Fuck it. It doesn't matter anymore. Whatever you do or say. My heart can't break no more.
Ensam och bara i vägen ...
Jag bröt ihop. Gick av på mitt. Grät. Det kändes som om hjärtat krympte ihop och tarmarna vände ut och in på sig. En ångestattack helt enkelt, som jag fått så många gånger förut. Jag trodde att det skulle gå över någon gång. Att jag skulle börja må bra igen. Leva lyckligt.
Jag har märkt att de flesta gångerna jag får sådana här attacker är när jag varit ensam ett tag, en vecka typ. När jag känner mig ensam och bara i vägen. Det är ingen rolig känsla att ha. Jag vet att jag inte är ensam. Jag har vänner, familj och pojkvän. Men ändå kommer attackerna. Jag behöver nog egentligen en psykolog. Men sånt där känns jobbigt. det är lättare att leva med förnekelse än att öppna sig. Jag vet inte var det är jag är rädd för. Om det är att jag kanske hittar mig med en psykolog. Att jag inser hur jag fungerar och att jag har problem. Vad vet jag? Jag kanske är helt frisk. Jag ser frisk ut, jag har ingen bokstavskombination. Men jag vissa stunder är jag deprimerad. Är det normalt? Hade varit skönt att veta. Så jag slipper grubbla fram och tillbaka utan att komma någonstans.
Skrivet av fuckit, 2013-02-08 13:52
Kommentera: