Fakespears blogg

Lästa i dagens Metro att Calle och Alex Schulman ska börja blogga tillsammans, sponsrade av Värmlands Folkblad. De ska ändra bloggvärlden så att inte alla Modebloggare har flest läsare.

Det är väl upp till bevis, men jag personligen läser ju hellre någon som provocerar än någon som skriver om sina lackstövlar. Dock har jag aldrig varit superförtjust att läsa okända människors åsikter. Nu brukar ju Vakna med the Voice gå på morgonen hemma hos mig så jag har väl byggt upp en liten relation till Alex ivf. Får väl försöka att läsa några av deras blogginlägg iaf. Annars blir det några kompisars bloggar som jag skummar igenom, men oftast är de varken provokativa eller avslöjande. Så säger nog de flesta om mina bloggar oxå, men jag får ut mycket känslor genom bloggarna. Fast inget går upp mot att få vara på lite idrott och hata lite.

Provocera är en annan sak som jag verkligen älskar att göra. Ikväll har jag iaf sagt en 2-3 saker för att småprovocera lite. Man vet hur andra människor reagerar på en del saker...

Åter igen så har jag spenderat en helg med att båda spelat Dungeons & Dragons och Rolemaster och åter igen har jag kommit underfund med hur bra RM är.

I D&D sessionen var det för ovanlighetens skull ganska lite våld, bara en strid med en drake, en magiker och en Goblin-archer. Dock lyckas jag aldrig få känslan för strider i D&D. Det känns alltid klart på förhand och alternativen till anfall är inte så stora. Som magiker blir det dock lite fler valmöjligheter, men det känns fortfarande som: "jaha, min tur igen, dags att anfalla då".

RM däremot, där är det sällan strider, men ack så spännande de blir. Tärningen gör ju sitt till oxå, vilket gör att det är lite mer oförutsägbart, något som det inte är i D&D. Det finns egentligen 2 viktiga faktorer som jag tycker om i RM. Det ena är möjligheten att försvara sig. Det andra är att möjligheten att skada någon så att denne blir sämre. Antingen att få den omtöcknad en tid eller att få fienden skadad på något sätt. Det gör att man måste tänka lite framåt i...

Efter att genomlidigt en riktigt jobbig vecka med hot och svek så kändes det riktigt jobbigt då man återvände till samma sak idag. Som man bara ville dra täcket över sig och inte vara med längre. Med gråten i halsen och Lundell i öronen begav jag mig hem från jobbet relativt tidigt för att gömma mig under täcket, men så blev inte fallet.

Efter att NHL'08 hängt sig utan att jag sparade så var jag tvungen att bege mig ut i vintermörkret. Kände verkligen att jag behövde prata av mig och då hon kom gående mot mig där på perrongen så tyckte jag kunde lika gärna fråga. "Jag måste få spy galla över livet och allting, kan vi inte göra det över en middag?". Så blev fallet, efter lite velande och promenerande så hamnade vi till slut på ÖstgötaKällaren, där årets kock rekommenderat fläsksvålen. Då jag redan hade ätit en halv middag under NHL-spelandet var jag inte så hungrig så det fick bli en enkel Gulaschsoppa. Det var gott och en trevlig middag med många diskussioner. Tyvärr lite för många aktionspunkter för...

Hörde under dagen att värsta mardrömmen är att bli lämnad. Det finns säkert mycket mer i livet som är hemskt, men kanske inte det som man kommer så nära att man drömmer om dem.

Det är sällan det fälls så många tårar som då man blir lämnad och jag tror att i de flesta förhållanden med riktig kärlek så finns det någon form av oro för att bli lämnad. Så vad är egentligen det värsta man kan lämna någon på? Det grymma sättet och det enklaste sättet är väl kanske något man gör ifall man inte varit tillsammans så länge, ett SMS eller ett telefonsamtal. Ett klassiskt sätt är förklaringen som avslutas med "vara vänner". Har det någonsin lyckats?

Inte vad jag vet, okej, visst vet jag älskanden som funnit vänskapen i varandra senare, men knappast att de övergår från ett längre kärleksförhållande till kompisar. Sedan kan man ju undra om det verkligen går att släcka den sista gnistan, eller om det för alltid kommer finnas någonting kvar som med rätt tändvätska kan tändas.

Det som sårat mig mest har iaf varit...

