INGEN PERSON
***
Utanför spelplanen på vilken människor kämpar i ävlan och konkurrens, är det frid och öppenhet. Du kliver av planen och upptäcker berg och floder, vildmarker som är öppna för dig. Du kan förstås kliva på planen och spela med en stund, kanske för att hjälpa någon i nöd. Men du går givetvis av planen vid första bästa tillfälle igen för att se det stora fria livet.
Denna bild, som en lyssnare gav mig, är rätt bra. När vi inte längre lever i ständiga projektioner av framtid eller förfluten tid, är det som att går ur spelet som tröttar ut människor varje dag. Kan man leva utanför tiden? Ja i den meningen att vi låter förlora det observerande jaget för att ta del av det större livet, det som sker såsom det sker just nu och här. Vi tar emot en färdig och serverad nåd som ger oss ett obegränsat liv fastän vi lever i begränsad kroppslighet.
Det finns många intressanta aspekter på att leva utan spelplanens person. Dels ter vi oss som rätt glada och pigga personer för dem som spelar på planen. Man vill rentav höra det du säger som en positiv psykologi, ja en form för personlig utveckling. Detta är naturligt, för många mår inte bra av livet på spelplanen och letar efter öppningar. Att gå av planen faller inte många in, det verkar som en katastrof för vissa och de flesta är skeptiska - det ter sig som en avpersonalisering, likt den som sker i missbruksmiljöer. Det kan inte vara bra. Bättre stärka självförtroende.
Men i samma stund någon prövat att släppa på fiktionen om sig och kliva av planen en stund, inte spela det spelet längre, vila från världens ävlan och tävlan, i samma stund försvinner alla invändningar. Det bara är så mer naturligt, så större, så riktigare, så nådefullt för att använda en religiös term. Ändå händer det att vi går igenom tillfälliga ryck där vi tror att vi behöver det världsliga spelet inne på spelplanen. Jag fick ett sådant ryck när jag ville göra karriär och efter ett antal år flydde jag ut från spelplanen mer eller mindre desperat. Jag kände igen mig på en gång - och undrade varför jag lämnat denna frihet?
Men denna fria öppna rymd väntar på alla tills de tröttnar därinne på spelplanen. Det är världen som är tillfällig och labil, inte verkligheten. Spelet på planen karaktäriseras av nycker och svängningar, att "ta tillfällen i akt" och satsa ibland, avvakta ibland. Sun Tzu beskriver det bra i sin Krigets konst. Vad han inte nämner är att den större omgivande verkligheten finns där för oss som en stor famn, beredd att ta emot oss närhelst vi klara att gå av planen.
Skrivet av ingenperson, 2013-08-29 15:14
Kommentarsfunktionen är avslagen för detta inlägg.