldeles egna tidsfördrivliga vis. Men spänningen var dock som högst i början:

Kl 07.45 ringde min mobiltelefon.
Jag har ett sånt där alarm som verkar vara skapat för ett "mjukt uppvaknande", att genom sina blida änglaklockor snarare lirks upp människor ur sängen än skrika på ett öronbedövande militärsikt vis. Problemet är väl att jag efter 3 år med samma mobil och brist på vett att byta alarmsignal börjar ganska tydligt se en officer stå där bredvid sängen och argt skrika något obegripligt på tyska.
Så vettskrämd, som alltid, och med tankarna på världskrig, hoppade jag ur sängen, gjorde den ack så klassiska zombie-walken (alias jag har inte förstått att jag inte längre ligger i sängen-walken) till köket och slog på kaffebryggaren.

Drack kaffe, borstade tänderna, gick ut, insåg att det är vinter, såg mig förtvivlat omkring bara för att inse att det inte fans någon i närheten som var djävligt sugen på att skrapa...

Jag har verkligen gjort mitt yttersta för att inte finna mig här, i denna gröndjävliga situation, som jag alltid tycks sätta mig i. Men nu... Ja det är precis på samma sätt. Det fyller upp min tillvaro till bredden och alla tappra försök att undanröja tanken på det möts av det största stridslarmet man kan trycka in på den yta min hjärna försöker husera på. Jag gör mitt bästa. Flyr, springer, spelar badminton, sjunger en sång om ett nyår i new york på Perssons vis, dricker en öl på tranans vis. Men det hjälper inte. Det fortsätter att eka slagborrar och kanoner runt om mig. Hur gick det så här långt? Jag var ju osårbar och oslagbar. Jag hade byggt mig ett pansar av tanken på frihet och allt det goda som den skulle föra med sig. Men så mitt i det så tillsynes vackra projektet insåg jag att jag inte gillar frihet. Jag gillar att vara fast, att konstant tänka på samma sak. Att ha ett mål.
Jag förbannar situationen, hela upprinnelsen till den, kastar egen komponerade svordomar i tysthet ut i världsalltet. Men...