INGEN PERSON

Att återgå till personfritt flöde innebär "slow-motion" i en viss mening. Jämfört med självdramatik är personfrihete stilla. Visst reagear man spontant och ärligt på vad som händer i omgivningen. Men mesta tiden för de flesta människor kräver inga starka responser och då blir det stilla om inte persondramatiken ligger på som ett hypnotisk tillstånd, ett förändrat medvetandetillstånd. Många gör sig lustiga över det tråkiga livet på landet - men allt liv är tråkigt på det sättet när självfantasierna klingar bort. Som Kristina Humble sa en gång i ett föredrag - "att ha tråkigt är det viktigaste som finns". Blaise Pascal skrev en gång att det största problemet med mänskligheten är att så få människor kan konsten att vara hemma och ta det lugnt.

När jag undervisade i t'ai chi under många år var det en betoning på "slow-motion" rent fysiskt. Redan detta tilltalade många elever. Det blev så lugnt att röra sig så under en halvtimma. Men poängen är förstås att t'ai chi redan är det naturliga tillståndet - som...

Den fiktiva personen är ett förändrat tillstånd. När vi av några olika skäl "skakar om" detta tillstånd, går det tillbaka till det primära medvetandet som är utan ego och utan person. Det naturliga första villkoret för liv är alltså utan detta förändrade tillstånd.

Vi har ju under många år tränat oss i att skapa det förändrade tillståndet "mig" eller "jag" och ofta förbundit det med spegelbilden av oss eller den bild andra ser av oss. Men hur vant detta än är kan vi aldrig besegra livets egen naturliga primära form av medvetande. I vissa krissituationer, t ex bilolyckor, försätts vi i chock och är utanför personen, under vissa operationer sker det, under vissa mycket lyckliga stunder sker det. Vi betraktar det som avvikelser, vi är "utom oss själva" men det är endast det förändradet tillståndet som ruckats undan en stund.

Det borde då vara möjligt att träna sig att släppa detta habituerade förändrade tillstånd, säger sig den rationelle psykologen. Kanske kognitiv terapi? Men detta visar sig vara...

Som liten kände jag ofta att så fort man var med andra människor gällde det att spela ett spel. Det var som ett schackbräde som sattes upp blixtsnabbt så fort jag fick ögonkontakt med andra som skulle prata. Alla spelade bättre än jag med pjäserna, men jag lärde mig med tiden. I gymnasieåldern var jag riktigt duktig på spelet. Men samtidigt växte aningen att det går att ställa undan brädet och lägga alla pjäserna i en låda med skjutlock, stänga lådan och ställa bort alltihop.

Något år innan jag bildade familj visste jag att medvetandet blir större när hela spelet läggs undan. Mitt liv började handlar om att praktiskt arrangera en situation där jag kunde göra detta. Min fru och jag köpte hus i glesbygden vid havet, jag såg till att överleva på tillfälliga lärarjobb, vi levde makrobiotiskt och billigt. Under en resa till Indien mötte jag indiska lärare för att se om deras tradition var mer klar på medvetande utan spel med jagets pjäser. De visste inte mer än de europeiska tänkarna, men deras kastsystem och...

Man kan tänka sig någon som går på bio och innehållet på duken tappas bort till förmån för innehållet i popocornlådan i knät. Eller någon som går på fotbollsmatch men inte vet vilka lagen är och inte ser någon särskild dramatik i spelet men däremot älskar den korv med mos som han äter och kanske vädret och solskenet.

Innehållen varierar, men de "hålls alla inne" och kan därför släppas. De kan släppas till förmån för andra innehåll, men de kan förstås också släppas helt och hållet. De kan få rulla runt eller rinna fram och bort som de själva vill, utan att vi fäster något avseende vid något av dem.

Att bli innehållsfri kan motiveras på flera olika sätt. En del människor kommer nog till en punkt där alla innehåll blir konventionella eller känns som en "container"-mentalitet. Kanske evolutionen av människan snart kommer till ett stadium där allt fler människor gör sig innehållsfria.

Detta stöds empiriskt. Som David Hume var inne på under 1700-talet finns ingen riktig grund för ett "jag" i vår normala...

