Fuck it. It doesn't matter anymore. Whatever you do or say. My heart can't break no more.

Det blir lite som att fortsätta på ett avslutat kapitel. Men jag vill gärna säga några ord. Det jag har gått igenom med min min familj är ganska annorlunda. Jag blev ordentligt sviken av pappa men på något sätt har hela grejen och utvecklingen efteråt gjort att han är mer värdefull nu i mitt liv. Jag vet inte om jag någonsin kommer lita fullt ut på honom igen. Men älska honom, det gör jag. Oerhört.
Jag har insett att det var ett trauma. Jag sökte aldrig hjälp. Jag pratade inte med någon.
Jag kanske gör det i framtiden.

Den här platsen var någonstans jag kunde rymma till och skrika ut min ilska. Det var vad jag behövde då, idag behöver jag den inte mer. Jag lever inte med panikångest idag och känner att framtiden har mycket fint att erbjuda.

Hej,
Jag har sista året haft svårt att komma upp ur sängen på morgonen. Jag har ofta en klump i magen och svalget. Jag kan sova 10 timmar och vakna lika trött som om jag sovit 5 timmar. Jag tror det är ångest. Orkar inte må såhär mer så jag ringde vårdcentralen. Fick komma in akut och ta prover. Det visade sig att jag har för låg ämnesomsättning. Läkaren tror att det kan bero på nedsatt funktion i min sköldkörtel.

Jag känner mig lättad över att läkaren hittat något. Nu ska jag göra kompletterande prover om några veckor och förhoppningsvis få medicin som hjälper mig att må bra igen.

Vad gör man när man inte har lust att göra någonting? Vad vill man när man inte vet vad man vill? Vad äter man när man inte vill äta? Hur skrattar man när man inte kan? Hur kan man må bra när man mår dåligt? Hur kan jag känna att jag gör något viktigt när allt känns meningslöst?

Hur hittar man mening när man inte kan hitta någonting? Hur hittar man skratt när man bara har gråt? Hur tar man sig igenom dagarna när allting känns grått? Hur hittar man vilja när man inte vill? Hur hitatr man lust när man inte har någon?

Oj, det var länge sedan jag skrev något här. Nu är jag vuxen, fyller 23 i år, och har flyttat hemifrån, bor tillsammans med min pojkvän och pluggar på högskola. Jorden snurrar på. Jag är delvis tacksam för det svåra jag har gått igenom. Jag tror att man måste må dåligt för att kunna må bra. Livet kommer kasta skit på mig i framtiden, men jag kommer också ha en sju helvetes massa bra stunder, gapskratt och lyckobubbel. Jag tror att jag har blivit klokare. Fått en annan syn på vad som är viktigt i livet och inte. Den synen kommer förmodligen komma att ändras senare i mitt liv. Ingenting varar ju likadant för alltid. Jag jobbar med mig själv varje dag. Försöker att komma på lösningar på mina problem och försöker skapa så lite problem som möjligt.

Har flera gånger funderat på att uppsöka läkare för att se om jag har depression, men jag vill inte bli ett pillerknaprande vrak. Jag tror inte att det skulle hjälpa mig att få ett namn på mina känslor. Och piller är...

Det går inte att lita på någon. Jag kan inte. Min hjärna säger "Hörru, du är smartare än såhär, lämna inte ut dig till någon, dom kommer ju ändå bara såra dig sen". Jag försöker VERKLIGEN att lita på min pojkvän, men efter vad jag har gått igenom med pappa så kan jag bara inte. Det är som om jag har en röst i huvudet som väser "gör det inte" varje gång jag öppnar mig. Och när han har varit bortrest med kompisar och festat så väser samma röst "han ljuger". Och när har pratar med andra tjejer så väser den "han vill hellre ha nån annan".

Jag hatar denna jävla röst.

Den sätter så många käppar i hjulet för mig. Och jag vet att det är rösten som ljuger och inte min pojkvän. Men jag KAN bara inte strunta i rösten. Efter att min egna pappa, min manliga förebild och den personen som jag ansåg mig kunna lita på allra mest under hela min uppväxt - efter att jag fick veta att han ljög för hela min familj, dom han älskar mest, så kan jag bara inte släppa in...

En vän som plötsligt lämnar. Vill inte ses och snacka om vad som hänt. En vän som bara lämnar dig i sticket. Som övertalar en av dina andra vänner att "vi kan inte vara kompis med henne längre". Vad är det för vänner som slänger ut dig efter 3 år utan att säga varför. Utan att ge dig en chans.

Vän 1 sätter ett ultimatum till vän 2. "Kommer du bjuda vän 3? Man vill liksom veta om man kan komma eller inte."

Jag är vän 3. Vännen som inte är värd att hålla fast i. Vännen som man aldrig någonsin igen vill träffa eller ens se på. Jag är avskyvärd. Äcklig. Det går inte att umgås med mig. Varför? Jag vet inte. För mig kan man inte berätta saker för eller försöka reda ut saker med. Jag är en hopplös förlorare som inte är värd någonting.

Jag bröt ihop. Gick av på mitt. Grät. Det kändes som om hjärtat krympte ihop och tarmarna vände ut och in på sig. En ångestattack helt enkelt, som jag fått så många gånger förut. Jag trodde att det skulle gå över någon gång. Att jag skulle börja må bra igen. Leva lyckligt.

Jag har märkt att de flesta gångerna jag får sådana här attacker är när jag varit ensam ett tag, en vecka typ. När jag känner mig ensam och bara i vägen. Det är ingen rolig känsla att ha. Jag vet att jag inte är ensam. Jag har vänner, familj och pojkvän. Men ändå kommer attackerna. Jag behöver nog egentligen en psykolog. Men sånt där känns jobbigt. det är lättare att leva med förnekelse än att öppna sig. Jag vet inte var det är jag är rädd för. Om det är att jag kanske hittar mig med en psykolog. Att jag inser hur jag fungerar och att jag har problem. Vad vet jag? Jag kanske är helt frisk. Jag ser frisk ut, jag har ingen bokstavskombination. Men jag vissa stunder är jag deprimerad....

Livet blir inte alltid som man trott. Jag vet inte hur många av er 2500 personer som följer mig eller om ni bara är random folk som läser om mina jobbiga stunder. Hur som helst... Livet blir inte som man tänkt sig. Planer går i kras. Man utvecklas och skaffar nya prioriteringar. Livet går framåt. Jag har hoppat av högskolan. Det kändes inte rätt. Jag är en person som känner väldigt mycket med hjärtat och inte lika mycket med huvudet. Det smartaste hade såklart varit att fortsätta plugga så att jag blir klar någon gång. Men min hjärta sa nej. Det var fel för mig. Och förhoppningsvis kommer jag in på något annat nu i höst som kanske är mitt livs väg.