Den här resan hem från Dragon's Lair är något jag kommer att komma ihåg. Det började med att jag gick mot bussen, då jag kom fram tid så stod det 6 minuter. Länge länge tänkte jag och började bege mig mot Tunnelbanan. Då jag till slut kom ner dit så stod det 7 minuter för att åka till Kungsträdgård.

Fan heller tänker jag, det kan inte ha gått 6 minuter än, så jag hastar tillbaka till busshålsplatsen. Men det var tydligen inte min dag, för jag missar bussen precis. Så vad gör man då, då tycker jag att jag inte orkar springa mera så jag väntar då jag ändå ser en buss i backen. Det är tydligen fel buss inser jag efter en liten stund, den som funkar mycket bra, men går på en annan gata, så jag missar den oxå.

Då har det hunnit visa att det är 7 minuter tills nästa buss. Jag börjar vara lite smått irriterad och börjar gå mot stan. Då jag passerar den östra nedgång till tuben så bestämmer jag mig för att jag ska göra ett försök där. Jag går nedför den långa rullgången och rulltrappan och hinner precis se...

Fick höra av en kompis att jag inte alltid är så positiv i mina bloggar. Det är nog helt sant, men det är mycket lättare att skriva då man känner sig lite nere och är ensam. Av någon anledning så känner jag mig ytterst sällan nere då jag får umgås med mina kompisar. Och då jag umgås med mina vänner, finns det oxå en ytterst liten anledning till att sätta sig och blogga.

Idag har jag varit ensam mest hela dagen, och det har varit helt okej, har levt i min fantasi om det ena och det andra som jag inte vill berätta om här, har sorterat lådor och funderat över rutorna. Dock så har jag dragits med nackspärr igår och idag, det är något jag aldrig brukar ha, så något är trasigt med mig.

Just nu är det dags för söndagsångesten som vanligt och jag fundera på lyckliga jobb samtidigt som jag ser på Wedding planner (som går på TV3). Att ha ett sådant jobb måste verkligen vara kul, säker väldigt stressande då alla vill att ens bröllop ska bli perfekt. Fast att se glada människor på arbetet är någonting som man...

Läste i Metro för någon vecka sedan att 2008 skulle vara året då det är ute att maila, nu använder man annat. Hur är det då med telefonen? Jag insåg idag att jag mer eller mindre har slutat använda telefon. De enda jag ringer är mor och far, men det blir mer och mer sällan det oxå. Telefonerandet numera är nästan jämt jobb eller typ snabba frågor som att få reda på vart man skall träffas. Nej, all kommunikation sker på olika sätt på nätet. Jag kan dock ibland sakna de långa samtalen med vänner som man inte hör av så ofta, nu blir det korta meddelanden via Facebook istället.

Tråkigt tycker jag, så ring nästa gång!

"Ingen kommer hit för
att återvända
Man tänker på sig själv först
Ingen annan
En enkel regel
Cirkeln sluts igen
Vid ringen på centralen
I den stora stygga stan åh
Ingen annanstans
kan man vara ensam som just här

Isen på riddarfjärden
smäller som gevär
Blåljus vid tegelbacken
Våren är här
Du står i spegelsalen med
Ett brännbollsträ
Där ute väntar natten på
På att stan ska...

Jag har promenerat ensam hem i januarinatten, stillsamt lyssnande på min musik och mina tankar. Har lämnat tunnelbanan med de spyfärdiga fyllona och de nykära paren på väg hem till en jobbig natt framför toalettstolen eller en underbar natt i sängen. Endast musiken hörs i mina öron trots att mannen framför mig ser ut att skrika till någon på andra sidan Medis, musikens text övergår i fundersamma tankar om oslagbarhet, känslor och rasande väggar.

Jag kan inte skingra dem, kan inte låta dem vara. Jag har mina ord, som vi sa. Har jag hittat rätt, kan jag leva vid denna brant, med ena foten på kanten?

Jag följer skuggan efter muren från gatlyktan som blinkar epileptikt. Jag vet att verkligheten inte alltid är så verkligen, jag går dom tomma stegen utmed orons kanaler, hemåt i natten mot min 34:a hörandes musiken...

"Det är väl tanken som räknas ändå
Jag lever, men väntar på smällen
Hjärter Dam, du kan duka för två
Jag tar tåget ner framåt kvällen

Det är somliga dar
som man vänder sig om
och...