På tåget kommer jag i samtal med en känd författare, professor och expert på indisk filosofi. Efter att haft roligt i över en timme i konversation om intressen vi har gemensamma kommer insikten om att detta är ett spel. Vi låtsas en massa om Shankara, Ramanuja, Chaitanya-rörelsen och jämförelser med Kant och Hegel i Europa. Vi citerar Kabir och Rumi. Vi har roligt och åhörare kanske tror vi kan mycket och är belästa och bildade. Detta vet vi också.

Efter denna roliga intellektuella nivå går vi lite djupare och blir allvarligare. Det gäller våra personliga sökanden. Vi har båda rötter i en varsin andlig tradition. Vi erkänner hur föga vi har haft andlig framgång, hur svårt det är, hur världen omkring oss hindrar oss. Vi talar om vår längtan till......till det Andra, till Himmelriket. Våra röster är tystare, mer innerliga. Språket är enklare, mer konkret. Inga citat av Kabir görs nu. Inga skämt dras. Insikten kommer att detta är ett spel. Vi låtsas vara sökare.

Sen stannar tåget i Gävle och min nyfunne...

Det går kanske att föreställa sig ett språk utan personliga pronomina. Man besöker landet, lär sig språket och upptäcker snart att det inte finns något riktigt ord eller uttryck för "jag" eller "mig" eller "min person" osv. Vilka svårigheter skulle detta innebära? Ganska många. En rad ord, särskilt verb, skulle få ersätta de personliga pronomina. Istället för ett ord som implicerar existensen av en identitet behövs lokaliserande och aktiverande ord, fraser som anger med viss precision vad som sker just där talaren befinner sig. Även fenomen som val och inställning till saker och ting som ska lokaliseras kan kanske anges utan att använda ett subjektivt uttryck. När individuella brott begås och måste noteras och dömas, eller andra utmärkande handlingar behöver uppmärksammas, behövs exakta angivelser både för individen och individens motiv eller medvetande anges i språket. Här är det ytterligt svårt att inte använda fiktionen om ett relativt fritt och väljande subjekt.

Snart skulle det sannolikt bli klart...

Det som sker är det här.

Detta är helt omöjligt att förstå med fiktionen om "sitt jag". I samma stund insikten - som inte är en tankeprodukt - kommer fram finns det ingenting att förstå. Helheten av det som sker är fullständigt omöjligt att beröra med begränsad formulering eller tanke eller idé. Den verkliga händelsen eller händelseutvecklingen sker hela tiden oberörd av om vi ser den eller om vi agerar med våra fiktioner.

Vad som ser ut som ett konstaterande som vem som helst kan göra och nicka instämmande till är uppenbarligen något helt annat, en sanning som förändrar perpspektivet helt och hållet för människor. Det liv som är verkligt tycks vara helt oberoende av den fiktiva berättelse som vävs kring ett jag. Upplevelsen av detta stora och förundransvärda liv som befinner sig här och nu, måste för att integreras kommuniceras till andra och tillåtas påverka erfarenheten av att leva. Den fåfänga jakten efter lycka och framgång upphör i samma stund insikten om det verkliga blir uppenbar.

Men...

De flesta människor förlorar sina "jag" kontinuerligt under en vanlig dag. Så fort något kräver uppmärksamhet och inte involverar ett ego - knyta skorna, cykla längs en gata, kliva på bussen, laga mat, städa, sköta toalettbestyren, leka med barnen - i dessa aktiviteter försvinner konceptet om "mig" eller "mitt" i regel. Sedan återkommer de hela tiden, typiskt när man sitter ner för att "tänka efter" eller "hämta andan". Vid fikat med arbetskamraterna återkommer "jaget" med full styrka, för man kan ju inte sitta tyst och inte vara "någon" - det skulle kännas illojalt.

I verkligheten finns aldrig detta "jag" annat än som tillfälligt koncept som ständigt försvinner. Det dyker upp ingenstans ifrån och försvinner till ingenstans. Det kan finnas en sorts vag känsla av att konceptet om "mig" väntar i kulisserna för att åter stiga in på scenen men så fort något kräver enkelt biologisk uppmärksamhet behövs inte denna scenfigur.

Men i en värld som bygger på denna fiktiva konceptualisering förväntar sig människor...