INGEN PERSON

För alla katoliker finns en sanning som vänder ut och in på livet: tag och ät, denna är min kropp...tag och drick, detta är mitt blod...

Den rationella personen finner detta omöjligt. När Jesus enligt Johannes säger detta, lämnar även hans egna följeslagare honom. Budskapet är absurt. Det går inte att bevara sin person, sitt tänkande, sitt sunda förnuft, och tro på detta vansinniga budskap.

Kanske den mest geniala läran i jordens alla religioner - vi måste lämna oss själva för att kunna ta emot eukaristin. Miljoner katoliker gör naturligvis inte det, de hämta "biljetten" varje söndag, som en teolog uttryckte det i sin berättelse om sin tonårstid. Det är en rutinhandling som inte berör djupet eller får någon att omvända sig. Nåden är objektiv men berör inte livet när vi får oblaten på tungan. Och vi hoppas att det gör något gott ändå, att det förhoppningsvis "tar".

När vi inte längre tror på fiktionen om oss själva är eukaristin självklar och vi möter den i alla ögonblick i livet. Den Kristus som...

När ingen personkult äger rum försvinner behovet av individuell motivation. Det hör till den konstruerade berättelsen om jaget att det måste vara motiverat till vissa handlingar eller vissa processer. Det visar sig när man ger upp personkulten att det allra mesta sker av sig själv - och mycket enklare än tidigare då en rad olika motiv alltid måste formuleras. Tyvärr gör skola och uppfostran mycket tokigt i den här riktningen - de försöker inpränta att livet bygger på individens motivation, istället för att låta studier och utveckling ske naturligt och fritt. Tyvärr innebära "jag känner mig så motiverad" ofta en inbyggd kult av den egna personen.

Individen är alltid målorienterad. När individen försvinner behövs inga mål längre. Eller rättare sagt: det fanns egentligen aldrig någon sådan individ som hade mål. Det hela var en inbillning som dock krånglade till livet ordentligt. Sanningen är alltid sådan att den inte kan göras till mål. Individen hittar aldrig sanningen eftersom målen är i vägen för den....

När man lever det liv som ingen lever, spelar tiden inte någon roll. Visst måste man passa tider om ett jobb ska skötas eller en buss ska åkas med. Men vare sig tid eller rum bestäms utifrån någon individ. Allt är ett enkelt flöde utan något extra faktum i form av en fiktion om "jag" eller "mig". Det saknas alltså en relation till något annat, det existerar bara EN som inte placerar ut sig i perifera stationer.

Egentligen är det ju en tokig fantasi att det enda som finns skulle fördela sig. Varför skulle detta ske? Om vi tänker oss allt liv som en pjäs av Shakespeare - inte kan någon roll separera sig från skådespelet? Det är en befängd och egentligen väldigt patologisk idé.

När livet är fullt utan att var en person får termen "opersonligt" naturligtvis en ny innebörd. Jag sa ofta till min fru i början av vårt samliv: "Ta det inte personligt", en fras hon inte tyckte om eftersom jag använde den fel. Jag använde den för att mildra effekten av något dumt jag sagt! Ungefär som om det bara var ett tjänsteärende och inte skulle uppfattas som personlig kritik. Okänsligheten maskerades med uttrycket "Ta det inte personligt". Men på den tiden var jag en person och försökte tillfredsställa något klart personligt begär av att kritisera eller fälla tveksamma omdömen.

Men när vi vandrar i verkligheten utan person tar man inte någonting personligt på ett nytt barnsligt sätt. Det är en vila i livet självt. Små ting i vardagen såsom mattan, fönsterrutan, ljuden från vedspisen (som jag hör just nu) när elden knastrar lite, vinden därute, en bil i fjärran, telefonens ljud för inkommande sms, det fladdrandet ljudet på tangentbordet - alla små ting blir opersonligt intressanta.

Även...

