Angry William

Vi har alla ett behov att prata av oss - men jag känner nog ett större behov vissa dagar än de flesta tror jag. Att jobba med det jag gör är inte bara jobbigt för psyket - men det är så mycket saker som hamnar i tankarna att det krävs ventilation när det blir för mycket.

Jag är då självklart väldigt tacksam för mina vänner som ställer upp och lyssnar - och jag vet inte vad jag skulle göra utan dom, så att tack att ni finns! Det värderar jag högt ska ni veta. Jag är nog sån att jag ofta samlar på mig för mycket, och sen smäller det bara nån dag när allt kommer ut. Det är också nånting som jag måste tänka på och försöka ändra på (hmm, insikt!) :)

Ändå känner jag att jag gör någon form av nytta, och det är väl därför vi väljer att göra det vi gör.

Har under en längre tid funderat på många val i livet som jag har gjort. Vissa har varit väldigt onödiga - t.ex. när jag kunde döma någon och kategorisera människan i ett "fack" utan att veta någonting om personen i fråga.

Jag har släppt, och måste släppa mer på detta beteendet, vilket jag inte riktigt förstår anledningen till heller. Att ge folk en chans att visa vad de går för borde väl vara ganska naturligt, eller?

Nu när jag har börjat göra det...så märker jag att jag själv mår mycket bättre också. Jag har ofta märkt att det bara har lett till något positivt när jag gett någon chansen istället för att "döma" dom rakt av.

Det känns som att jag har gått igenom någon slags förändring...till det bättre. Just nu känns det väldigt bra att vara jag, och jag är ganska genuint glad över tillvaron - något som jag inte varit på länge.

Nu måste jag tyvärr förbereda mig för ett 12 timmars monsterpass på jobbet! Adios!

En sån här säck boxade och sparkade jag på idag på min rast på jobbet, och det var så jäääävla skönt! När jag var färdig så hade lite skinn lossnat från knogarna men annars var det lugnt.

Behövde verkligen få ut lite aggressioner, och resten av dagen flöt på hur bra som helst. Jag måste fortsätta med detta :)

Kraftigt trött idag, tror det blir läggdags ganska tidigt...

Tjoho, that's that!

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag känner att det känns bra att skolan är över, och jag känner att jag verkligen börjar släppa skiten nu. Ok, det har varit väldigt bra också... men de sista månaderna höll jag på att dö inombords dag efter dag!

Nja, sen till det andra: Vad fan ska jag jobba med? nu sitter jag här, med mitt jävla intyg ... och jobbar inte ens som fritidsledare. Jag skulle vilja arbeta med familjehemsutredningar eller på nått behandlingshem o köra ART program, eller kanske programverksamhet på anstalt?

Jag vet inte...allt känns så långt borta just nu, och jag vet inte hur det kommer se ut i höst heller...vad fan! Vill ut och resa också, det är ju nu jag ska göra det... det är ju rätt tidpunkt så att säga.

Visst, jag har ju rest en hel del i mitt liv - men jag vill se mer.

Jahapp, det var väl det då...

Har inte skrivit på länge - och får se om jag hinner nu innan jobbet. Jag jobbar idag istället för att åka till skolan för att klippa och klistra, och det känns jävligt skönt!

Är klar med alla mina restuppgifter i skolan, och det känns gött att äntligen få en yrkestitel om inget annat. Vad som oroar mig lite grann är framtiden - jag vet inte riktigt hur det kommer att se ut i höst...

Jag skulle vilja spara lite pengar nu under sommaren för att sen dra ut och resa i höst, t.ex. åka till Thailand (jag vet, jag låter som en jävla svensk turist) men jag kan inte hjälpa det. Thailand är jag jävligt sugen på att se mer av....

Sen till det tråkiga, mormor ligger på sin dödsbädd och jag vet inte om hon kommer att klara denna veckan :( Riktigt tråkigt och jobbigt. Jag ska försöka att hälsa på henne på Torsdag....

En glädjande nyhet är att jag har fått en ny bvfa! :D Eller i alla fall en ny vän, och det är aldrig fel....

Nu ska jag dra på mitt "serious face" och åka till jobbet, wohoo!

Har aldrig varit såhär sjuk... någonsin! Jag ville ringa 112 flera gånger , men härdade ut till slut. Nu är det i alla fall över, och den femte dagen vaknade jag helt feberfri.

Min kropp är helt sönder, jag har inte ätit mat - bara några frukter och druckit juice, så jag känner mig helt bombarderad av febern.

Två dagar i rad har jag hallucinerat på nätterna: trott att jag var nån annanstans än hemma. Helt sjukt, urk. FY FAN!

"Jaha Wille hur var din påsk då?" -näe som vanligt, låg och dog i min säng och förlorade lön för två dagars arbete. Själv?

Fan ta sånt här!

Spenderade min lördag hos en polare och hjälpte till att installera tv, surroundljud och kabel mellan dator och tv + inställningar för att få allt att funka, och det var faktiskt skitkul.

Jag tänkte försöka springa lite idag, hoppas det går bra med nya skor...

Som rubriken lyder: det är rädslan som blir vår värsta fiende, rädslan av att inte kunna prestera, rädslan för sina framtida val i livet. Jag kan ofta känna en otillräcklighet gentemot andra kollegor, klasskamrater eller bara vänner, och det är dessa rädslor som skapar känslorna av otillräcklighet och tvivel.

Men det är inte min största rädsla. På något barnsligt sätt så är jag mest rädd för att bli utan inkomst av någon anledning som jag inte kan förklara, eftersom det aldrig har varit ett problem för mig att försörja mig. Ja, inte sen jag flyttade in i egen lägenhet i alla fall.

Ibland tänker jag tillbaka till tonåren och blir lite sorgsen av att alla de år som jag skulle ha sprungit runt och bara varit tonåring inte blev av. När jag växte upp så hade vi det väldigt kärvt ekonomiskt, och det har satt sin prägel på mig, både på ett positivt men också ett negativt sätt: jag fruktar dessa tider, speciellt nu när lågkonjunkturen är som värst.

Idag ska jag på personalmöte med praktiken, och jag är...