Det är kul att klaga.

Att vara Spirituellt levande är att vara död för Logik.

Där jag meddelar att jag sitter och läser igenom gamla blogginlägg och skäms. Undrar om man någonsin kommer till en punkt i livet där man kan känna stolthet över någonting som helst ens forna jag sagt, tycket eller skapat.

Om det finns någonting eller någon man verkligen vill ha så har jag i all fall funnit att det hjälper att uppbåda en komplett likgiltighet till föremålet eller personen. Då är det inte en lika stor grej för mig själv och "införskaffandet" hamnar på en lagom nivå.

Vad som är negativt med det här är att man alltid alltid alltid kommer bli besviken eftersom man har förminskat det man vill ha till en så obefintlig nivå att det automatiskt är ovärt att man nu har det. Det känns fel att det ska behöva vara så.

Det positiva är väl att när saker och ting misslyckas så spelar det inge längre någon roll, för det har man ju bestämt. Synd bara att resultatet blir att det heller inte ska spela någon roll när man lyckas.

Är det för att överleva ett misslyckande? För att man inte står ut med att vara lycklig och sen att allt tas ifrån en?

Att reducera allting hjälper en att överleva nu. Men om man inte bryr sig om någonting kan man aldrig verkligen få någonting annat än det man redan har och döden blir...

It's so on.

Har nog underskattat dem. En bra balans är ju svaret på livets gåta! Jag är dock så jävla osmooth dock. Kanske lite fler ytliga förhållanden kan bättra på den saken! Livet är i vart fall jävligt bra för tillfället. Går omkring och ler.

.. är därmed faktiskt dummare än vad de egentligen är. Eller inser det smarta i att vara underskattade snarare än överskattade.

Jag minns den gången jag fick lära mig att eftersom att jag är kille så var det inte var okej att gråta. Det var på Lekis och Fröken och en handfull ungar och jag satt i sandlådan och lekte en lek som gick till som följande.

Fyra rutor ritades med en pinne i sanden och så skulle fyra kandidater av motsatt kön skriva första bokstaven i sina namn i varsin ruta för att ta reda på vem offret, som i detta fall var jag, skulle gifta sig med när vi blev vuxna. Inte nog med att en av tjejerna som skrev sina bokstäver var Fröken C, en kille vars namn jag inte längre kommer ihåg nekades att få sätta sin bokstav i fyrkanten. För det gick ju inte.

Efter att den glada skaran sedan gemensamt olat den magiska ramsan för att avgöra min framtida brud såg jag till min förfäran att pinnen hade landat på den stora, läskiga, fruktansvärda bokstaven C. Fröken C. Jag blev så rädd eller, ledsen eller förbannad på de andra som låtit detta hända att jag i tårar rusade därifrån.

De andra pekade och skrattade åt killen som...

Vad gör man liksom? De människor som faktiskt lyckas skapa någonting här i världen måste antingen ha tur, gudalik skicklighet eller... ja vad? Har inga ord. Inga lösningar. Vet inte ens om jag vill. om jag ska? vad tjänar det till. Rätt lågt ändå att bara ge sig. men om resultatet ändå bara blir att jag sliter häst för något som är omöjligt så kanske man ska ge sig medan man fortfarande är någorlunda obitter. Såvida man inte har det där... extra.