För mig började livet utan person när jag började studera fenomenologi. Det är en riktning av filosofin vid början av 1900-talet där Edmund Husserl var aktiv. Han fick influenser från psykologer som Alexis Menong och Franz Brentano. Det är tänkt som teoretisk filosofi men jag levde ju på 1970-talet så jag omsatte nästan direkt den "eidetiska reduktion" som Husserl företog till en praktisk och livsomvandlande filosofi. Hade jag talat med mina professorer om saken hade nog sagt att jag missförstått en del ! Men i mitt liv blev det det viktigaste temat över 40 års filosoferande och kontemplerande.

Vad jag gjorde som eidetisk reduktion var att se mig omkring och avstå från omdöme för att kunna ta emot alla objekt "såsom de är" eller som Husserl sa: "se sakerna själva". Det betyder i början att avstå från att fult eller vacker, stort eller litet, begärligt eller osmakligt, rätt eller fel. Att ta emot fenomenen såsom de är i sin oskuld - så uttryckte jag det ofta, väl medveten om att "oskuld" också kan vara ...

De problem som personen har - de kan vara känslomässiga, de kan vara moraliska - kan inte personen själv lösa. All ansträngning som personen ägnar åt problemet kan barta lite grann modifiera beteende, inte lösa problemet. Ett ego är som en grop, du kommer inte ur den med den. Du måste så att säga lämna själva den person som är i gropen för att lämna gropen.

Det här är troligen vad Jesus menar med att träda in i Guds rike. Det är inte med din person eller ditt ego som det kan ske utan det ena måste försvinna. Och det gäller moraliska problem också. När Jesus säger att inte ens en blick av begär finns i Guds rike så är det ganska uppenbart. Sålänge en man är en person så kommer blickar av begär förr eller senare. Det går liksom inte att skära av blickens begär eller begäret inom oss efter ett eller annat. Synden sitter så att säga ihop med själva personen. Det går alltså inte att lösa detta problem med bibehållandet av egot eller personen.

Det är inte alls nödvändigt att vara moralistisk när vi säger...

Vi säger saker om världen och ibland kallar vi detta objektiv kunskap, vetenskap, så säker kunskap vi kan nå med våra kognitiva operationer. Vi gör observationer, vi säger saker byggda på dem. Men någon gång i livet förlorar vi observatören. Observationerna fortsätter, vi ser och hör och gör experiment, vi använder induktion. Men observatören faller bort. Jag och många med mig har tappat observatören men vi fortsätter erfara världen och kan säga de här vetenskapliga sakerna om världen. Inget problem uppstår med observationerna - men observatören har försvunnit.

Det visar att observatören inte var nödvändig. Observationen och de distinktioner som den leder till är mycket användbara i praktiken. Men observatören, personen, jaget verkar vara helt onödiga tillägg. Visserligen brukar vi anse att barnet måste utveckla ett sunt jag för att vidare lärande ska kunna ske. Den biologiska integrationen kräver denna fiktion. Men som vuxna kan vi uppge fiktionen för den inte längre är till nytta, den skapar istället en...

“Ut, ut, du korta ljus ! En skugga blott, som går och går, är livet. En stackars skådespelare som larmar och gör sig till, en timmas tid, på scenen och sedan ej hörs av...” (Ur Macbeth)

Vi har aldrig haft - på riktigt - den där skådespelaren inom oss, det är på låtsas. I barndomen lär vi oss att göra oss ett "jag" och den kultur vi växer upp i har sedan renässansens dagar hysteriskt byggt på att varje människa ska förse sig med ett sådant jag. En dag faller det bort och vi blir lättade.

Shakespeares rader kan handlar om det fysiska människolivet, förstås. Men ofta har Shakespeare även djupare lager av innebörd. Vårt liv - vad handlar det om? Jo, en timmes skådespel där en påhittad person får skugga erfarenheten. När vi upphör vara person försvinner också skuggan.

Hur ser det ut i verkligheten när skuggan är borta? Det är betydligt enklare att leva. Man blir barnslig i sin förundran över det allra simplaste, hundarna, matlagningen, till och med städandet. Hav och berg, vind och vatten är oändligt...